En apartheidstat utvecklar sig

Den folkrättsstridiga utbyggnaden av israeliska bosättningar i Jerusalem framställs som ett hot mot fredsprocessen i Mellanöstern. Det är den naturligtvis. Men hela striden och debatten visar i klartext Israels karaktär av apartheidstat. Detta är det grundläggande draget, som är nödvändigt att belysa för att förstå varför Israel är villigt att konfrontera både palestinierna och omvärlden.

I ett meddelande som utsändes 27 februari från nyhetsbyråerna Reuter, AFP och NTB hette det:

"I en första omgång kommer det att byggas 2.500 bostäder i Har Homa i östra Jerusalem, beläget på en ås mellan Jerusalem och Betlehem. Sammanlagt skall det på sikt byggas 6.500 judiska bostäder i östra Jerusalem. På samma möte /i den israeliska regeringen/ beslöts det att bygga 3.000 bostäder för araberna ..."

Denna beskrivning gäller självfallet inte bara Jerusalem, den gäller Israel och de ockuperade områdena (Västbanken, inklusive östra Jerusalem och Gaza). Var och en som satt sin fot där lär sig efter några timmar hur systemet fungerar: på identitetskorten blir alla katalogiserade efter vilken grupp de tillhör: bilar har olika färg på nummerskyltarna, något som bland annat har betydelse för var man får köra. Det byggs vägar på vilka bara en grupp har lov att köra och så vidare.

Systemet

Israels högsta domstol har slagit fast att det inte finns något som kallas israelisk nationalitet. Den enda status i Israel som ger fulla rättigheter som medborgare är "judisk nationalitet". Med denna ideologiska utgångspunkt som en del av lagarna blir 18 procent av invånarna i Israel (före erövringarna 1967) en minoritet, som nekas fundamentala rättigheter. De 18 procenten – eller omkring 800.000 människor – är den palestinska befolkningen.

Hela detta system gör det omöjligt för icke-judar att dra nytta av de "nationella" institutionerna, och helt grundläggande är att de fråntas rätten till den egna jorden.

De grundläggande lagarna i detta system är bland andra:

• Lagen om återvändande (1950)
• Lagen om medborgarskap (1948)
• Statuslagen (1952)

Den första av dessa lagar ger den exklusiva rätten till "nationella rättigheter" till den religiösa gruppen judar – oavsett var den befinner sig – att komma till det område som Israel ockuperar, och där omedelbart bli medborgare.

Den andra lagen slår fast att utan "judisk nationalitet" är man undantagen från flera grundläggande rättigheter.

Den tredje erkänner som en del av Israels statsförvaltning flera "nationella" institutioner, både i Israel och i utlandet, som uteslutande skall hjälpa "det judiska folket".

Bakom detta system står hela den politiska eliten i Israel, oavsett partipolitisk tillhörighet. Att skilja mellan Arbetarpartiet och Likud-alliansen i denna grundläggande fråga om staten Israels apartheidkaraktär är meningslöst och dessutom omöjligt.

Det är därför heller inte att förundras över att planerna på utbyggnad av bosättningen Har Homa i Jerusalem på sin tid utarbetades av det israeliska Arbetarpartiet. Den israeliske presidenten Ezer Weizman gav också uttryck för den sionistiska enigheten, då han i London i slutet av februari talade om "att bygga både judiska och arabiska hus".

Ett verkligt gott exempel på hur sionistiska politiker ser på förhållandet till palestinierna gavs av Shmuel Toledano, som i åratal var "rådgivare i arabiska frågor" för flera israeliska statsministrar:

"Jämlikhet betyder att en arab kan bli medlem av regeringen. Jämlikhet betyder att en arab kan bli utrikesminister. Jämlikhet betyder att han kan tillhöra säkerhetstjänsten och allt annat. Kan han det? Svaret är: nej, det kan han inte. Och om han kan, så är han inte jämlik."

Och om han inte kan nå jämlikhet därför att han är arab, är Israel skyldigt till rasism.

Astor Larsen