Papperen på bordet om åsiktsspionaget

Laila Freivalds och regeringen kämpar för att rädda vad som räddas kan av åsiktsspionaget. Det handlar om att rädda gamla uppgifter från att bli upptäckta. Om att skydda ansvariga socialdemokrater. Och det handlar om att fortsätta spionaget på de egna medborgarna.

Efter Leander-fallet kunde regeringen ha valt att gå den norska vägen: tillsätta en sanningskommision för att skapa klarhet om åsiktsregistreringen. Det hade varit en naturlig tidpunkt, och det politiska priset för (s)-regeringen skulle kanske inte ha blivit alltför högt då de ansvariga för 60- och 70-talens registreringar inte längre är politiskt aktiva och många av dem redan döda. Men med sällan skådad snabbhet försökte man istället avsluta Leander-fallet med en ursäkt och ett fett tilltaget skadestånd. Man har försökt lugna opinionen genom att lova att nu för tiden går allt rätt tillväga. Man har lovat att fler forskare (under tystnadsplikt) ska få ta del av arkiven. Man har gått med på att IB-arkiven ska granskas, väl medveten om att det inte fanns något kvar av dem.

Regeringen har naturligtvis vägt fördelar med full öppenhet mot nackdelar. Att man valt att lägga locket på är illavarslande. Man har bedömt att priset för öppenhet skulle vara för högt, och det tyder på att registreringen varit mycket omfattande, att metoderna för insamlande har varit olagliga, att ansvaret ligger på högsta socialdemokratiska nivå och att verksamheten fortsätter än i denna dag.

Den bisarra historien med det återfunna IB-arkivet visar på nödvändigheten att gå till botten med hela det system av registrering av medborgarna som funnits under hela efterkrigstiden. T-kontorets (IB:s föregångare) arkiv brändes i slutet på sextiotalet. När Dagens Nyheter avslöjade att Laila Freivalds löfte om en granskning var en tom gest därför att arkivet inte längre fanns kvar så kände "någon" sig manad att ge regeringen en hjälpande hand. En del av arkivet dök upp på ett sätt som skulle fått agentromanernas John le Carré att rysa av vällust. Förre överbefälhavaren Stig Synnergren fick en sliten portfölj hemsänd till sig från okänd avsändare via ett stadsbud. I portföljen fanns 31 mikrofilmer med sammanlagt 7.000 sidor dokument.

Var resten av IB-arkiven finns är det ingen som vet. Men vi kan känna oss säkra på att de finns. För alla människor som misstänker att de finns registrerade i något av den hemliga polisens olika register är detta en tanke som kan te sig skrämmande. Det är illa nog att finnas registrerad hos myndigheterna. Om arkiven dessutom flyter runt utan kontroll i form av mikrofilm är det omöjligt att veta vem som tar del av de uppgifter som säkerhetstjänsten snokat upp. Vem är det t.ex. som sprider uppgifterna om att Pierre Schori har jobbat för Sovjetunionen, eller att riksdagsmannen Juan Fonseca deltog i planeringen av kidnappningen av Anna-Greta Leijon? Har delar av den nynazistiska rörelsen tillgång till uppgifter? Har utländska underrättelsetjänster som t.ex. israeliska Mossad?

Regeringen har gjort sin kalkyl om fördelar och nackdelar med full öppenhet. Det gäller nu att förändra underlaget för deras kalkyl. En stark opinion kan göra att priset för att lägga locket på blir för högt för socialdemokraterna.

Björn Sundblad