Finanskrisen i Sydostasien

Förr eller senare: depression

Vad talar för att krisen i Sydostasien kan utvecklas till en allmän kris för världsekonomin? Det kortast möjliga svaret innehåller två ord: "Japan" och "pensioner".

Mer än 40 procent av Japans export går till Sydostasien. Japanska banker och investmentbolag äger hälften av Hong Kongs samlade tillgångar. Och den japanska ekonomin befinner sig, sedan 1990, själv i en utdragen stagnationskris. Värdefallet på de japanska bankernas tillgångar i Sydostasien hotar stabiliteten i det redan underminerade japanska banksystemet.

Men sambanden är konkretare än så. Det är japansk kapitalexport som finansierar det växande amerikanska underskottet i handeln med omvärlden och bidrar till att hålla de amerikanska räntorna nere. Och det är ett massivt inflöde av japanskt kapital som utgör en av de starkaste drivkrafterna bakom de senaste årens rekordkurser på Wall Street. Om dessa flöden skulle sina kommer New York börsen att sjunka som en sten.

För tio år sedan sjönk Dow Jones med drygt 22 procent på en dag. Värdefallet fortplantade sig över världen, men det ledde inte till depression. Vad talar för att ett liknande börsfall idag skulle få värre följder?

Kraschen 1987 drabbade främst företag, banker och s.k. börshajar som investerat med lånade pengar. Men idag hotas privatekonomin hos miljoner pensionssparare. Sedan 1991 har det nominella värdet på pensionsfonders och individuella pensionssparares placeringar i aktier ökat med 5500 miljarder dollar, vilket är lika mycket som de tjugofem föregående årens samlade privata sparande. Ett börsfall som berövar miljoner människor en stor del av deras sparande för ålderdomen kommer att leda till ett kraftigt fall av efterfrågan och, därigenom, till depression.

Det finns, förstås, motverkande krafter. Den viktigaste är mängden överskottskapital som flyter omkring i världsekonomin och svårigheten att hitta vinstgivande alternativ till placeringar i aktier. Detta driver upp värdena på världens börser, men frågan är hur länge en sådan tendens kan hålla i sig. Ty bildens andra sida är stagnerande realinvesteringar, löner och efterfrågan, vilket har lett världsekonomin in i en krypande överproduktionskris.

Sedan början av 80-talet har kampen mot inflationen utgjort ledstjärnan för OECD-ländernas ekonomiska politik. Avreglering av finanssektorn och höga realräntor har lett till en stagnerande realekonomi och en svällande finanssektor.

Mellan 1980 och 1992 har den årliga ökningen av det kapital som gått till finansiella investeringar (aktier, obligationer och liknande) i OECD-länderna i medeltal varit 6 %, medan realinvesteringarna bara har ökat med 2,3 % per år. Under perioden 1965 till 1973 utgjorde realinvesteringarna i USA 9,1 % av BNP, under perioden 1985 till 1992 sjönk de till 5,4 %. Motsvarande siffror för Europa är 12,6 % respektive 7,1 % och för Japan 20,7 % respektive 11,0 %.

Överproduktion utgör en av orsakerna till såväl dagens kris i Sydostasien, som till den japanska nedgången sedan 1990. Marknaderna för bilar, hemelektronik och liknande i USA och Västeuropa är sedan länge drabbade av en allt svagare efterfrågan därför att löntagarnas inkomster har stagnerat. Så har till exempel priset på halvledare – viktig basvara för elektronikindustrin – sjunkit med 80 % under förra året och nedgången fortsätter. Eftersom ca 25 % av Hong Kongs, Taiwans och Thailands export och hälften av Singapores härrör från elektroniksektorn är det lätt att inse följderna av prisfallet. En annan orsak till krisen i Sydostasien är den högränte- och hårdvalutapolitik som länderna där slagit in på i syfte att dra till sig kapital från den internationella finanssektorn.

Det är möjligt att världsekonomin kan rida ut den nuvarande krisen i Sydostasien utan att halka ner i depression. Men om den ovan beskrivna politiken får fortsätta att råda, så kommer depressionen förr eller senare. Frågan är inte om, utan när.

Benny Andersson