Vem är den indiske arbetaren?

Hur ser Indiens arbetarklass ut? Det beror på var man letar. Arbetsmarknaden i Indien kan delas i en formell (eller organiserad) och en informell (eller oorganiserad) sektor. Omkring 20 procent av Indiens arbetarklass arbetar i den formella sektorn. Av dessa finns hälften i den offentliga sektorn, hälften i den privata. Men största delen av Indiens arbetarklass befinner sig i den informella sektorn, som består av allt från småföretag till arbetare med kontraktsarbete i hemmet.

Arbetsmarknaden i Indien kan delas i en formell (eller organiserad) och en informell (eller oorganiserad) sektor. Enligt samtal med en Delhi-representant för den starkt vänsterorienterade fackföreningen AICCTU (All India Central Council of Trade Unions) arbetar ca 20 procent av Indiens arbetarklass i den formella sektorn. Av dessa finns omkring 50 procent i den offentliga sektorn, 50 procent i den privata sektorn. Den formella sektorn utgörs av större företag och firmor där löntagarna har ett ordnat anställningsförhållande, där verksamheten är reglerad i lag och organisationsprocenten hög.

Men flertalet av Indiens arbetarklass befinner sig i den informella sektorn, som består av hela skalan från småföretag till arbetare som jobbar på kontrakt i det egna hemmet. Däremellan finns alla slags övergångar. Det finns bostadsområden i Delhi där det är en fabrik i nästan varje hus. Denna delning av arbetsmarknaden ligger utanför all reglering. Många av småfabrikerna är överhuvudtaget inte registrerade utan verkar illegalt. Arbetsförhållandena är eländiga, fackliga rättigheter existerar inte och organisationsgraden är mycket låg. Hittills har inte de etablerade fackförbunden brytt sig så mycket om den delen av arbetsmarknaden, men det håller på att förändras. Det är i denna sektor AICCTU bedriver sin verksamhet.

En könsdelad arbetsmarknad

Indiens delade arbetsmarknad är också könsdelad. Männen är i flertal i den formella sektorn, kvinnorna i den informella. Raj (1988, s. 68) säger att detta är en följd av den indiska statens ekonomiska strategi: Statens linje har varit att koncentrera offentliga investeringar till ett planmässigt uppbyggande av den tunga industrin. Konsumtionsvaror måste därför produceras i det Raj kallar den "oorganiserade" sektorn. Det rör sig bland annat om småföretag lite i "utkanten" av näringslivet. Dessa småföretag undgår fackorganisering och berörs inte mycket av arbetsmiljölagstiftning. De undandrar sig en del skatter och behöver ingen koncession. De anställer bland annat kvinnor som producerar varor hemma till styckepris, ungefär som manufakturen i kapitalismens barndom. Sådana produktionsformer har medvetet tagits i bruk för att kunna koncentrera de stora resurserna till den tungindustriella satsningen. Kvinnornas öde är olösligt förenat med denna utvecklingsmodell, säger Raj. Deras samhälleliga ställning ger dem små möjligheter i den "organiserade" sektorn, t.ex. i storindustrin. Kvinnors behov av inkomster för att täcka rena livsnödvändigheter driver dem in i den enda sektor som tar emot dem. Den här strategin har skapat två ekonomiska sektorer med radikalt skilda löne- och arbetsförhållanden. Kvinnorna har blivit ett extra utsuget underproletariat utan rättigheter.

Den indiska staten satsade tidigare på en strategi för att bygga upp en egen importersättande produktion. Från mitten av 80-talet har denna strategi lagts om. Nu är det "exportledd tillväxt" som gäller. I alla hamnar och kustområden i Delhi finns det nu speciella exportzoner. Och arbetarna där är ofta unga kvinnor. Förutom eländiga arbetsförhållanden och bristande fackliga rättigheter hör sexuella trakasserier till dagordningen.

Man skulle kunna tänka sig den formella ekonomiska sektorn som den moderna och "utvecklade" delen av indisk ekonomi, medan den informella delen var ett slags efterbliven kvarleva som skulle försvinna vartefter. Men idag är det den informella sektorn som växer. Den nya ekonomiska politiken har gjort frihandel, privatisering och avreglering till honnörsord för det indiska borgerskapet. Många av småföretagen startade som underleverantörer till stora offentliga verksamheter. Men nu nedrustas den offentliga sektorn, regeringen privatiserar, och främmande kapital kommer in. Ofta är det emellertid svårt att skilja mellan utländskt och indiskt kapital. Långa kedjor av underleverantörer gör det omöjligt att spåra verksamheten till det verkliga kapitalet bakom. Industrislakt är vanlig, kapitalet tas ut och används till spekulation istället för produktiv verksamhet. Huvudtendensen nu är att den informella sektorn "invaderar" den formella, bland annat i form av olika typer av kontraktsarbete.

Arbetarklassen i den formella sektorn var helt oförberedd på den utveckling som kom med den nya ekonomiska politiken. Den gick på defensiven. Men situationen har tvingat de traditionella fackförbunden att omvärdera den informella sektorn. De kan inte längre ignorera det som sker där. AICCTU arbetare också systematiskt för att bygga allianser mellan arbetare i formell och informell sektor – bland annat genom ömsesidiga stödaktioner till varandras konflikter. Också i Indien är enhet mellan den manliga och kvinnliga delen av arbetarklassen helt avgörande för hela klassens framtid.

Men arbetet med att organisera de som arbetar i den informella sektorn stöter på många hinder. Allra svårast är det kanske att organisera de hembaserade arbetarna. Ofta arbetar en enda arbetare för en uppdragsgivare. Arbetarna är därför mycket spridda, har ingen kontakt med varandra och ser inte möjligheten till kollektiv kamp. I andra fall är det en omfattande hierarki av underkontraktörer mellan arbetaren och den som till slut säljer produkterna (exempelvis vackert konsthantverk till turisterna). En underleverantör håller arbetaren med utrustning och råmaterial. Utsugningen är oerhört grov, men det är inte lätt att organisera folk att slåss under sådana förhållanden.

En del arbetare i den informella sektorn står dessutom i en slags mellanläge mellan jordbruk och industri. De har fortfarande en viss anknytning till landsbygden, de själva eller familjen har kanske en liten jordlapp. Vid permissioner, uppsägningar eller nedläggningar drar de sig tillbaka till jordlappen för att försöka överleva bäst de kan istället för att slåss på ett organiserat sätt. Andra är "gästarbetare" i sitt eget land. De utvandrar från de fattigaste och mest nödställda områdena. Om de får arbete i en exportzon är de förnöjda med vad de får och inte så intresserade av att organisera sig. Det är inte heller så lätt att få dem att kräva respekt för arbetsmiljölagarna. Under perioder med stor orderingång kan de jobba en massa övertid och tjäna extra, innan permissionerna och uppsägelserna kommer.

Trots alla dessa problem jobbar tiotusentals aktivister outtröttligt med organisationsarbete i den informella sektorn. Pionjärerna måste emellertid vara beredda på uppsägningar och olika former av trakasserier. För kvinnornas del inkluderar detta sexuella trakasserier. AICCTU arbetar med att göra kampen mot sexuella trakasserier inte först och främst till ett kvinnofråga, utan till en sak för både fackföreningarna och andra organisationer i lokalsamfundet, en folklig kampfråga.

"Man med hjälm" eller liten flicka?

Om vi föreställer oss den indiske arbetaren som en "man med hjälm", är detta en dåligt täckande bild av hur arbetarklasen i detta väldiga land faktiskt ser ut. Vi måste också ha med den unga flickan i exportzonen, kvinnan som jobbar i det illegala småföretaget i kvarteret och kvinnan som sitter i sitt eget hem och producerar för en underleverantör. Men inte heller detta ger en täckande bild. Ska bilden av Indiens arbetarklass bli fullständig måste vi också ha med den lilla flickan.

Miljoner indiska barn arbetar. Hur många är svårt att säga. Enligt Vidyasagar (1995) varierar uppskattningarna mellan 13,8 miljoner (folkräkningen 1981) och 100 miljoner. Den uppskattning som anses mest pålitlig stammar från en undersökning utfört av Operations Research Group, Baroda, 1980. Den kom fram till ett tal på 44 miljoner arbetande barn, baserat på en undersökning som täckte 40.000 hushåll i hela landet, spridda på 238 städer och 805 landsbygdscentra i 77 distrikt. Bland huvudslutsatserna kan nämnas följande:

• Nästan 35 procent av alla hushåll i Indien har barn som arbetar.
• I landsbygdsdistrikten är andelen hushåll med arbetande barn 79 procent.
• Vart fjärde indiskt barn mellan 5 och 15 arbetar.
• Lite över en femtedel av Indiens arbetande barn bor i städer.
• Både i städer och på landsbygden är det flera flickor än pojkar bland de arbetande barnen. På 1000 arbetande pojkar går det 1198 arbetande flickor, i städerna dock hela 1267.

Det är den generella bilden. Några industrigrenar är emellertid speciellt beryktade för bruket av barnarbetare. Det gäller mattväverier, glasverk och keramikindustri i delstaten Uttar Pradesh, diamantindustrin i Rajasthan och Gujarat, grafitgruvorna i Madhya Pradesh och Andhra Pradesh, fabriker som producerar tändstickor, fyrverkerier, strumpor och lokala cigaretter i Tamil Nadu. I de flesta av industrierna i Tamil Nadu är det inte bara tal om barnarbete, utan om slavarbetande barn. Och det rör sig ofta om verksamheter i den informella sektorn, utom arbetsmiljölagens räckhåll.

Operations Research Groups undersökning är alltså från 1980. Vidyasagar menar att situationen knappast har förbättrats sedan dess, snarare tvärt om. Som han ser det kommer vidare liberalisering av världshandeln under GATT/WHO:s regim att innebära intensifierad internationell konkurrens. Faran är att kapitalisterna i olika länder kommer att försöka skaffa sig konkurrensfördelar på arbetarnas bekostnad. I Indien kan detta betyda ökat bruk av barnarbete och underbetalade kvinnor, försök att krossa fackföreningar och angrepp på den kollektiva förhandlingsordningen samt avveckling av arbetsmiljölagen. Med dagens globaliseringstendens och världsomspännande frihandel finns det all anledning att tro att barnarbetarna kommer att bli en ökande andel av Indiens arbetarklass. Vidyasagar summerar:

"Barnarbete blir naturligt i ett läge där arbetsmarknaden ständigt blir mer informell. En sådan utveckling mot allt mer informell arbetsmarknad är det viktigaste resultatet av den liberaliserings-, globaliserings- och strukturanpassningspolitik som förs, både av den indiska regeringen efter påtryckningar från imperialisterna, och av imperialisternas egna institutioner som Internationella Valutafonden och Världsbanken. Kampen för att rädda våra barn är därför oskiljbar från den antiimperialistiska dagordningen."

Barnarbetet i Indien är å ena sidan ett traditionellt inslag i det indiska samhället: Barn är nödvändig arbetskraft som måste göra sin del av uppgifterna för att familjen ska överleva. Så var det också i Norge förr i tiden (se Sogner 1990), och rester av detta finns fortfarande, som t.ex. när det förväntas av barn att de ska passa tunnorna med långrevsagn under fisket i norr, som Solberg (1994) beskriver. Men det som nu utvecklas är något annat. Kapitalism och imperialism betyder modernisering. Det innebär emellertid inte att alla traditionella drag i samhället försvinner. Snarare är det så att kapitalismen och imperialismen ofta visar en slående förmåga att inkorporera och utnyttja traditionella drag i samhället till att öka profiten (se Ericsson 1987). Småbarnen i Indiens arbetarklass är ett dystert exempel.

Dilemma i kampen mot barnarbete

Hur ska då kampen mot barnarbetet föras? Vidyasagar menar att fackrörelsen måste ställa följande krav på regeringen:

• Beslut om tidpunkt för införande av totalförbud mot anställning av barnarbetare
• Förlust av verksamhetstillstånd för företag som använder barnarbete
• Insamling och spridning av fullständig statistik över barnarbetet
• En plan för gradvis ersättning av barnarbetare med vuxna arbetare med anständig lön, och passande rehabilitering av före detta barnarbetare
• Införande av obligatorisk skolgång av god kvalitet för alla barn

Men vänstersidan i Indien står inför svåra problem i kampen mot barnarbetet. Ett av dem handlar om de så kallade "sociala klausuler" (social clauses) som imperialistländerna försöker införa som en del av handelsavtalen i WTO:s regi. USA och andra rika länder vill knyta multilaterala handelsavtal till minimikrav på arbetsförhållandena på så sätt att länder som inte uppfyller kraven utsätts för bestraffningar genom WTO.

Det råder ingen tvivel om att indiska fackföreningsaktivister och andra som slåss mot utsugning och undertryckning är emot barnarbete. Men de har inte mycket tilltro till de rika ländernas ädla avsikter. Det kan vara mycket nyttigt för oss i vår del av världen att konfronteras med hur västs humanism ter sig från deras perspektiv. Så här summerar exempelvis Vidyasagar en del av historien:

1891 införde den brittiska kolonialregeringen en lag som hävde minimiåldern för arbetare i Indiens textilfabriker. Grunden var att de indiska textilfabrikerna kunde producera till låga kostnader på grund av den stora tillgången på billig barnarbetskraft. Detta minskade de brittiska textilfabrikernas profiter. Ännu tidigare hade engelska bolag problem med att få tillräckligt med arbetskraft till sina plantager i Sri Lanka, Mauritius, Malaysia, Fidji osv. De kunde inte skaffa arbetskraft från Indien, för de indiska lantarbetarna var bundna till jorden som livegna. 1844 använde därför kolonialmakten antislaverilagen för att befria lantarbetarna från bindningen till jorden, så att de kunde exportera dem till fjärran plantager, där de hölls som skuldslavar i en ny for av livegenskap. För att legalisera denna nya livegenskap infördes "Lagen mot kontraktsbrott i arbetet" 1859.

Sammanhanget kan ha ändrats, men innehållet är detsamma även idag, menar Vidyasagar: "Varje gång imperialisterna pratar om ett 'mänskligt ansikte' döljer sig ett vargansikte bakom det 'mänskliga ansiktets' mask." Han påpekar att imperialistländerna bryr sig väldigt lite om barnarbetet i andra sektorer än de exportorienterade. Och han citerar första utkastet till "Lagen för att avskräcka mot barnarbete" i USA, framlagd av senator Tom Harkin 1993:

"Vuxna arbetare i USA och andra utvecklade länder får inte utsättas för faran av arbetslöshet orsakad av importvaror producerade av barnarbete i utvecklingsländer."

Så rättframt sägs det förvisso inte i den färdiga lagtexten. Men hyckleriet är uppenbart, menar Vidyasagar. USA har själv inte ratificerat FN-konventionen om barns rättigheter!

Å ena sidan pressar alltså imperialistländerna på Indien en ekonomisk utveckling som gör barnarbetet mer och mer lönsamt. Å andra sidan vill de beskydda sin egen industri mot konkurrens. "Oavsett vad de säger är det ingen som låter lura sig att tro att de handlar utifrån omtanke om tredje världens miljoner fattiga", skriver kvinnoaktivisten Srilata Swaminadhan. "Det står helt klart att de hoppas kunna använda dessa sociala villkor som en icke tullmässig barriär för att begränsa exporten från tredje världen. De ser det också som ett sätt att öka kostnaderna för tredje världens exportföretag och därmed förhindra dessas konkurrensfördel i förhållande till västliga bolag."

Men hyckleri är inget unikt för imperialistländerna. Lika illa, och lika viktigt att avslöja, är det indiska borgerskapets hyckleri, menar Swaminadhan. 1992, 1993 och 1994 deltog indiska arbetare i hundratals demonstrationer mot att regeringen skulle binda landet till GATT/WTO, något som gick emot intressena hos 80 procent av befolkningen. Demonstranternas huvudargument var följande:

1. Anslutningen skulle leda till ny-imperialism och till att gigantiska transnationella bolag tog kontroll över indisk ekonomi.
2. Det skulle betyda att indisk ekonomi och indiska resurser inte skulle utvecklas med sikte på behoven hos majoriteten av befolkningen, utan för att tjäna inhemsk och utländsk överklass. Resultatet skulle också bli större ekonomisk ödeläggelse och plundring av naturresurser.
3. Det skulle öka klyftan mellan fattig och rik och leda till ytterligare koncentration av rikedom i händerna på ett ytterst litet fåtal; det skulle innebära massiv arbetslöshet, prisstegringar, inflation och snedutveckling av jordbruk och industri.
4. Det skulle betyda ännu starkare angrepp på de mänskliga rättigheterna, särskilt för kvinnor, barn och andra svaga grupper i samhället.

Men dessa argument togs det överhuvudtaget inga hänsyn till, fortsätter Swaminadhan. GATT/WTO blev en realitet, tillsammans med strukturanpassningar, i "nationens intresse". Genom hela sitt agerande visar den indiska regeringen att den sätter likhetstecken mellan "nationella intressen" och intressena hos den lilla minoritet som styr landet och kontrollerar alla resurser, menar hon:

"Nedrustning av offentlig sektor, lönestopp, stopp för alla jordreformer, liberalisering av ekonomin, avskaffande av hårt tillkämpade rättigheter etc. är förvisso emot det överväldigande flertalets intressen, men anses likväl för att vara i 'nationens intresse' för att det är till fördel för en liten elit. Samma sak gäller sociala villkor knutna till handel. Dessa kommer att gå ut över de rika kapitalisterna och stämplas därmed automatiskt som antinationella! Är det inte höjden av hyckleri när regeringen ser kravet på likalön för kvinnor som ett angrepp på nationens intresse? Är det inte avslöjande att den anser garantier för stopp av barnarbete som skadliga för vårt land?"

Varken Vidyasagar eller Swaminadhan har illusioner om imperialistländernas motiv för att knyta sociala villkor till handelsavtal. Ingen av dem har heller illusioner om den indiska kapitalistklassens motiv för att bjuda motstånd mot sådana villkor. Men de drar ändå lite olika slutsatser. AICCU, som Vidyasagar är knuten till, stöder motståndet mot sociala villkor i handelsavtal. De kräver istället en indisk, statlig arbetskommission som ska övervaka att arbetsmiljölagen tillämpas. Kampen mot barnarbetet är för dem en inre indisk angelägenhet. Swaminadhan menar däremot att det arbetande folket ska gå in för, ja slåss för, sociala avtal i handelsavtalen, som ett led i kampen mot sitt eget borgerskap. Samtidigt måste det startas vad hon kallar "en ny oavhängighetskamp mot globalt slaveri, icke bärkraftig och ödeläggande utveckling."

De indiska barnarbetarna mals mellan två kvarnstenar: imperialistisk marknadsliberalism och sitt eget borgerskaps profithunger. Till syvende och sist kan barnen bara sätta sin lit till den indiska arbetarklassens och det indiska folkets egen kamp. Här hemma kan vi göra vårt genom att solidarisera oss med den kampen, och genom att ta vår del när det gäller att slåss mot den globala marknadsliberalism som hotar flertalet, både i Indien och Norge.

Kjersti Ericsson

Litteratur:

• Ericsson, Kjersti: Söstre, kamerater! Oktoberförlaget, Oslo 1987.
• Raj, Maithreyi Krishna: Women and Development. The Indian Experience. Bombay 1988.
• Sogner, Sölvi: Han far sjöl i stua och familien hans. Universitetsforlaget, Oslo 1990.
• Solberg, Anne: Negotiating Childhood. Nordic Institute for Studies in Urban and Regional Planning. Dissertation 12, Nordplan. Stockholm 1994.
• Swaminadhan, Srilata: Social Clauses and Multilateral trade Agreements. Odaterat manus.
• Vidyasagar, R: Child Labour in India All Work, No Play. AICCTU's 3rd All-India Conference, Patna, 20-22 September 1995.