Varför befinner sig den svenska skolan i kris?
Kategori: Övrigt , Rickard B. Turesson
”Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheter och uppfostran, att förändrade människor alltså är produkter av andra omständigheter och ändrad uppfostran, glömmer att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. Därav följer att samhället delas i två delar, av vilka den ena är upphöjd över samhället." (”Teser om Feuerbach” – Karl Marx 1845).
De flesta som debatterar svensk skolpolitik är rörande ense om att den svenska skolan befinner sig i kris. Däremot är man inte ense om orsakerna och recepten. I en debattartikel i Dagens Nyheter den 24 mars påstår sig Hans Bergström, djupt engagerad i friskolekoncernen Internationella Engelska Skolan, ha hittat boven i dramat – 68-rörelsen!
Men 68-rörelsen har aldrig innehaft regeringsmakten eller befunnit sig i majoritet i riksdagen. Ansvaret för den förda skolpolitiken i Sverige alltsedan enhetskolans införande 1962 (fullt genomförd 1972) delas lika mellan socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Sverige har haft socialdemokratiska regeringar 1962 – 1976, 1982 – 1991, 1994 – 2006 - borgerliga regeringar 1976 – 1982, 1991 – 1994 och 2006 – 2012. Dessutom hade 68-rörelsen ingen gemensam skolpolitik. I och för sig fanns det en hel del flumtendenser inom denna. Men jag, som också har rötter i 68-rörelsen, har liksom många av mina kollegor tillhört dem som alltid varit kritiska mot såväl socialdemokratisk som borgerlig skolpolitik. En rad faktorer har bidragit till den nuvarande krisen i den svenska skolan och som bl.a. manifesteras i stadigt försämrade placeringar i de internationella PISA-undersökningarna, särskilt efter år 2000.
Skolväsendets uppgifter
Skolväsendet i ett givet land har fem mer eller mindre uttalade uppgifter:
1. Ge eleverna baskunskaper, allmänbildning och i förekommande fall yrkeskunskaper på gymnasienivå. Alla elever måste ges lika möjligheter till utbildning oavsett föräldrarnas inkomster och härkomst.
2. Förbereda för högre studier och sortera eleverna på ett rättvist sätt, d.v.s. enbart baserat på prestation.
3. Socialisera, d.v.s. uppfostra eleverna till goda samhällsmedborgare. Vad man sedan lägger i detta begrepp beror sedan på vilket samhälle man lever i och vilket man önskar åstadkomma.
4. Förvara, d.v.s. uppskjuta inträdet på arbetsmarknaden för att hålla nere ungdomsarbetslösheten. Samhällsutvecklingen har lett till att en rad tidigare okvalificerade arbetsuppgifter, särskilt inom tillverkningsindustrin, helt enkelt har försvunnit.
5. Utbildningssystemet måste vara flexibelt; det måste vara möjligt att återuppta studierna för elever som avbrutit sina studier i förtid – se Komvux – eller byta studieinriktning.
Utbildningssystemet i ett land tillhör överbyggnaden (se Marx-citatet). Det är en produkt av den ekonomiska basen, men återverkar samtidigt på den ekonomiska basen. Utbildningssystemet måste successivt anpassas till de krav som produktionen och samhällslivet stället. Däremot kommer överbyggnaden i ett kapitalistiskt samhälle inte att kunna revolutionera samhällsformationen, eftersom det är den ekonomiska basen som i sista analysen är bestämmande. Det ligger naturligtvis i proletariatets intresse att deras barn får bästa möjliga utbildning, oavsett om denna utbildning enbart leder till att deras situation förändras på individnivå. I Kina utvecklades ett prestationsbaserat meritokratisk utbildningssystem under Songdynastin (960 – 1279), som faktiskt innebar att även fattiga kunde avancera till ämbetsmän på högsta nivå. Historikerna är i och för sig oense om andelen fattiga som lyckades.
Men samhället förändras inte genom att en ökad andel av proletariatets barn gör en s.k. klassresa, blir tjänstemän eller akademiker i ställer för arbetare. Därtill fordras en revolutionär omvandling. Utbildningssystemet är heller inte allt ens på individnivå; exceptionella begåvningar kan alltid gå förbi hela systemet. Det må vara intellektuella autodidakter till tennisstjärnor.
Vilka har haft ansvaret för skolpolitiken?
Sedan enhetsskolan införande har Socialdemokraterna innehaft regeringsmakten i 25 år, medan de borgerliga partierna suttit i regeringsställning i 15 år. Fram till 1991 hade Socialdemokraterna det avgörande inflytandet på skolpolitiken.
Socialdemokraterna är ett borgerligt arbetarparti; arbetarparti endast i den meningen att partiet har sagt sig företräda arbetarklassens intressen och att arbetarklassen utgjort dess huvudsakliga väljarbas. Men andelen arbetare som röstar på Socialdemokraterna har successivt minskat de senaste decennierna. Det tongivande skiktet inom socialdemokratin utgörs av en arbetararistokrati i förening med förtroendevalda, som gjort karriär inom de s.k. folkrörelserna och de politiska församlingarna. De ledande spetsarna har löner, som ligger skyhögt över genomsnittslönen för en LO-ansluten. De har heller inga problem med att gå över till ”motståndarsidan”, om det kniper – se kända fall som Björn Rosengren, Göran Persson och nu senast Thomas Östros. Klassmässigt är det fråga om ett småborgerligt mellanskikt. Det är också typiskt att det socialdemokratiska partiet inte gjorde något försök att riva upp friskolereformen, då den återvann regeringsmakten 1994, och att flera ledande socialdemokrater har varit engagerade i friskolerörelsen. Socialdemokratisk skolpolitik har i allt större utsträckning utvecklats i småborgerlig riktning. Förmodligen har den viktigaste inspirationskällan till den socialdemokratiska skolpolitiken varit amerikansk skolpolitik, eftersom utvecklingen inom skolväsendet i USA har varit likartad den i Sverige.
Lärarnas relativa löneläge
I ett kapitalistiskt samhälle har det relativa löneläget stor betydelse för rekryteringen av nya lärare. Status går nämligen inte att äta; det kan bara uttryckas genom pengar i fickan.
En gång i tiden fungerade gymnasieadjunkternas löner som riktmärken för riksdagsledamöternas löner. Idag är den genomsnittliga ingångslönen för en gymnasielärare drygt 32000 kr/månaden i, medan en riksdagsledamot har en ingångslön på 54000 kr, exklusive en rad förmåner. Efter 15 års tjänst är den genomsnittliga lönen för en svensk gymnasielärare c:a 38500 kronor, medan motsvarande lärare i Finland tjänar drygt 49000 kr och i Tyskland c:a 68600 kronor. Samma utveckling har ägt rum i USA, där lärarnas relativa löneläge visavi poliser och sjuksköterskor försämrats de senaste decennierna. Medan det kanske gick åtta sökanden på varje utbildningsplats vid lärarhögskolorna på 80-talet, går det idag en sökande, om ens det, på vissa utbildningslinjer. I Finland går det uppskattningsvis tio sökanden per utbildningsplats. De finska lärarna har också tarifflöner, medan de svenska har individuella löner. Problemet är att det inte bara är undervisningsskicklighet som premieras.
Socialdemokraterna har varit drivande i denna utveckling. Trots att arbetarklassens huvudfiende är monopolborgerskapet, har det socialdemokratiska partiet inte riktat huvudslaget mot detta, annat än i valretoriken. Tvärtom har Socialdemokraterna varit lierat med monopolborgerskapet; den s.k. solidariska lönepolitiken, som SAP-LO tillämpade under efterkrigstiden gynnade konsekvent monopolborgerskapet. Denna politik innebar att alla företag, oavsett vinstnivå, skulle utbetala samma generella lönepåslag. Detta betydde att framgångsrika storföretag kunde behålla sina stora vinster för antingen reinvesteringar eller aktieutdelningar. Små företag med knappa vinstmarginaler slogs ut. KFML/SKP drev som bekant linjen ”Högre lön på profitens bekostnad!”.
Det socialdemokratiska partiet har varit mera intresserat av att bekämpa de lönearbetarskikt, som befunnit sig snäppet ovanför arbetare och lägre tjänstemän – se exempelvis SACO-strejken 1971, där regeringen tvingade tillbaka de strejkande i arbete genom en tjänstepliktslag.
Problematiska styrmedel
Läroplanerna och kursplanerna för det svenska skolsystemet har gått mot allt större otydlighet och allt fler tolkningsmöjligheter. Läroplanernas och kursplanernas uppgift är att understödja en likvärdig utbildning i hela landet och att bidra till att minimera skillnaderna mellan bästa och sämsta skola. Som ett exempel på otydliga kursplaner på gymnasienivå, kan tas den tidigare kursplanen i svenska på gymnasiet, som inte explicit föreskrev studier i de grannspråken. Resultatet var att bara 25 procent av gymnasieeleverna fick någon grannspråksundervisning, trots att Sveriges regering i en gemensam nordisk språkdeklaration förbundit sig att understödja grannspråksundervisning i den egna skolan. Läroplaner och kursplaner påverkar också utformningen av läromedlen, som i sin tur påverkar undervisningens inriktning.
I det relativa betygssystemet fanns en inbyggd spärr mot betygsinflation i och med att det angav hur betygen borde fördelas på riksnivå. Det målrelaterade betygssystemet, som infördes 1994 -1996, saknade en sådan spärr och öppnade dörren för en våldsam betygsinflation. Till exempel ökade andelen elever som gick ut gymnasiet med MVG i alla ämnen – 20,0 i slutbetyg – med 28 gånger mellan 1997 och 2007ii. Mindre nogräknade skolor har t.o.m. kunnat använda höga betyg som konkurrensmedel. När det målrelaterade betygssystemet infördes, tvingades lärarkåren i Sverige ägna sig åt improduktiv verksamhet genom att diskutera och utveckla lokala betygskriterier. En ny betygsskala, som innehåller sex godkända betygssteg i stället för tre, infördes fr.o.m. höstterminen 2011. Om inte denna betygsskala kopplas till ett examinationsförfarande (som före enhetsskolans införande), eller fler normerande nationella prov, eller ett obligatoriskt högskoleprov alternativt obligatoriska intagningsprov vid högskolorna, kommer även den att inflateras. Betygssystemet måste vara rättvist och likvärdigt över hela landet.
Ordning och reda har visst betydelse
Den interna skoldisciplinen: Det är naturligtvis viktigt att eleverna får studiero och att disciplinproblem åtgärdas på ett rationellt sätt. I det gamla parallellskolesystemet, i realskolan och på gymnasiet, användes enkla men effektiva disciplinära åtgärder: tre anmärkningar gav en varning, tre varningar innebar relegering. Det svenska gymnasiet är fortfarande en frivillig skolform. Idag används i stället operation övertalning för att åtgärda disciplinproblem, diskussioner med såväl elever som föräldrar genomförs för att tala eleverna till rätta, ofta en omständlig process. Ytterst sällan avskiljs en gymnasieelev från undervisningen. Detta betyder inte att undervisningssituationen i den gamla realskolan och gymnasiet ska skönmålas. Det förekom mycket lite diskussion på lektionstid och dagens elever är betydligt mera självständiga, kritiska och frimodiga än den tidens elever.
Det är löjligt att förneka att disciplin och studiero i skolan skulle sakna betydelse för föräldrar och elever. Detta är ett av Internationella Engelska Skolans, den största friskolekoncernens, viktigaste säljargument:
“An important part of our success in education is that we provide a secure environment for teaching and learning. We believe in discipline, the concept of “tough love” and we have high expectations for everyone. This is in stark contrast to the currently endorsed 'feel good curriculum' in so many other places.“iii
Det förhållande att lärarna inte längre kan falla tillbaka på ett enkelt disciplinsystem och att runt 90 procent av alla ungdomar går i gymnasiet, innebär också att det i praktiken stalls betydligt större krav på en lärare idag än före enhetsskolans införande. Detta syns dock inte i lönekuvertet. En lärare idag måste inte bara behärska sitt ämne för att kunna prestera en engagerande undervisning utan även kontrollera undervisningssituationen mentalt.
Kommunalisering - en kameral attack mot skolan
I december 1989 drev Göran Perssons socialdemokratiska regering med stöd av Vpk igenom beslutet i riksdagen att den svenska skolan skulle kommunaliseras. Motståndet var starkt från första början, men Göran Persson hade lyckats splittra de lärarfackliga organisationerna. Lärarförbundets ledning köptes över med löften om att deras medlemmar, fr.a. grundskolelärare, lönemässigt skulle närma sig gymnasielärarna. Kritikerna befarade att skolan skulle bli mindre likvärdig, att förutsättningarna för eleverna skulle variera kraftigt och att kommunerna skulle avsätta olika mycket resurser till skolan. Dessutom befarade lärarkåren att löneutvecklingen skulle försämras. Allt detta har bekräftats av utvecklingen. Det som drev fram kommunaliseringen hade egentligen inget med skolpolitik att göra; den socialdemokratiska regeringen var i full färd med att skära ner på statens utgifter och ville därför lämpa över utgifterna på kommunerna. Sveriges Kommuner och Landsting har i sin tur fokuserat på höja ”produktiviten”, läs genom att förlänga såväl arbetstid som undervisningstid för lärarkåren. Genom kommunaliseringen höjdes inkompetensnivån avsevärt.
I partiledardebatten den 6/5 2012 var bara tre partier, nämligen Vänsterpartiet, Folkpartiet och Sverigedemokraterna, för ett återförstatligande av skolan.
Byråkratiseringen av skolan
Intern byråkrati och arbetsformer: Om Sverige befinner sig på den lägre halvan i den västeuropeiska löneligan för lärare, och därmed löneandelen för undervisande personal, så befinner sig Sverige på den övre halvan för administrativa kostnader. Allt mera av lärarnas arbetstid går åt till olika slags arbetsuppgifter, som inte har direkt med själva undervisningen att göra. Meningslösa konferenser och meningslös s.k. fortbildning är legio.
Skolledningarna fokuserar på arbetsformerna, ofta som resultat av påtryckningar uppifrån, i stället för på undervisningens innehåll och standard. Arbetslag framställs som ett universalmedel för att förbättra undervisningen, trots att det ofta enbart är fråga om extra sittningar, som på sin höjd resulterar i konstlade projekt.
Friskolereformen stärker segregeringen
De borgerliga partierna representerar den traditionella borgerligheten och den borgerliga regeringens friskolereform var därför skräddarsydd för medelklassen. Den absoluta överklassen kan sända sina barn till privatskolor och betala höga skolavgifter. Men man måste komma ihåg att den borgerliga regeringen aldrig skulle ha vågat genomföra friskolereformen, om det inte i början av 90-talet hade rått ett utbrett missnöje med den svenska skolan.
Friskolereformen 1992 och införandet av betygsintagningen 2000 till de kommunala gymnasieskolorna i bl.a. Stockholm förstärkte kommunaliseringens negativa konsekvenser. I och med att friskolor infördes och närhetsprincipen (eleven går i närmsta skola) inom Stockholms kommun övergavs, har elevernas möjlighet att välja, eller rättare sagt välja bort, gymnasieskola, ökat. De elever som väljer bort ett förortsgymnasium i Stockholm väljer inte bort undervisningen, eftersom den ännu inte ägt rum. De väljer utifrån rykte, läge och "kamrater". Många elever som är studiemotiverade söker sig bort från dem som är mindre studiemotiverade, eftersom de senare betraktas som en störningsfaktor. Varför man frekventerar en viss restaurang eller nöjesinrättning, beror ofta på vilka andra som går dit, inte i första hand på vilken mat eller dryck som serveras.
I stället för att ta itu med den svenska skolans problem, valde den borgerliga regeringen alltså att finansiera friskolorna den bekväma vägen med skattemedel. Den fjärde nordiska forskningsrapporten PISA Northern Lights IV, som nyligen publicerades, undersökte visserligen i första hand läsförmågan bland femtonåringar i Norden. Apropå den alltsedan 2000 kontinuerligt försämrade läsförmågan i Sverige skriver forskarna:
”Samtidigt är skillnaden mellan skolornas resultat blivit större från 2000 till 2009. En möjlig förklaring kan vara att det sedan 1996 har varit möjligt för föräldrarna att fritt välja vilken skola deras barn ska gå i. Antalet friskolor och privata grundskolor har ökat de senaste tjugo åren. Det har betytt att ett ökande antal föräldrar väljer en annan skola än den lokala. Ett fritt val av skolor och ökad sökning till privata skolor betyder därför att den genomsnittliga nivån faller (vår översättning från danskan).”
Alla lärare vet att en klass med ett tillräckligt antal högpresterande elever anger tonen och höjer nivån på hela klassen.
I motsats till Danmark och Norge får också de svenska friskolorna ta ut vinst, vilket är helt absurt. Det enda sättet att åstadkomma vinst på basis av den individuella skolpengen består naturligtvis i att skära på kostnaderna i något avseende, vare sig det är fråga om lärarlöner, arbetstider, undervisningens organisation (de regelbundna idrottstimmarna ersätts exempelvis med en vecka i fjällen), hemarbete två dagar i veckan, avsaknad av bibliotek, begränsningar i elevvården etcetera. Det är inte alltid säkert att ökade resurser till skolan leder till att undervisningens kvalitet förbättras, men man kan vara absolut säkert på att olika slags nedskärningar inte leder till det. Friskolor, som är stiftelseägda och inte vinstdrivande och som grundas på ett visst pedagogiskt koncept, kan i och för sig diskuteras.
Rossprojektet - inkompetens i sin prydno
Rossprojektet på Tensta gymnasium fr.o.m. 2003 kan illustrera inkompetensen hos såväl socialdemokraterna som de borgerliga skolpolitikerna i Stockholms stad. Anita Ferm, f.d. utbildningsdirektör i Stockholms stad, uppsöktes av miljardären Courtney Ross dåvarande man som propagerade för Rosskonceptet. Detta koncept bygger på Howard Gardners pedagogiska teorier, som inte stöds av vetenskaplig empiri. Ferm gjorde sedan en studieresa till Long Island i New York för att studera skolan på plats och lyckades sedan övertyga politikerna om att införa Rossprojektet på Tensta gymnasium. Stockholm stad importerade alltså ett pedagogiskt koncept från andra sidan Atlanten, trots att Tensta gymnasiums problem inte var av pedagogisk art. Tvärtom var de resultat av två strukturella reformer, friskolereformen och betygsintagningen (som Stockholm stad själv hade beslutat). Dessa ledde till att högpresterande eller ambitiösa elever, oavsett om de var svenskar eller hade invandrarbakgrund, i allt större utsträckning sökte sig till friskolor och innerstadsgymnasier och ett fåtal gymnasier med gott rykte i förorterna. Rossprojektet var heller inte gratis; i runda tal kan de totala kostnaderna uppskattas till 100 miljoner. Naturligtvis har heller inte undervisningsresultaten på Ross Tensta Gymnasium förbättrats utan stadigt försämrats liksom att andelen elever med invandrarbakgrund nu överstiger 90 procent.
Den svenska skolan misslyckas med sitt grundläggande uppdrag
Utbildningspolitiken i Sverige har självklart borgerliga och småborgerliga förtecken. Trots att skolsystemet inte kan användas för att radikalt omgestalta samhället, är det inte ointressant hur det utformas för proletariatets del. Från någon gång på 70-talet till 1991 befann sig svenskt skolväsende på ett sluttande plan, huvudsakligen till följd av socialdemokratisk utbildningspolitik. Den borgerliga regeringens införande av friskolereformen utgjorde en skenlösning, som endast har förvärrat krisen på nationell nivå. Friskolereformen har dessutom förstärkt segregationen, så att den numera också slår in med full kraft på skolans område.
Det innebär också att den svenska skolan inte längre ger alla elever bästa möjliga utbildning och att begåvningspotentialen inte tillvaratas.
Rickard B. Thuresson
i Detta bygger på OECD:s sammanställning av lärarlönerna i 36 länder. Lärarlönerna är genomsnittliga, köpkraftsjusterade årslöner för lärare i offentliga skolor 2009 räknat i USA-dollar. Köpkraftsjustering brukar användas för att jämföra prisnivån på varor och tjänster mellan olika länder. Naturligtvis är den icke-viktade bruttolönen för en svensk gymnasielärare betydligt lägre. Det betyder också att gapet till riksdagsledamöternas köpkraftsjusterade löner idag är betydligt högre än vad som framkommer ovan.
ii www.dn.se/debatt/konkurrens-om-elever-ger-orattvisa-gymnasiebetyg
iii engelska.se/en/who-we-are