När dumheten är systematisk blir den samhällelig klokhet

av Mikael Nyberg

Jag brukar vara ensam om att läsa Financial Times på tunnelbanan till Hökarängen. Det är inte konstigt. Tidningen är inte bara skriven på ett främmande språk. Den talar till en främmande samhällsklass.

Varje månad medföljer en bilaga tryckt på glättat papper. Namnet är en ordlek: How to spend it. Det syftar både på tid och pengar. I Storbritannien är inkomstklyftorna idag större än någon gång sedan slutet av 1800-talet och i andra länder går utvecklingen i samma riktning. Hur ska det nya Europas berikade borgerskap spendera sitt överflöd? Det är frågan.

Omgiven av annonser från Asprey, Chanel och Ralph Lauren träder grevinnan Lucienne von Doz fram. Hon är i femtioårsåldern, berättar reportern, men hennes hy är som en ung filmstjärnas. Hemligheten sägs vara Crème de la Mer, en skönhetskräm med exklusiva egenskaper. Grevinnan duttar inte bara i ansiktet. Hon smörjer in hela kroppen med den fantastiska salvan. Varje hekto kostar 300 dollar. Det blir 16.120 dollar om året. 108.000 kronor. Hennes beteende är normalt i den klass hon tillhör. Efterfrågan på den där krämen är så stor att utbudet inte räcker till.

Det har med överklassens strävan att avskilja sig att göra. Den amerikanske sociologen Thorstein Veblen skrev om det i sin The Theory of the Leisure Class 1899. Livet i överskiktet är en ständig kamp för att höja sig över det produktiva arbetet. Ett framgångsrik social karriär markeras med slösaktighet, tidsfördriv och allmän onyttighet, medan allt som kan förknippas med de arbetande klasserna är fult och osmakligt. Vulgärt.

När nu också arbetare lever i sjuttio, åttio år, framstår åldrandet som ett likhetens tyranni. Människorna i slotten och de muromgärdade villorna finner det outhärdligt att dela det kroppsliga förfallet med sina städerskor, trädgårdsmästare och chaufförer.

Fettsugning och andra föryngringskurer omsätter därför flera miljarder dollar om året i USA, men det som nyss var förbehållet ett fåtal har redan nått tabloidpressens hälsobilagor. Endast i de mest extrema och påkostade kurer finns ännu avskildhetens lättnad.

Forskare rapporteras ha hittat gener som kan förlänga maskars liv med upp till 70 procent. De hoppas på liknande framgångar med människor. I väntan på detta yttersta företräde smörjer sig grevinnan Lucienne von Doz med sin Crème de la Mer. Kanske hjälper salvan mot rynkorna, kanske inte. Den svalka hon förnimmer är förknippad med det höga priset. Hon vet att denna kräm aldrig når städerskans slitna hud. Den har kvalitet. Men är det inte något nervöst över hennes vana?

I rynkorna gömmer sig ett större obehag. Hur ivrigt hon än stryker den undergörande salvan över kinder, hals och bröst blir hon inte kvitt den smuts som är förknippad med det produktiva arbetet. Överklassen kan inte leva utan det folk som den med alla medel fjärmar sig från. Någon måste städa residensen, någon måste laga maten och sköta trädgården och många miljoner lönearbetare måste arbeta ihop de kapital som avskildheten i vårt samhälle vilar på. Hur går det till?

Grevinnan Lucienne von Doz kan i det nya Europa smörja sig med Crème de la Mer för 108.000 kronor om året, men vården av gamla och sjuka är omöjlig att trygga trots att mer än tio miljoner européer är utan arbete.

Ett sådant oförnuft kan bara upprätthållas med de mest konstfulla metoder. På något sätt måste grevinnan Lucienne von Doz få sitt gagnlösa gnidande att också för oss framstå som skönhet och kultur. Då förvandlas överhetens samlade dumhet till samhällelig klokhet.