En välregisserad kongress

1998 års valrörelsen har startat. Socialdemokraterna brottas med låga opinionssiffror, och sämst ställt verkar det vara för Göran Persson som har ett rekordlågt förtroende bland väljarna, om man ska tro opinionsundersökningarna.

Då den socialdemokratiska kongressen samlas ett år före valet är det viktigt att visa upp en enig fasad och uppslutning bakom ledningen. Samtidigt har många kongressombud ett tryck hemifrån sina partidistrikt som kräver förändringar av politiken som på så många sätt har drabbat socialdemokraternas viktigaste väljargrupper. Missnöjet är stort med arbetslösheten, med urholkningen av den offentliga sektorn som drabbat vården och skolan, med den sänkta levnadsstandarden som drabbat barnfamiljerna, med de höga bensinpriserna, med EU-medlemskapet osv. Men än en gång visar det sig vilka möjligheter ett regerande parti har och Persson och den övriga partiledningen är säkerligen mycket nöjda då de summerar kongressen.

Den kanske allra hetaste frågan – EU-medlemskapet och ställningstagandet till EMU – avfördes från dagordningen redan före kongressen i och med partiledningens beslutet om "att vänta och se".. Hade frågan kommit upp på kongressen hade det blivit en hård och upprivande diskussion. Hade kongressen sagt nej till EMU hade partiledningen blivit låst av beslutet för flera år framåt. Med beslutet om att stå utanför från början håller man öppet för ett snabbt beslut om att gå med i EMU när man bedömer opinionen mogen för ett sådant beslut.

Under de första kongressdagarna rådde rena julstämningen. Inte så att kongressen fattade en massa bra beslut utan istället i form av väldigt lägliga "läckor" från socialdemokraternas och centerns budgetarbete. Visserligen knorrade en del kongressombud över att de i praktiken var helt överkörda, men nyheterna var ju goda så kongressen blev snabbt på gott humör.

Bilavdraget ska höjas från 11 till 13 kronor per mil. Barnbidraget återställs till sin tidigare nivå från och med årsskiftet. Uppgörelsen med centern gav ytterligare miljarder till kommunerna och LO:s krav att arbetsgivarna bara ska betala sjukersättning de första 14 dagarna tillmötesgicks också.

Då kongressen på dessa sätt blidkats gick sedan det mesta som en dans för partiledningen. Större delen av värnskatten slopades, flerpartiuppgörelsen om det framtida pensionssystemet går förmodligen att rädda efter ett idogt kompromissande på s-kongressen, och den "fria debattören" Mona Sahlin fick behålla sin plats i Verkställande Utskottet då ingen motkandidat ställde upp.

Endast på arbetsmarknadsområdet vann "vänstern" någon seger av betydelse i och med att den "bortre parentesen" i arbetslöshetsförsäkringen ska tas bort. Återställandet av nivån i A-kassan till 90 procent sköts dock på framtiden.

S-kongressen i Sundsvall har varit en uppvisning i maktutövning. Det som skulle ha kunnat bli en kongress där den folkliga vreden mot den förda regeringspolitiken hade blivit synlig blev istället en manifestation för partiledningen och huvudinriktningen i dess politik. Maktpolitikern Persson kan känna sig nöjd.

Björn Sundblad