Sabotörerna som skapade det aktiva motståndet i Norge

Den 21 augusti 1942 inträffade en serie explosioner i statspolisens högkvarter i Oslo. Hjemmefrontens ledning rasade mot den "meningslösa terrorn" och statsminister Nygaardsvold tog avstånd från "individuella aktioner" i radioutsändningar från London. I Sverige förföljdes sabotörerna som kriminella.

Vilka var det som initierade detta aktiva motstånd, som 1942 inte stöddes av den norska exilregeringen i London? Den grupp, som stod bakom sprängningen av statspolisens högkvarter, kallas i Norge för Osvaldgruppen, en förgrening av Wollweber-organisationen (eller Wollweber"ligan"). Denna grupp bidrog mer än några andra till att bryta de passiva stämningar, som rådde bland den norska befolkningen i början av den nazityska ockupationen, och visa att det var rätt att göra aktivt motstånd. De omkring 200 sabotörerna genomförde fram till sommaren 1944 minst 109 aktioner och 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen. Ingen annan motståndsorganisation i Norge hade lika höga förlustsiffror i procent.

I "Nödvändig insats – Sabotörene som skapte den aktive motstanden" (Universitetsforlaget – ISBN 82-00-22529-1) visar författaren, Lars Borgersrud, hur gruppens historia går tillbaka till 1936. Den bildades på initiativ av den sovjetiska säkerhetstjänsten, NKVD, för att- sabotera de militära transporterna till Francosidan under det spanska inbördeskriget och för att finnas till hands, om Sovjetunionen invecklades i ett krig med Nazityskland och de övriga axelmakterna. Gruppen, som leddes av Ernst Wollweber, en tysk kommunist, opererade självständigt och utanför de lokala kommunistpartiernas kontroll. De flesta av gruppens medlemmar var antingen spanienfrivilliga eller sjömän, ofta med ett förflutet i respektive lands kommunistparti. Den som tillhörde Wollwebers organisation var i praktiken tvungen att säga upp sitt partimedlemskap.

Wollwebers organisation fick förgreningar i Tyskland, Holland, Belgien, Skandinavien m.fl. länder. Den norska gruppen, Osvald-gruppen, kom att bli den största och mest framgångsrika av dem alla. Även i Sverige fanns en förgrening, som emellertid rullades upp i ett tidigt skede under andra världskriget, eftersom en medlem blev informatör åt den svenska säkerhetspolisen.

Sverige finns med på ett hörn i boken. Det var genom Sverige många kurirtransporter gick; det var till Sverige , som de norska motståndsmännen flydde, om de inte längre kunde operera i Norge; det var hit Wollweber själv flydde. Wollweber blev tagen av svensk polis och satt i svenskt fängelse under större delen av kriget. Både Nazityskland och Sovjetunionen ville få honom utlämnad , varvid den svenska samlingsregeringen satt mellan två stolar. Den svenska regeringen beslöt till sist att Wollweber först skulle avtjäna sitt straff för brott i Sverige. Påpassligt nog erkände Wollweber brott, som renderade honom ett tillräckligt långt straff, dvs fram till den tidpunkt, då Nazitysklands nederlag var oundvikligt. Då var det naturligtvis inte längre aktuellt med utlämning till Tyskland.

Sämre gick det för Martin Hjelmen, en av ledarna för Osvaldgruppen. Han flydde till Sverige ungefär samtidigt med Wollweber. och arresterades. Men ingen, mer än länsstyrelserna i Värmland och Älvsborg, intervenerade för hans räkning. Med berått mod utlämnades han till Gestapo i Norge för vidare transport till Tyskland och en säker död . Detta är en verklig skamfläck i den svenska säkerhetspolisens historia, en utlämning som ytterst skedde med regeringens godkännande. Den svenska säkerhetspolisen samarbetade länge intimt med den tyska och först när krigslyckan vände för tyskarna, drog man öronen åt sig.

Det finns många intressanta uppgifter i boken. Bl.a. visste inte jag att sprängningen av ett tyskt ammunitionståg på Krylbo järnvägsstation den 19 juli 1941 genomfördes av en sabotagegrupp, som stod under brittisk kontroll. Som helhet är det en mycket intressant och spännande bok, som först och främst handlar om den norska motståndsrörelsen och dess kamp. Osvaldgruppen fick heller inte det erkännande den förtjänade efter krigsslutet. Det låg inte i Hjemmefrontens arvtagare, de borgerliga partiernas och Arbeiderpartiets, ja, inte ens Norges Kommunistiska Partis intresse, att uppskatta Osvald-gruppen efter förtjänst. Tvärtom förtegs och misstänkliggjordes Osvald-gruppens insatser. Först den 30 maj 1995 restes en minnesmärke i Oslo av Landsorganisationen i Oslo över Osvald-gruppens sabotörer som stupade under andra världskriget.

Per-Åke Lindblom