Anteckningar för ett radiotal vid Förenta staternas 200-års jubileum

Jag måste ta en minut eller två för att förklara de grundläggande förutsättningar på vilka mina anmärkningar baserar sig. Jag är marxist och jag är fast övertygad om att endast marxismen tillåter oss att förstå hur kapitalistiska samhällen fungerar. Kapitalismens väsen är, såsom Marx förklarade i den korta andra delen av Kapitalets första band, ackumulation av kapital, vilket betyder ständig och evig expansion. För att vara sunt måste ett kapitalistiskt företag växa och växa och växa. Alternativet är stagnation och eventuell död. Och individuella företag kan växa endast om ekonomin som helhet växer. Denna process har pågått i Förenta Staterna alltsedan de första européerna satte sin fot på dess stränder.

Växandets mekanism är att samhällets merprodukt – vad som återstår sedan de faktiska arbetarna/producenterna försetts med en konventionell och alltid relativt låg försörjning – omhändertas och besitts av en liten klass av ägare, i våra dagar koncerner och deras aktie- och obligationsinnehavare. Av denna merprodukt konsumerar den ägande klassen tillräckligt för att leva och i många fall i stor lyx, men den kan inte konsumera hela merprodukten och önskar inte heller att göra det. Största delen ackumuleras, dvs. investeras i syfte att göra profiter och på så sätt ytterligare öka merprodukten i framtiden.

Men denna process kan fortsätta endast så länge som lönsamma marknader växer i proportion till kapitalet, och detta är långt ifrån garanterat. Om marknaderna inte växer tillräckligt blir resultatet ett avbrott i processen – kris, depression, stagnation. Härav följer med järnhård logik att utvidgning av befintliga marknader och skapandet av nya är en högt prioriterad uppgift för alla och envar i affärsvärlden och regeringen. Och de medel som används, privata såväl som statliga, kommer att vara högst varierande, de mest påhittiga och, om så behövs, de mest våldsamma och hänsynslösa man kan tänka sig. Listan är utan slut. Jag ska nämna bara några få av de viktigaste och mest använda: Uppfinning av nya eller skenbart nya produkter, territoriell expansion, inträngande på konkurrenters marknader, erövring av främmande folk, skapande av krediter och expansion, underskottsfinansiering, reklam, rustningar och krig. Men trots alla dessa metoder för att skapa och utvidga marknader har periodiska sammanbrott i ackumulationsprocessen förekommit sedan kapitalismens tidigaste dagar och fortsätter, som numera alla vet, att inträffa med några års mellanrum. Just nu befinner vi oss i den värsta stagnationsperioden (runt 1976-1977, red. anm.) sedan den stora depressionen i början av 1930-talet, utan några tecken på ett snart återvändande till något som har ens en avlägsen likhet med annalkande välstånd.

Mot denna bakgrund kan svaren på de frågor som ställts i korthet anges som följer:

1. Den amerikanska kapitalismen har under de cirka tre århundraden den existerat genomgått en enorm expansion, den har starkt ökat det mänskliga arbetets produktivitet och har ökat per-capita-konsumtionen av varor och tjänster många gånger om. Kostnaderna för dessa framgångar har emellertid varit väldiga. Systemet har exploaterat och ofta våldsamt undertryckt inte endast sin egen arbetsstyrka (slavar och fria) utan också ett väldigt antal människor världen runt, vilkas hushållning och samhällen har underordnats den amerikanska kapitalismens behov. Den ökade arbetsproduktiviteten har uppnåtts till priset av en avhumanisering av arbetsprocessen, vilken tar den bästa delen av de flesta människors liv. I det långa loppet är kapitalismens kanske största och till slut dödsbringande brist den att ett system som obegränsat utvidgar sig i en begränsad omgivning är en levande motsättning, en tidsinställd bomb som förr eller senare måste explodera med förintande och dödsbringande ekologiska konsekvenser. Kapitalismen har från början alltid hänsynslöst förgiftat och förstört sin omgivning, men intill helt nyligen tycktes detta inte betyda alltför mycket. Nu syns emellertid överallt tecken på att påfrestningarna blivit för stora, och det håller på att bli klart för alla att den ekonomiska tillväxten i de utvecklade länderna, och särskilt i Förenta Staterna, måste bringas under kontroll och beslutsamt bromsas i en historiskt nära framtid. Vad som beklagligtvis inte är lika allmänt förstått är att detta innebär slutet för kapitalismen och dess ersättande med ett planmässigt produktionssystem för behov i stället för ett marknadssystem med produktion för profit.
2. Såsom mina inledningsord antydde, råder förvisso en inneboende brist på stabilitet i det kapitalistiska systemet.
3. Jag anser att det finns två grundläggande synpunkter på varje meningsfull uppfattning om "rättvisa". Den första är att alla utan undantag bör ha tillräckligt av de ting som krävs för ett anständigt liv: anställning i nyttigt arbete under mänskliga villkor, en tillfredsställande bostad, en hälsosam diet, god sjukvård, trygghet för de unga, gamla och de sjukliga. Den andra är att olikheter i tilldelningen av dessa nödvändiga ting bör både vara små och minskas med tiden. Om vi bedömer den amerikanska hushållningen med utgångspunkt i dessa normer har den uppenbarligen misslyckats grovt ur rättvisesynpunkt.
4. Faktum är att inkomster i Förenta Staterna är ytterligt ojämnt fördelade – att det finns ett litet skikt av hyperrika miljonärer (miljardärer idag – red. anm.) i toppen och bokstavligen tiotals miljoner fattiga i botten – är tillräckligt bevis för att vissa grupper har profiterat omåttligt medan andra har lidit till följd av det amerikanska systemet karaktär och utveckling. Men det är nödvändigt att tillägga att i ett samhälle som består av exploatörer och exploaterade, förtryckare och förtryckta, alla, vare sig de är rika eller fattiga, lider av det främlingsskap och den avhumanisering som innebor i ett sådant samhälle.

Paul M. Sweezy