Narkotikapolitik:

Ta strid för den svenska modellen

Sverige var först och värst när det gäller narkotikaproblemen i Europa. Den situationen tvingade fram en dyr, men framgångsrik drogpolitik. Nu håller den svenska modellen på att raseras.

I många europeiska länder har det blivit så odramatiskt med narkotikamissbruk. Knarkandet har normaliserats och är en del av vardagen. Det märks bland annat i språket. Narkomaner kallas för drogkonsumenter och missbruk för användning. Den här smygande anpassningen av någonting so faktiskt tar livet av grovt räknat tiotusen unga i Europa varje år, får nackhåren att resa sig. Hur ska man kunna ingripa med kraft, med förbud och andra motåtgärder, mot någonting som har blivit ett normaltillstånd i samhället?

Narkotikaliberalismens bakgrund

Det som slagit mig när jag rest runt i Holland, Tyskland, Storbritannien och nu senast Schweiz, för att skriva mina reportageböcker, är att narkotikan var ett ganska litet problem fram till mittan på 80-talet. Jag har intervjuat politiker, socialchefer, fältarbetare, narkomaner, poliser, föräldrar och alla berättar hur drogsituationen plötsligt blev akut vid den här tiden.

Utvecklingen hade naturligtvis pågått länge under ytan. Det blev fler och fler narkomaner, fler narkotikarelaterade brott, allt större narkotikabeslag och allt fler som dog av narkotika, Men det var först omkring 1985 som narkotikan blev synligt för den stora flertalet européer.

För att belysa den enorma ökningen av den europeiska narkotikaepidemin med lite kalla fakta kan man använda beslagsstatistiken, alltså den mängd illegala droger som polisen och tullen lägger rabarber på. Nedanstående siffror gäller de sammanlagda beslagen för de tre vanligaste preparaten i hela Europa.

Överallt i Europa har man försökt bekämpa narkotikan med enbart polisen. I en del länder burades massor med unga människor in bara för att de hade några gram hasch på fickan. Man fängslade heroinister som begått inbrott för att få pengar till sina droger. När de släpptes ut fortsatte de med samma verksamhet.

Trots denna oförsonliga attityd från polisens sida fortsatte problemen att öka under andra hälften av 80-talet.

I samma veva dök hiv upp på scenen. Och viruset spreds snabbt bland narkomaner därför att de delade sprutor med varandra.

De här faktorerna – en poliskår som arbetade i blindo utan att nå resultat samtidigt som en dödlig sjukdom, aids, hotade hela samhället – blev grogrunden för de narkotikaliberala idéerna.

Våga pröva nya vägar

Uwe Hölandt, biträdande chef för narkotikapolisen i Hamburg formulerade det så här när jag träffade honom sommaren 1994:

- Man kan konstatera att fyrtio års repressiv politik från polis och rättsväsen inte lett oss ett enda steg på vägen. Vi är idag mindre framgångsrika än någonsin. När man vet det, så måste man också erkänna att det behövs en förändring. Vi måste på något sätt pröva nya vägar.

Vad är det då för nya vägar man ville pröva?

Man resonerade ungefär så här. Eftersom problemen hela tiden tilltog trots polisinsatser och förbudspolitik måst ökningen bero på just detta. Man gjorde alltså tvärtom i nakotikapolitiken: mindre polisinsatseroch lättare att knarka. Det låter korkat, och det är det också, men det fanns en god tanke bakom. På det här sättet skulle man lättare kom i kontakt med missbrukarna för att kunna hjälpa dem. Här finns olika grader ur långt man ville gå:

Steg 1. Dela ut rena sprutor och kanyler till missbrukare för att minska spridningen av hiv och aids.

Steg 2. Skriva ut ersättningsdrogen metadon till heroinmissbrukare. Då slipper de jaga heroin på den svarta marknaden.

Både sprututdelning och metadonförskrivning sker även i Sverige, men i mycket begränsad omfattning. Det gör däremot inte de övriga stegen:

Steg 3. Tillåta narkotikainnehav "för eget bruk". Legalisera "lätta" droger som hasch och marijuana. Inrätta sprutrum dit missbrukare kan gå för att under hygienska former ijucera sina droger under överinseende av sjukvårdspersonal.

Detta är några av de åtgärder som har införts eller håller på att införas i många av EU-länderna.

Steg 4. Legal förskrivning av annan narkotika till missbrukare.

Det förekommer bara i Storbritannien (Heroin och kokain) och i Schweiz (heroin och morfin). Holland kommer att införa heroin på recept och troligtvis även Danmark.

Steg 5. Legalisering av alla droger.

Har inte prövats i något land i modern tid.

Den svenska narkotikahistorien

Utvecklingen i Sverige har följt ett annat mönster. Redan i början på 80-talet nådde den svenska narkotikaepidemin sin kulmen. Det tror de inte nere i Europa. De flesta s.k. experter jag pratat med ser Sverige som ett land i utkanten av Europa, vilket ännu inte nåtts av den stora narkotikavågen. I själva verket är det tvärtom.

Vi hade en narkotikaepidemi för femtio år sedan i Stockholm. Det var bohemer, konstnärer och liknande som missbrukade centralstimulerande medel. Preludin, Amfetamin och Ritalina var populära.

1954 upptäcktes fen första unga sprutnarkomanen i Stockholm av socialläkaren Nils Bejerot. Han blev först i världen att beskriva den här typen av ungdomsmissbruk.

Även runt 1960 var Sverige återigen snabbast. Den här gången för att narkotikaklassa de centralstimulerande medlen i syfte att begränsa användningen.

Mellan 1965 och 1967 skrev svenska läkare ut narkotika på recept till narkomaner. Denna legalförskrivning kom till efter exakt samma argumentation som de använder i Europa.

Flower power

Den liberala svenska narkotikapolitiken fortsatte även efter den misslyckade legalförskrivningen. Samtidigt kom hippie-rörelsen över till vårt land från USA. Det var flower power och det var droger som på något outgrundligt sätt kopplades samman med fred, frihet, erotik, rockmusik och allt möjligt trevligt.

Hasch- och marijuanarökning var helt enkelt mode. Undersökningar bland elever i årskurs nio år 1971 visade att ungefär 15 procent av dem någon gång hade prövat cannabis. I Stockholm var det 35 procent av pojkarna och 30 procent av flickorna. Det torde ha varit de högsta siffrorna i Europa vid den tiden.

Därefter blev både lagarna och attityderna mot narkotika strängare. Det gav resultat. I början på 90-talet hade bara tre till fyra procent av niondeklassarna någon gång prövat narkotika.

Beslagen av narkotika hade i stort sett legat på samma nivå sedan början på 80-talet.

Antalet tunga missbrukare hade förmodligen minskat något sedan början på 80-talet, samtidigt som medelåldern på narkomanerna ökade. Det betydde att få unga människor blev narkomaner under de här åren.

Sveriges relativt godartade situation i början på 90-talet berodde på två saker.

1. En poliskår som angrep alla led i narkotikahanteringen, även konsumtion och gatuhandel. I ryggen hade de en allt strängare lagstiftning. Från och med 1993 har polisen rätt att ta urinprover för att bevisa konsumtion av narkotika.
2. En i övrigt stark offentlig sektor.

Drogundervisning i skolorna och starka folkrörelser spred budskapet om ett narkotikafritt samhälle. Narkomanvården och socialvården var väl utbyggd. Socialtjänsten gav missbrukare rättighet att få vård oberoende av sin ekonomiska ställning, men också en skyldighet att underkasta sig behandling. Dessutom hade vi ett starkt gränsskydd.

Båda dessa pelare vilade på den allmänna opinionen. Det fanns ett starkt folkligt stöd bakom dem. Den här svenska modellen brukar kallas för en restriktiv narkotikapolitik. Jag tycker att massiv är en bättre beskrivning. En sådan politik kostar pengar.

Utvecklingen i Sverige

På senare år har den andra pelaren börjat svikta ordentligt.

Det heter ju att vi alla måste spara för att sanera den svenska ekonomin. Hårdbantningen av den offentliga sektorn har drabbat narkomanvården, socialvården och skolan. Därtill har smugglingen över gränsen ökat efter Sveriges inträde i EU.

Vi ser redan resultatet. Antalet unga som prövar narkotika har fördubblats på bara några år. Det gäller både värnpliktiga och niondeklassare. Antalet och mängden beslag av narkotika ökar.

Utvecklingen är oroväckande och kan leda till att liberala idéer återigen vinner inträde i debatten. Jämför man med en europeiska situation, där polisen länge var ensamma i kampen mot drogerna, förstår man hur illavarslande det är.

Det viktigaste för en framgångsrik narkotikapolitik är de politiska besluten.

Framför allt de som häller lagstiftning och polisens resurser och befogenheter. Narkotikaproblemet är i första hand en rättsfråga, inte en hälsofråga eller en social fråga.

Men de repressiva åtgärderna måste backas upp av en i övrigt stark offentlig sektor, annars riskerar man att folkopinionen med hjälp av medierna börjar svänga. Det var så det gick till på 60-talet här hemma och det var så legaliseringsanhängarna fick luft under vingarna i Europa på 90-talet. Vi måste alltså ta strid för en fortsatt massiv narkotikapolitik.

Pelle Olsson