En fis åt eländet –
satirikern Hans Lindströms motto

Första gången jag träffade Hans Lindström var i Växjö i början på 70-talet. Jag gjorde lumpen på det numera nedlagda regementet I-11. En kväll arrangerade SKP och Röd Ungdom en fest i stan. Jag minns inte om det var för tidningen Gnistan eller för Oktoberbokhandeln eller vad. Men jag minns Hans Lindström.

Han var en ypperlig berättare. Ingen politruk. Ingen dammsugarförsäljarestil heller. Nej han berättade historier från jobbet. Det var några roliga karaktärer han hade satt ihop av vad som finns på allas våra arbetsplatser, vi som nu har såna i vår tid som är en annan än den på 70-talet. Från verkstadsgolvet levererade han råsoparna uppåt.

Vad som var Hans och vad som tillhörde hans figurer är jag inte säker på idag, men jag minns honom som en rolig fan som rökte cigarr, drack whisky och gillade Clintan. Lite annorlunda än vad som annars var korrekt i det som kom att bli den sterila tråkvänstern.

Då jobbade han på en metallfirma i stan och skrev varje vecka en rolig krönika därifrån tillsammans med Johan Althoff. Han tecknade också. Gjorde bland annat några teckningar som massproducerades åt Oktober. Den med Olsson som sitter kvar vid kaffebordet när den arge förmannen kommer och påminner om att rasten är slut och frågar va fan han tänker på. Socialismen chefen, socialismen, svarar gubben lugnt och stillsamt med ett drömskt leende på läpparna. Om jag inte minns helt fel.

Nu 25 år senare tycker Hans att det han gjorde då inte blev bra. Själv tycker jag fortfarande att Olsson var läcker.

Otrohet ett nyckelord

Idag är Hans Lindström tecknare på heltid. Med vanvördig satir som sin paroll. Och utan partianknytning.

- Som satiriker är otrohet ett nyckelord, berättar han. Det tror jag gäller alla som är tecknare. Fast många inte följer det.

Han fortsätter att teckna byråkrater, direktörer och politiker som roffar åt sig och klättrar på andra. Fast idag kan det också bli en slev av gröten också åt vanliga inkrökta Svenssons.

Hans Lindström har bjudit hem mig till villan i Lunds norra utkant, dit han flyttat med familjen från den tidigare bostaden i studentområdet Norra Fäladen. Här har han arbetsrummet som en extra flygel till huset. Tuschpennor, en dator, scanner, skrivare och fax. Mer behöver han inte. Ja en massa papper också förstås. 4000 teckningar har det blivit under årens lopp. Han säger att han kommer ihåg dem alla. Uppdelade på 64 olika ämnesområden finns de liggande i ett gammalt hederligt arkivskåp, ett av landets allra elakaste giftskåp.

Det var med satirtidningen Egget, som kom ut i slutet av 80-talet, som Lindströms "nya" tecknarbana inleddes. Då hade han läst till lärare men ledsnat. Han började läsa litteraturhistoria i stället. Där blev det en avhandling, inte utan motstånd från den akademiska världens trångsynta väktare.

En avhandling om skrattet i litteraturen var inte helt lätt att få igenom. Men han rodde det i hamn. Avhandlingen blev klar, godkändes och gavs ut av Carlssons förlag. Där finns Lindströms meningsfränder och förebilder beskrivna; Rabelais, den tappre soldaten Svejk, Groucho Marx med flera.

Fried Negro Blues

I dag återfinns hans teckningar i så olika tidningar som Finanstidningen, Folket i Bild/Kulturfront, Arbetets Skåneupplaga, Hemmets Veckotidning, Hundsport, Värnamo Nyheter och några till. Dessutom har han denna sommar tecknat åt Dagens Nyheters söndagstidning, varit med i TVs Kvällsöppet, förra sommaren, och illustrerar dessutom både böcker, fackliga tidningar och företagsbroschyrer.

Sedan fyra år tillbaka lever han helt på tecknandet.

- Men från början var jag säkert landets mest refuserade, berättar han. Då skickade jag bidrag till säkert landets alla tidningar. Men några tackade ja och sedan har det blivit fler och fler. Jag trodde att TV skulle betyda mycket, men då blev nog DN viktigare. Nu har jag mycket att göra.

Teckningarna kan vara giftiga så det förslår. Hans berättar om en som Finanstidningen stoppade, med titeln Fried Negro Blues.

- Jag hade läst om en Amnestyrapport om det ökande antalet avrättade i USA och där nästan alla var svarta.

Då tecknade han en brödrost, klädd i den amerikanska flaggan med stjärnorna i övre vänstra hörnet och med svarta män tittande ut genom ränderna i brödrosten. Den var för tuff.

- De ämnen som är svårast att skämta om är Döden, Gud och Sex. Men också kvinnor, djur och invandrare är ömtåliga ämnen.

Utskrattad och förnedrad

Att skämta med fascister tycker han bara är roligt, men Expressen förstod inte vitsen med det, när han skickade ett antal bilder till dem. Han ville skoja med Hitlerhälsningen och tänkte ut olika användningsområden.

- Jag gjorde en med fascistens arm som plog i marken och andra som staketpinnar eller som rockhängare. Den bästa är nog där den utsträckta armen kommer upp ur toastolen.

De blev refuserade.

- Jag ville förlöjliga fascisterna. Den största förnedringen är ju att bli utskrattad. Det går inte att försvara sig mot en utskrattning. Eller som man gjorde förr; vända sig om, dra ner byxorna och visa röven.

Skratta ut fascisterna? Ja, det vore nog en bättre kampmetod, än att göra dem till martyrer genom att försöka förbjuda idéerna via lagboken.

Men Lindströms giftiga penna kan också drabba organisationer som Greenpeace. Och som sagt vem som helst. Som teckningen av kvinnan som sitter på begravningsbyrån strax efter makens död och får frågan om kroppen ska vara vändstekt.

- Jag tyckte den var skitrolig och skrattade hela tiden åt den, säger Hans med ett litet snett leende. Mitt estetiska manifest är att vara en fis åt allvaret. Och det ska vara så att till och med liemannen, döden, drar sig undan.

Folk ska inte veta i förväg

Men nu gör inte Hans Lindström bara omöjliga teckningar åt sitt eget giftskåp. De flesta måste vara publicerbara. Så det gäller att försöka vara så nära gränsen som möjligt.

- Men jag sitter inte och tänker att nu ska jag göra något åt den eller den tidningen och anpassar mig efter den. Det skulle jag inte vilja göra.

- Jag gör teckningarna klara och lägger dem i en hög. Sedan plockar jag ut dem allt efter de ska iväg till tidningarna. Och helst ska det vara så att ena dagen i till exempel Arbetet blir det en muntration. Men nästa dag ett slag under bältet igen. Folk ska aldrig veta i förväg. Så är ju det verkliga livet. Ena dagen är det något roligt. Andra dagen får man en magsugare så man kippar efter andan.

Kritik för att vara svartsynt tar han med ro.

- Varför ska vi bara sträva efter lycka? Tråkiga saker händer ju ändå. Eländet kommer i ett annat ljus om man kan skratta åt det och man kan lära sig att inte oroa sig för skitsaker.

- När min syster dog, strax efter att min mor dött, berättar han, gick jag direkt hem och gjorde elaka teckningar om Gud och döden. De går inte att visa för andra.

Vanvördighet aldrig omodernt

Längtan efter skratt kommer alltid att finnas och Hans Lindström är inte orolig för att jobbet skulle ta slut. Då är det värre för en svetsare på en fabrik, tror han.

- Folk kommer alltid att vilja skratta. Vanvördighet och drift blir aldrig omodernt.

- Jag ser på nyheterna på TV och läser tidningarna, ser världen flimra förbi med massor av uppslag. Det är gratisvisning varje dag. Teckningarna blir som en förminskning av de stora händelserna.

- Däremot går det inte att göra skämtteckningar av stor kärlek och fina förhållanden. Det är brister jag är ute efter.

Så karln lever alltså gott på livets elände. Och vi andra kan må gott av att skratta åt det. Och det gäller att kunna skratta åt sig själv och sina egna brister också. Fast allra bäst känns det förstås när någon annan, helst ur överheten, drabbas.

Åke Johansson