Nya Arbetartidningen

Vem står på tur?

Kategori: 2005/1, Rickard B. Turesson, Anti-globaliseringen, Internationell politik övrigt

Vilken stat står på tur för ett preventivkrig från USA?

USA satte en gång upp en lista över ”ondskans axelmakter”, som bestod av Irak, Libyen, Iran, Syrien, Kuba och Nordkorea.

Irak är som bekant ockuperat, medan Libyen har köpt sig fritt, och kan alltså avföras från listan. Kuba är trots sin närhet till USA en het potatis. Den amerikanska statsledningen vet att det kubanska folket absolut inte vill ha några amerikanska ”befriare” och att ett amerikanskt anfall skulle bli mycket blodigt. Det är också svårt konstruera lämpliga förevändningar i fråga om Kuba – det duger inte att dra en vals om massförstörelsevapen.

Nordkorea kan slå tillbaka

Nordkorea? Nej, problemet för USA är faktiskt att Nordkorea redan har massförstörelsevapen. Enligt en representant för Center for Korean Affairs, Han Ho Suk, ” är Nordkorea en av de få stater, som kan engagera sig i ett totalt krig med USA. Nordkoreas krigsplan i händelse av en attack från USA är totalt krig, inte ’låg-intensiv, begränsad krigföring’ eller ett ’regionalt krig’ som vissa analytiker i väst talar om… Om USA genomför en preventiv attack mot kärnkraftsanläggningarna i Yongbyon i Nordkorea, kommer Nordkorea att svara med massförstörelsevapen: Nordkorea kommer att genomföra strategiska kärnvapenattacker mot amerikanska mål. De amerikanska krigsplanerarna känner till detta… Nordkorea har lyckats utrusta missiler med kärnvapen. Nordkorea har en fullt operationell flotta med interkontinentala och medeldistansrobotar, som är utrustade med kärnvapenspetsar. Och Nordkoreas Dong 2-robot kan kanske vara kapabel att nå den amerikanska västkusten, liksom Alaska och Hawaii.”

Därför försöker USA i fallet Nordkorea först bygga upp ett regionalt samförstånd med Kina, Sydkorea, Ryssland och Japan, om nödvändigheten att slå till först mot Nordkorea. Men varken Kina eller Ryssland har någonting att tjäna på att USA slår till mot Nordkorea. Frågan är snarare: Vad kan Kina och Ryssland få i stället? Vad kan uppväga ett oskadliggörande av Nordkorea?

En amerikansk attack mot Nordkorea är alltså inte omedelbart förestående.

Syrien? Syrien är inget egentligt hot mot amerikanska intressen i Mellanöstern. Syrien har legat mycket lågt i fråga om Irakkriget och börjar pressas tillbaka i Libanon av anti-syriska krafter. Inte heller har Syrien någon olja. Det finns inga som helst rapporter som tyder på att Syrien skulle vara på väg att skaffa sig kärnvapen. Återstår påståendet att Syrien skulle härbärgera anti-amerikanska terroristgrupper och att Syrien skulle se mellan fingrarna på syrier och ”terrorister” som beger sig till Irak för att kämpa mot amerikanerna. Men duger detta som förevändning för att genomföra ett angrepp mot Syrien, och vad skulle USA egentligen vinna på det?

Iran det troligaste målet

Återstår alltså Iran. Israelerna, som ofta är ett steg före USA i planeringen, har placerat Iran högst upp på svarta listan. Den israeliske utrikesministern, Silvan Shalom, hävdade inför FN:s generalförsamling i september 2003 att ”Iran har ersatt Saddam Hussein som världens främsta exportör av terror, hat och instabilitet”. En månad senare sade Israels premiärminister, Ariel Sharon, att ”Iran gör alla ansträngningar för att beväpna sig med kärnvapen, inklusive kärnvapenbärare, och förbereder ett enormt terroristnätverk tillsammans med Syrien och Libanon”. Samme Sharon hävdade i en intervju i London Times 2002 att ”Iran är centrum för terrorn i världen” och att ”så fort Irakkonflikten är avslutad”, så skulle han verka för att Iran skulle placeras högst upp ”på åtgärdslistan”.

Redan i augusti 2002 motsatte sig dåvarande statssekreteraren Condoleezza Rice EU:s strävan efter att upprätta en dialog med Iran och påstod att ”iranierna har skapat trubbel mycket länge. Det är ett skäl till varför denna regim måste isoleras för sitt dåliga uppförande, inte ’uppvaktad’”.

USA behöver alltså en förevändning för angripa Iran. Den som ligger närmast till hands är Irans eventuella potential att utveckla egna kärnvapen. Det spelar ingen roll att Iran temporärt har gått med på stoppa egen anrikning av uran i utbyte mot olika säkerhetsarrangemang, handel, investeringar och stöd för en iransk anslutning till WTO (World Trade Organization) från Tysklands, Frankrikes och Storbritanniens sida. De nykonservativa tankesmedjorna i USA anser ändå att Iran ska ”sättas på plats” under 2006. De menar att Iran kan bombas från amerikanska baser i Irak och Pakistan och från krigsskepp i Persiska viken. De förordar inga massbombningar av iranska städer utan snarare riktade attacker mot anläggningar i Natanz, Arak, söder om Teheran, och Arkadan, trots att den senare uppges vara en vattenkraftsanläggning och byggs med hjälp av ryska ingenjörer.

Kriget i Irak har inte fått de nykonservativa tankesmedjorna och Bush-administrationen att tänka om. I det senaste numret av ”The New Yorker” (17/1 2005) publiceras en längre artikel av Seymour M. Hersh, i vilken han skriver:

Trots den försämrade säkerhetssituationen i Irak, har inte Bushadminstrationen omvärderat sitt grundläggande, långsiktiga politiska mål i Mellanöstern: upprättande av demokrati i hela regionen. Bushs återval betraktas inom administrationen som ett bevis på att Amerika stödjer hans beslut att gå i krig. Det har på nytt stärkt de nykonservativas ställning inom Pentagons civila ledning, som förordade invasionen, inklusive Paul Wolfowitz (vice försvarsminister), och Douglas Feith (statssekreterare i försvarsdepartementet). Enligt en tidigare högt uppsatt tjänsteman inom underrättelsetjänsten mötte Donald Rumsfeld (försvarsminister) de militära stabscheferna strax efter valet och förklarade att nejsägarna hade fått säga sitt och att det amerikanska folket inte hade accepterat deras budskap. Rumsfeld tillade att Amerika var förpliktigat att stanna i Irak och att detta var höjt över allt tvivel.

Samma dag som Bush installerades för sin andra presidentperiod skingrade vicepresident Dick Cheney alla tvivel kring vilket land som är USA:s nästa mål. Han sade att Iran befann sig ”överst” på Bushadministrationens lista över världens problemområden och befarade också att ”Israel mycket väl kunde besluta att slå till först” för att förstöra Irans kärnvapenprogram. Israelerna skulle överlåta åt resten av världen ”att städa upp den diplomatiska röran efteråt”.

Faktum är att Israel har kapacitet att angripa Iran: de israeliska F-162 stridsflygplanen kan idag nå större delen av Iran, och Israel förfogar dessutom över tre u-båtar som kan avskjuta kryssningsmissiler.

Amerikanska förberedelser

Bushadministrationens långsiktiga politiska mål i Mellanöstern är naturligtvis inte att ”upprätta demokrati”, eftersom USA aldrig tvekat att alliera sig med Israel eller reaktionära arabstater i området. Syftet är i stället att slå vakt om sitt världsherravälde genom att eliminera eller skadeskjuta alla stater, som inte vill gå i USA:s ledband, och visa alla potentiella rivaler var skåpet ska stå.

De amerikanska förberedelserna sker på flera plan. Mycket av ansvaret för till exempel inhämtning av underrättelser har flyttats över från CIA till Pentagon – och därmed hamnat på Rumsfelds bord. Bush har signerat olika direktiv och order som bemyndigar Pentagon att skapa olika hemliga kommando- och specialstyrkor som ska operera i inte mindre tio stater i Mellanöstern och Sydostasien för att ”lokalisera terroristmål”. Dessa grupper har också till uppgift att ta sig in i Iran för att hitta olika underjordiska anläggningar. Genom att flytta över mer av ansvaret för underrättelseinhämtningen, får också hökarna runt Bush större svängrum när det gäller presentationen av resultaten av vad som ”hittats”. När allt kommer omkring lyckades CIA inför USA:s invasion av Irak 2003 enbart konstatera att Saddam Hussein en dag hoppades återuppta sitt vapenprogram, men att han saknade en skriven strategi, en stab och infrastruktur för att göra det…

Dessutom kommer USA naturligtvis att fortsätta att bearbeta sina motsträviga europeiska allierade. USA har vägrat att delta i de förhandlingar som Tyskland, Frankrike och Storbritannien har fört med Iran för att förmå det senare landet att upphöra med försöken att anrika uran, en avgörande förutsättning för att framställa egna kärnvapen, och att genomföra en transparent utveckling av kärnkraften. USA ”tvivlar” nämligen på att dessa förhandlingar kommer att bli framgångsrika.

Tidpunkten

Det är naturligtvis omöjligt att sia om tidpunkten för en amerikansk attack mot Iran, eller tvärsäkert slå fast att den kommer, trots att den befinner sig högst upp på önskelistan. Om en amerikansk attack genomförs mot Iran så kommer den naturligtvis att ytterligare försämra USA:s aktier i Irak. Ännu värre skulle resultatet bli, om Israel slog till först, eftersom det bara är Israel som är ännu mer hatat än USA i Irak och övriga Mellanöstern. Detta betyder förmodligen också att ju mer motståndet utvecklas i Irak, ju mer USA:s ställning försämras i Irak, desto senare kommer en attack mot Iran att genomföras. Dessutom måste Bushadministrationen ta både hemma- och världsopinionen i beaktande: den var tam ifråga om angreppet på Afghanistan, men betydligt starkare i samband med angreppet på Irak, i synnerhet utanför USA. Om USA:s maktutövning hela tiden leder till att opinionen mot dess imperialism stärks, undergrävs också oupphörligen dess reella maktsällning.

Rickard B. Turesson

Citaten har, om inte annat anges, hämtats från artiklarna ”Evildoers, here we come” av Pepe Escobar i Asian Times och från ”The inauguration” av Paul Richter i Times.