Valet 2010 - ett förväntat resultat
Kategori: Riksdagsval, 2010, Observatör
Det mest betecknande med detta riksdagsval är Socialdemokraternas stora tillbakagång, Moderaternas lika stora framgång och att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.
Riksdagsvalet 2010 resulterade alltså i fortsatt borgerligt regeringsinnehav – dock utan egen majoritet. Allianspartierna gick framåt i röster räknat, medan de rödgröna backade. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och blev större än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1914, medan Moderaterna gjorde sitt bästa sedan andrakammarvalet 1928.
Allianspartierna fick alltså inte egen majoritet i riksdagen utan endast 173 mandat av 349. Den rödgröna alliansen fick 156 mandat, medan Sverigedemokraterna fick 20. Men om den borgerliga minoritetsregeringen ska förlora en omröstning i riksdagen, krävs att de rödgröna partierna aktivt röstar tillsammans med Sverigedemokraterna. I omröstningen i talmansfrågan stödde Sverigedemokraterna den borgerliga alliansen. Den första verkliga prövostenen kommer i december, då riksdagen ska besluta om de svenska truppernas mandat i Afghanistan ska förlängas eller inte. Den rödgröna alliansen och Sverigedemokraterna anser samtliga att Sverige ska börja dra tillbaka sina trupper från Afghanistan och sätta ett slutdatum. Det troliga är att något rödgrönt parti, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, eller Sverigedemokraterna, kommer att lägga ner sina röster.
Socialdemokraternas tillbakagång
Vad beror Socialdemokraternas tillbakagång på? Det finns förklaringar på både makro- och mikronivå.
Socialdemokratins grundläggande problem är proletariatets förändrade sammansättning i Sverige. I en klassanalys som Lasse Cornell gjorde på 1970-talet uppskattade han proletariatets andel av befolkningen till sjuttio procent, de småborgerliga mellanskikten och småborgerskapet till fjorton procent vardera och borgerskapet till två procent. Den fördelningen har förmodligen inte förändrats sedan dess. Vad som däremot har hänt, är att industriarbetarnas andel av proletariatet kraftigt gått tillbaka. Detta är sin tur ett resultat av kapitalismens utveckling i de mogna kapitalistiska länderna i Västeuropa, USA/Canada, Japan och Australien/Nya Zeeland de senaste decennierna. Mekaniseringen och automationen har drivits så långt inom tillverkningsindustrin, som också är den mervärdesproducerande sektorn, att behovet av arbetare drastiskt har minskat. Samtidigt leder denna mekanisering till att kapitalets organiska sammansättning ökar och profitkvoten faller. Det blir mer lönsamt att investera i tillverkningsindustrin i periferin, fr.a. i världens verkstad, Kina, som beräknas ha 200 miljoner industriarbetare. Övriga delar av proletariatet har inte alls samma klasskänsla som industriarbetarna, särskilt inte tjänstemännen, men inte heller de LO-anslutna i tjänste- och handelssektorn. Socialdemokraternas och Vänsterpartiets traditionella väljarbas har eroderats. Det är typiskt att Socialdemokraterna bara fick 20 procent i riksdagsvalet i Stockholm, där tillverkningsindustrin i det närmaste slagits ut.
Socialdemokraterna och de massorganisationer som de kontrollerar, fr.a. fackföreningar, hyresgästföreningar, konsumentkooperationen och ABF, bärs heller inte längre upp av medlemmarnas aktivitet utan av ombudsmän och andra anställda. Det är en byråkratiserad koloss på lerfötter. I Magnus Marsdals bok ”Frp-koden”, där han analyserar bakgrunden till Fremskrittspartiets framgångar i Norge, pekar han på betydelsen av att vanliga arbetare, som alltid röstat på Arbeiderpartiet, inte längre kan identifiera sig med topparna i Arbeiderpartiet. De senare lever nämligen under helt andra villkor än vanliga arbetare. Redan en riksdagsledamot i Sverige tjänar idag 55000 kr i månaden, långt över en gymnasielärare som tidigare var riktmärket. Ministrar (som Socialdemokraterna i och för sig saknar idag), landshövdingar, kommunalråd, fackföreningstoppar etc. har t.o.m. ännu högre löner. Politiken har blivit ett sätt att berika sig, att bygga upp privatförmögenheter. Göran Persson kunde kröna sin karriär med att köpa sig ett storjordbruk, närmast en herrgård. Ett av Socialdemokraternas vallokomotiv, Tomas Bodström, är signifikativt nog styrelseledamot i AB Pysslingen, som ägs av ett riskkapitalbolag.
I en undersökning som ETC Stockholm nyligen publicerade hade Moderaterna den största andelen kandidater, eller 50,3 procent, till kommunfullmäktige med en årsinkomst över 400000 kr. Detta var ingen överraskning. Betydligt mer överraskande var att Socialdemokraterna var det parti som hade lägst andel, eller 16,7 procent, som hade en årsinkomst som understeg 200000 kr. Det hör till saken att många av de etablerade partiernas kandidater i storstäderna inte heller bor i invandrartäta bostadsområden utan av någon anledning valt bort dem till förmån för områden som domineras av svenskar. Man kan också titta på sammansättningen av partiernas valsedlar. De borgerliga partierna kan man naturligtvis glömma, men hur många vanliga arbetare fanns det egentligen på Socialdemokraternas listor? Om det händelsevis skulle finnas en yrkesbeteckning, så kanske det bara är fråga om en ombudsman, som titulerar sig byggnadsarbetare. Det parti som hade den bästa klassammansättningen var Kommunistiska Partiet, om man ska utgå från att representanterna ska företräda de som de säger sig representera, d.v.s. arbetarklassen.
SAP hade under kollektivanslutningens tid 1,2 miljoner medlemmar; i början av 90-talet en kvarts miljon medlemmar och idag under 100000 medlemmar. SSU har minskat från 50000 medlemmar på 70-talet (säkert uppblåsta siffror i och för sig) till 2500 idag. Kvinnoförbundet har under samma tid minskat från 35000 till 6000; organisationsgraden i LO har minskat från över 90 procent till under 70 procent och det är inte mycket kvar av A-pressen. I detta val röstade bara drygt 50 procent av de LO-anslutna på Socialdemokraterna.
När det gäller arbetslösheten, har Socialdemokraterna bundit ris åt egen rygg. Före EU-anslutningen räknades två procents arbetslöshet som full sysselsättning. EU-medlemskapet, som Socialdemokraternas ledning energiskt kämpade för, innebar att ribban med en gång höjdes till fyra procent. EU:s stabiliseringspakt förutsätter att medlemsländerna tillåter en arbetslöshet om minst fyra procent för att kunna upprätthålla den anti-inflationistiska penningpolitiken. I Sverige uppgår arbetslösheten idag till runt åtta procent, samtidigt som ungdomsarbetslösheten (i åldrarna 15 – 24) ligger runt 29 procent. Vad som är ungdomsarbetslöshet är dock en definitionsfråga.
Tafflig valrörelse
Den rödgröna oppositionen hade ett gyllne utgångsläge strax efter den borgerliga regeringens tillträde. Den borgerliga regeringens opinionssiffror sjönk som en sten efter höjningen av a-kasseavgifterna, som ledde till att massor av lönearbetare lämnade fackföreningarna och a-kassan, och efter försämringarna av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Men den rödgröna oppositionen, särskilt inte Socialdemokraterna, bet sig inte fast vid denna fråga. Den ”återupptäcktes” först i slutskedet i valrörelsen, vilket också gav de borgerliga problem.
De borgerliga partierna, fr.a. Moderaterna, vann valet på sin regeringsduglighet. Man måste komma ihåg att det inte finns några avgörande principiella skillnader mellan de borgerliga partierna och den rödgröna oppositionen. Den senare är ingen principiell motståndare till kapitalismen, eftersom den också är beredd att förvalta kapitalismen. Den bestod av två socialliberala partier, Socialdemokraterna och Miljöpartiet (med miljön som profilfråga), och ett vänsterreformistiskt parti, Vänsterpartiet.
Den ekonomiska krisen i fjol drabbade inte Sverige lika hårt som den övriga västvärlden, eftersom regeringen hade dragit lärdomar av krisen i början av 90-talet. T.o.m. arbetslöshetssiffrorna är lägre än EU-genomsnittet, vilket naturligtvis inte är någon tröst för den som är arbetslös. Minst 50000 industrijobb har dock försvunnit permanent. Just detta faktum att Sverige red ur krisen tämligen lätt, ”bevisade” den borgerliga alliansens, fr.a. Moderaternas, regeringsduglighet och hade stor betydelse för valutgången.
Väljarna uppfattade heller inga skarpa skiljelinjer mellan den borgerliga alliansen och den rödgröna oppositionen. Den rödgröna oppositionen accepterade i praktiken de flesta skattesänkningar som den borgerliga regeringen hade genomfört under mandatperioden. Den vacklade på frågan om vilka skatter, ex. förmögenhets- och fastighetsskatten, som borde höjas. Den ville i och för sig höja nivåerna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. När det gäller vissa grupper, som pensionärerna, försökte de rödgröna tävla med de borgerliga om skattesänkningar, vilket gav dubbla budskap. Samtidigt kunde den borgerliga alliansen skrämma mittenväljarna med Lars Ohly, som dessutom slingrade sig vad gäller sitt sovjetkommunistiska förflutna.
Det har diskuterats om Socialdemokraterna förlorade på samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Den frågan är egentligen bara viktig för Socialdemokraterna. Dessutom hade samarbetet knappast någon större betydelse för valutgången, eftersom socialdemokratins problem är mer djupgående, vilket påvisats i det föregående. Däremot var det ett klart misstag av Vänsterpartiet att formalisera samarbetet. Konsekvensen blev att Vänsterpartiets linje i frågor som privatiseringarna av den offentliga sektorn, förhållandet till EU, krigen i Afghanistan och Irak etc. blev oklar och motsägelsefull på grund av de kompromisser i fråga om valplattformen som Vänsterpartiet gjorde. Vänsterpartiets ledning var alltför intresserad av att bli helt salongsfähigt genom att erövra ministerposter. Om Vänsterpartiet fortsätter att fokusera på arbetet i de parlamentariska församlingarna i stället för att bygga ut sin bas på arbetsplatserna och prioritera det utomparlamentariska arbetet, kommer Vänsterpartiet att förbli en tandlös opposition.
Sverigedemokraternas frammarsch
Det var i och för sig väntat att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen, eftersom opinionsundersökningarna före valet visade att SD låg på mellan tre och sex procent. Slutresultat blev 5, 7 procent. Enligt preliminära undersökningar av väljarströmmarna kom 7 promille av SD:s nya väljare från Moderaterna, 5 promille från Socialdemokraterna och en promille vardera från de övriga riksdagspartierna. Dessutom fick SD säkert röster från tidigare soffliggare. I skolvalet blev SD fjärde största parti med 12,8 procent. Endast Socialdemokraterna, Moderaterna och Miljöpartiet fick fler röster.
Om man studerar de valkretsar där SD är som starkast, ser man ett mönster. SD är starkast i Skåne och Blekinge. Det finns ett klart samband med avindustrialiseringen av denna region, särskilt västra Skåne, som förlorat det mesta av sin tunga industri sedan 70-talet. I både Dalarna och Gävleborgs län fick SD runt 7 procent av rösterna. SD är starkast i Söderhamns kommun i Gävleborgs län, vilket inte är någon tillfällighet. Söderhamn är nämligen den kommun, som drabbats hårdast av avindustrialiseringen i Gävleborgs län. Det är precis samma mönster som i Frankrike, där Nationella Fronten har ett starkt stöd i tidigare industriregioner liksom i östra Tyskland, som ännu inte hämtat sig från Östtysklands ekonomiska kollaps, där högerextremistiska grupper är starka.
Sverigedemokraterna är ett högerpopulistiskt parti, som skiljer sig från de övriga riksdagspartierna i ett mycket viktigt avseende i och med att de utnämnt invandrarkollektivet som huvudmotståndare eller syndabockar. I övrigt är SD ett korporativt klassamarbetsparti, som varken nämner ”klass” eller ”arbetare” i sitt programmaterial och som vurmar för kapitalismen och småföretagande. SD eftersträvar ”en väl avvägd kompromiss mellan å ena sidan löntagarnas intresse av trygghet och goda försörjníngsmöjligheter och å andra sidan arbetsgivarnas intresse av handlingsfrihet och tillväxtmöjligheter”. Med några få undantag stödjer SD den ”svenska modellen” – t.ex. är SD emot Byggnads blockad mot skolbygget i Vaxholm, som var en aktion mot lönedumpning..
SD:s väljarkår domineras av lågutbildade och lågavlönade män, som upplever sig – med rätt eller orätt - som förlorare, och som t.o.m. har blivit förbisprungna av invandrare. De upplever att de har föga gemensamt med de etablerade partiernas företrädare, som ofta lever under helt andra levnadsvillkor än de själva.
Hur ska SD bekämpas? För det första måste det parti som vill minska SD:s inflytande visa i praktiken att huvudmotsättningen i Sverige går mellan proletariatet och borgerskapet, och inte mellan etniska svenskar och invandrare. Det betyder t.ex. att bekämpa arbetslösheten, särskilt ungdomsarbetslösheten, för att kraftigt reducera den. Det betyder också att de s.k. arbetarpartierna också måste finnas ute och verka på arbetsplatserna och inte enbart lämna kontoren vart fjärde år för valrörelsens skull.
För det andra måste man använda ”övertygelsens alla medel” gentemot SD:s väljare och sympatisörer; de kan bara övertygas med sakargument. Det är helt kontraproduktivt att bekämpa SD medelst organisatoriska metoder, som t.ex. genom att störa deras valmöten, vandalisera valstugor, hota SD-kandidater eller förhindra dem att delta i den offentliga debatten på samma villkor som övriga partier. Detta ger dem bara en martyrgloria och väcker misstankar hos SD:s sympatisörer att de etablerade partierna, eller vänstern, egentligen inte har några sakargument.
För det tredje måste man diskutera invandringspolitiken i sak. Det går varken att svartmåla eller skönmåla invandringspolitiken. Fram till mitten av 70-talet utgjorde arbetskraftsinvandrarna en klar majoritet av invandrarna, vilket ledde till att invandrarna hade högre förvärvsfrekvens än de etniska svenskarna. Det fanns t.o.m. vissa invandrargrupper, som lyckades avancera snabbare ekonomiskt i det svenska samhället än de etniska svenskarna. Det fanns mycket lite rasism på arbetsplatserna; stämningar som dessutom understöddes av att det fanns en stark utomparlamentarisk vänster på den tiden.
I en valanalys skriver Immigrant-Institutet: ”Det främsta argumentet är att de demokratiska partierna måste lyfta fram de goda exempel som finns i alla kommuner och inte utse invandrarna till syndbockar i tid och otid…”. Immigrant-Institutet påpekar också att när man talar om arbetslöshet, bör man tala om hur många invandrare som har arbete, om man ska tala om hur stor andelen arbetsslösa invandrare är. Om man ska tala om hur stor andel invandrare som bor i vissa förorter, bör man samtidigt tala om att 84% av invandrarna bor där svenskarna bor. När man talar om skolans misslyckande att ge fullständiga betyg bör man också tala om hur många invandrade skolungdomar som lyckas med fullständiga betyg och söker sig till gymnasiet och till högskolan. Invandrare ska inte förknippas till misslyckande, utan till vad de är, människor födda i andra länder och som kommit till Sverige. De flesta lyckas, några misslyckas.
Immigrant-Institutet har onekligen en poäng. Den borgerliga alliansen har under mandatperioden fokuserat på ”underklassens problem”, d.v.s. ett påstått överutnyttjande av välfärdssystemet, vare sig det är fråga om sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar. Därtill kommer att ett parti, Folkpartiet, har fokuserat på invandrarnas vilja att lära sig svenska och integrera sig i det svenska samhället. Detta är också ett underklassproblem. De rödgröna har å sin sida tenderat att skönmåla invandringspolitiken och förneka att det överhuvudtaget finns några problem. Om det finns något problem, är det de etniska svenskarna som utgör problemet.
Det kanske är fråga om ett systemfel i stället. Enligt uppgift har mediantiden från uppehållstillstånd till arbete legat på sju år för nyanlända invandrare. Observera att det är fråga om mediantid. Det avgörande är vem som försörjer vem under denna tid. Det är inget problem om vederbörande invandrare försörjer sig själv under denna tid, vilket fortfarande var praxis på 70-talet. Det blir ett problem först om det allmänna, d.v.s. ytterst skattebetalarna, ska stå för försörjningen under denna tid. Det sticker i ögonen på särskilt lågavlönade lönearbetare, både etniska svenskar och tidigareanlända invandrare, som har svårt att få ekonomin att gå ihop trots att de arbetar och betalar skatt. Även om ett överutnyttjande av det sociala välfärdssystemet av etniska svenskar såväl som invandrare inte är huvudproblemet i det svenska klassamhället finns det ingen anledning varför den svenska vänstern skulle se genom fingrarna med detta. Orsak: Det är inte kapitalisterna som betalar notan.
Observatör