Arbetsmarknad(s)politik och annan politik

Nu har vi fått en prislapp på arbetslösheten. I en forskarrapport från Växjö högskola har man räknat ut samhällets totala kostnader för arbetslösheten. Man har räknat in allt från den rena A-kasseutbetalningen till skattebortfall, socialbidrag och ökade bostadsbidrag. Prislappen för arbetslösheten hamnar på 153 000 000 000 kronor per år. Vidare har man i forskarrapporten visat att dessa 153 miljarder skulle räcka till att anställa samtliga arbetslösa på riktiga arbeten inom den offentliga sektorn. Mot denna bakgrund ska man hålla några saker i minnet, nu då det socialdemokratiska valmaskineriet drar igång sin retorik i arbetslöshetsfrågan.

Minns att den svenska krisen i huvudsak är hemsnickrad och har sin bakgrund i s-regeringens beslut om kreditmarknadens avreglering 1985, vilken ledde fram till finanskraschen 1992.

Minns också hur socialdemokraterna först drivit EU-anpassningen med minskade anslag till den offentliga sektorn, hur de kampanjat och skrämt det svenska folket till att rösta ja till EU. Minns hur regeringen Persson arbetat för att Sverige ska kunna uppfylla konvergenskriterierna för medlemskap i EMU.

Håll också i minnet hur nedskärningarna inom den offentliga sektorn fortsatt sedan Göran Persson blev statsminister. Tänk på hur socialdemokraterna skurit ned på dagispersonalen och ökat barngrupperna, hur skolorna tvingats skära ned på personalen och hur stora klasserna blivit. Tänk på hur tempot skruvats upp inom sjukvården, samtidigt som vårdplatser och hela sjukhus har försvunnit. Tänk på hur konkurrensupphandlingarna inom åldringsvården får entreprenörerna att bjuda under varandra på ett sätt som för tankarna till en gammal fattigvårdsauktion från förra århundradet.

Kom också ihåg hur regeringens arbetsmarknadsministrar Anders Sundström och Margareta Winberg staplat misslyckandena på varandra i arbetsmarknadspolitiken. Det riktade anställningsstödet RAS gav bara en fjärdedel av de anställningar som förväntades. Ännu sämre gick det för OTA, offentliga tillfälliga arbeten som skulle ha gett 40 000 nya jobb. Generationsväxlingen skulle ge 10 000 nya jobb. Det har hittills gett två (2).

Minns också hur man inför valet satsat sina krafter på att hålla ned den öppna arbetslösheten genom att skicka in 10 000-tals människor i API och ALU, en gigantisk marknad där människor under förnedrande förhållanden ska utföra arbeten som inte behöver göras.

6,8 procent av de arbetsföra var öppet arbetslösa i februari 1998. 4,7 procent deltog i någon form av arbetsmarknadsåtgärd, framför allt ALU.

Mer än var tionde svensk var alltså utan arbete och ur statskassan tog man 153 miljarder för att försörja dem och hitta på arbeten som inte behövdes, samtidigt som dessa pengar lika väl kunde användas till att skapa riktiga jobb inom skolan, omsorgen och vården.

Minns detta och fundera på om den socialdemokratiska politiken bara är ett monumentalt misslyckande eller om syftet med arbetsmarknadspolitiken är ett annat – kanske att sätta den svenska arbetarklassen på plats med en hemmagjord depression?

Björn Sundblad