Maoisterna

"Maoisterna" heter en bok, skriven av Lars Åke Augustsson och Stig Hansén, som nyligen utkommit på Ordfronts förlag. Enligt baksidestexten har de skrivit "en personlig berättelse om varför de drogs till den maoistiska rörelsen och varför den mötte sin undergång. De har nu, trettio år senare, träffat både ledande och fotfolk och intervjuat dem om hur livet i rörelsen gestaltade sig."

Som personlig berättelse har boken vissa kvaliteter och en viss charm – som analys duger den inte. Dessutom begår författarna metodiska fel, som tar sig uttryck i bristfällig faktakontroll och i att de politiska skeendena inte belyses från två håll. Hur ska man få reda på sanningen, om man inte låter båda som har trätt , komma till tals? Boken bygger alltså på både personliga hågkomster och intervjuer med förutvarande partimedlemmar i KFML/SKP. Men urvalet av intervjuoffer är snett. Jag har räknat till fem, som stod för den högerlinje, som led nederlag på andra kongressen 1976; nio , som stödde andra kongressens linje, men som senare stödde den nya högerlinjen, som så småningom ledde till att SKP försvann från den politiska arenan. Därtill kommer en intervju med undertecknad som enda motvikt. I det sammanhanget vill jag påpeka att Stig Hansén, som intervjuade mig, uppträdde helt oklanderligt och lät intervjun med mig komma in ograverad. Men författarna kunde också ha intervjuat andra , som stod för en vänsterkritik av den linje, som segrade på kongressen 1980, men som inte anslöt sig till SKP(m-l)/SKA, dvs medlemmar i Clarté och KEG. De kunde också ha intervjuat Stefan Lindgren, Klas Borell (som apostroferas på flera ställen i boken) m.fl., som har det gemensamt att de drev den nya högerlinjen, men själva hoppade av i början av 80-talet. Det sneda urvalet skylls förmodligen det faktum att Lars Åke Augustsson, som hoppade av 1978, hade sina sympatier hos Bo Gustafssons falang, medan Stig Hansén , som blev medlem 1976 och lämnade SKP i slutet av 80-talet, har sina sympatier hos den nya högerlinjens företrädare.

Vilken analys presterar då de båda författarna av SKP:s undergång? Den enda gång, som författarna försöker karakterisera en politisk linje, sker då de behandlar SKP:s andra kongress, "där den vänsteristiska falangen med Per-Åke Lindblom och Klas Borell i spetsen fick det dominerande inflytandet". Men på vad sätt var andra kongressens linje vänsteristisk? På grund av den säkerhetspolitik, som redan tidigare hade införts?!?

Andra kongressen representerade en uppgörelse med en högeropportunistisk linje i de organisatoriska frågorna och i fråga om Enad Vänster-kampanjen. Denna uppgörelse inleddes runt 1973 med utgångspunkt från de organisatoriska frågorna. Det var uppenbart att KFML/SKP , trots att partiet förde en i huvudsak korrekt politik, inte gick framåt lika mycket som tidigare, medan till exempel KFML® expanderade snabbt trots en frasradikal, vänsteropportunistisk politik. Enligt den dåvarande PS-minoriteten berodde detta på stora organisatoriska fel i KFML/SKP, bl.a. en otymplig organisation med grundorganisationer, stadsdelsföreningar och fraktioner som tredje led; på avsaknad av en planmässig utbyggnad av partiet med särskild inriktning på arbetsplatserna; senare tillkom säkerhetspolitiken. I boken redovisar författarna ett besök hos AKP i Norge , men inser faktiskt inte att AKP genomförde samma slags uppgörelse med högerfel 1974 – 1976 som SKP (med undantag för Enad Vänster-kampanjen, eftersom AKP aldrig hade föreslagit SV eller NKP någon valsamverkan).

Efter valet 1973 började vi också steg för steg inse att Enad Vänster-kampanjen, dvs förslaget till valsamverkan med VPK, hade varit felaktig. Den föreslagna valplattformen hade varit principlös – den byggde i princip på att både VPK och SKP uppfattades som vänster av utanförstående i stället för att försöka uppnå enhet kring bestämda krav. Därför bidrog den till att så illusioner om VPK och tvivel bland SKP:s medlemmar och sympatisörer på SKP:s existensberättigande. Från och med 1974 inleddes också en kampanj som riktade udden mot den uppåtstigande supermakten, Sovjet, och den ökande krigsfaran.

Kritiken i partiet växte mot Enad Vänster-linjen. På en valkonferens 1975 stödde 65 procent kritiken mot Enad Vänster och beslutet att ställa upp självständigt i valet 1976 hade stöd av drygt 80 procent av delegaterna. På andra kongressen 1976 upprepades styrkeförhållandena i partiet – 65 procent stödde andra kongressens linje, medan 35 procent stödde Bo Gustafssons och Sture Rings linje.

Författarna tar indirekt upp säkerhetspolitiken och partiförklaringen 1977 som orsaker till SKP:s förfall och associerar i synnerhet den sistnämnda till undertecknad.

Ett revolutionärt parti måste bedriva en viss säkerhetspolitik, särskilt som SKP på 70-talet bedömde att krigsfaran var i växande. Det stod klart redan på den tiden, genom handgripliga fall av telefonavlyssning och provokatören Gunnar Ekberg, att SÄPO och IB övervakade och kartlade SKP. Säkerhetspolitiken syftade till att försvåra de svenska och utländska underrättelseorganisationernas arbete, och framförallt försöka skydda mellankader och vanliga medlemmar. Den ledande kadern, som hade uppträtt offentligt i olika sammanhang, på möten, i tidningsartiklar, på valsedlar, var naturligtvis redan kända av olika underrättelseorganisationer. Systemet med täcknamn, vilket var helt korrekt, syftade just till att försvåra kartläggningsarbetet. I varje fall var inte jag så naiv så att jag trodde att täcknamn skulle omöjliggöra efterforskning. Dessutom var det naturligtvis tillåtet för medlemmarna att ta reda på vilka, som dolde sig bakom kända täcknamn.

Själv skrev jag inte ett enda dokument , eller utformade en enda riktlinje, i fråga om säkerhetspolitiken. När jag insåg att den nya partihögern 1977 försökte legitimera en strypning av den inre partidebatten och partidemokratin med hänvisning till säkerhetspolitiken, skrev jag en artikel ,"Principen om öppen åsiktskamp är okränkbar". Detta var det avgörande felet med tillämpningen av säkerhetspolitiken, att den ställdes i motsättning till partidemokratin, men detta inser inte författarna. Den nya partihögern inledde sina angrepp på partidemokratin genom att först förhindra vänsteroppositionen i partistyrelsen att till och med komma ut med sina åsikter skriftligt till partistyrelsen och därefter ersattes i början av 1978 "Informationsbulletinen" av "Partiarbete", som var hårt censurerad och inte alls var representativ för åsiktsläget i partiet. Den marxist-leninistiska oppositionen kunde inte längre sprida sina åsikter till alla medlemmar i partiet. Detta var också det egentliga motivet till avskaffandet av partidemokratin i SKP, eftersom den nya partihögern visste att den inte skulle klara att möta vänsteroppositionen i en öppen sakdebatt.

Dessutom fortsatte säkerhetspolitiken efter det att vänsteroppositionen förpassats ur partiet. Vänsteroppositionen har naturligtvis inget ansvar för säkerhetspolitiken i SKP efter 1980.

Författarna gör ett stort nummer av partiförklaringen, som genomfördes i SKP efter att Sture Ring i mars 1977 offentligt hade brutit med SKP. Partiförklaringen löd:

"Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök av SKP eftersom SKP är det kommunistiska partiet. Jag kommer att försvara enheten, bekämpa fraktionsverksamhet och följa partibesluten."

Det enda, som är kontroversiellt i denna förklaring, är "fördömer Sture Rings splittringsförsök". Det övriga innehållet förutsattes en medlem stödja vid inträde i SKP. Partiförklaringen var inte principiellt felaktig, men " huvudsidan med partiförklaringen var att den var otaktisk, att den drev över folk till gamla partihögern, försvårade politiska sakdiskussion och understödde framväxten av den blinda auktoritetstro som sedermera gjorde sig gällande under striden med de nya högerlikvidatorerna 1977 – 1988."(SKA:s verksamhetsberättelse).

Som jag påpekar i intervjun med Hansén, tog jag inte ens initiativet till partiförklaringen utan det var Klas Borells idé. Dessutom stöddes den av en komfortabel majoritet i både verkställande utskott och partistyrelse. Naturligtvis försvarade jag den aktivt under genomförandet – det har jag aldrig stuckit under stol med.

Men den springande punkten är att partiförklaringen aldrig kan förklara SKP:s tillbakagång och sönderfall efter kongressen 1980. Givetvis var SKP numerärt försvagat efter att ha förlorat Bo Gustafsson och hans falang under 1977 – 1978 och vänsteroppositionen 1979 – 1980 – i båda fallen försvann 15 procent av kadern, dvs totalt 30 procent. Men KFML kunde komma tillbaka efter splittringen med KFML® 1970 – 1971! Faktum var att den nya högerlinjen hade fullständig hegemoni i SKP efter 1980 och ingenting kunde förhindra den att omsätta sin linje i praktiken, vilket också var vad den gjorde – med förödande resultat.

Kärnan i den nya likvidatoriska linjen var klassamarbetspolitiken. Denna var dels ett resultat av försonlighet i praxis gentemot det reformistiska inflytandet och dels ett resultat av felaktiga teorier och en felaktig linje. De nya likvidatorerna behandlade teorin om tre världar som ett helt partiprogram, som togs som förevändning att rikta huvudslaget mot Sovjet – inte mot det egna monopolborgerskapet. I praktiken ersatte de huvudmotsättningen proletariat – borgerskap med huvudmotsättningen mellan Sovjet och den svenska nationen. Denna huvudmotsättning överensstämde inte med objektiva förhållandena. De nya likvidatorerna gick – av taktiska skäl – aldrig så långt att de formellt slog fast denna nya huvudmotsättning, inte ens på SKP:s tredje kongrewss. De "nöjde" sig med att slå fats att kampen för freden var huvudfrågan, viktigare än de inhemska klasskampsfrågorna.

Resultatet av denna linje i praktisk handling lät heller inte vänta på sig. Den sammanfattades långt senare av en skribent i den högersocialdemokratiska tidningen Arbetet (7/6 1980):

"I det tysta har SKP:s politik förändrats mycket starkt under den dramatiska avtalsrörelsen:

· För första gången stöddes LO:s krav redan från start.

· I stort sett alla konfliktåtgärder från LO fick stöd av SKP, och elden riktades mot arbetsgivarna.

· För första gången ställde SKP villkorslöst upp i SAP-LO:s första mjatåg för att `storkonflikten krävde enhet´.

· För första gången godkändes ett LO-avtal, och SKP kallade det till och med bra."

I valet 1982 stödde SKP SAP. Därmed hade SKP reducerats till en vänlig pådrivare till SAP. Självklart fanns det inget behov av en ytterligare en vänlig pådrivare till SAP utöver VPK. Det insåg också de kvarvarande partimedlemmarna under 80-talet och partiet decimerades successivt fram till nedläggningskongressen 1989.

Det förekommer också bristande faktakontroll i boken. Det påstås att broschyren "Skogsstrejken" (1976) drogs in på grund av ett sekteristiskt efterord av undertecknad. Detta är naturligtvis en lögn (måhända stammar den från mytomanen Göran Burén). Varför skulle en broschyr med artiklar av Jan Frykholm (från strejkkommittén), Roland Pettersson (partiordförande) och Per-Åke Lindblom (partisekretare), som utkom i samband med andra kongressen, dras in? Samtliga författare invaldes i partistyrelsen – i det första provvalet låg dessa bland de fem som hade flest röster. Samtidigt skulle en broschyr, som de hade skrivit, ha dragits in! Det faller på sin egen orimlighet.

Författarna skriver också (sid.116) att undertecknad i en artikel i Gnistan nr 25/76 lade ansvaret på den tidigare partistyrelsens högeropportunism och de finter som försenat valarbetet. För det första fanns det ingen valanalys i nr 25/76, eftersom detta nummer kom ut före valet. För det andra återfinns den valanalys, som åsyftas i nr 35/76, undertecknad av Verkställande utskottet – inte av mig. Författarna kan helt enkelt inte ha läst artikeln utan tagit citatet från någon andrahandskälla. Slutligen tror jag inte ens att det är jag, som har skrivit det första utkastet. Kollektiva produkter brukar ha en första författare nämligen. Personligen tror jag att utkastet skrevs av Stefan Lindgren – det verkar så på stilen. Inte en enda siffra rätt alltså.

En lustig detalj är att SKP/Solidaritetspartiet visserligen har överlämnat sitt arkiv till Arbetarrörelsens arkiv, men har samtidigt bestämt att hela materialet blir tillgängligt för vem som helst efter 40 år, med rullande tidsgräns, alltså först 2030. Jag är helt överens med författarna, när de skriver att "någon eller några med något att dölja måste ha formulerat dem…(dvs reglerna – min anm.)". Men vad är det som vissa i ledningen ville dölja? Eftersom allt internt PS- och VU- material från 1967 fram till 1979, då Kurt Österlund och Göran Nilsson (som i slutskedet säkert inte fick allt internt PS- och VU-material) uteslöts, är ute, dvs tillgängligt för den som letar, så är det den efterföljande perioden som vissa högerlikvidatorer ville mörklägga. Det enda liket i garderoben är den smutsiga uppgörelsen med vänsteroppositionen 1978 – 1980. Något annat finns inte att dölja.

Det finns mycket annat att kommentera i boken, men någonstans måste gränsen dras. Författarna får naturligtvis gärna vidareutveckla tesen om SKP:s andra kongress "vänsteristiska" linje i Arbetartidningen. Det som nämligen skiljer oss, som ursprungligen intierade Arbetartidningen från våra tidigare vedersakare i SKP, är att vi tror att sanningen alltid segrar i en öppen debatt.

Per-Åke Lindblom