Världsfattigdomen, utarmningen och koncentration av kapital
Kategori: Samir Amin, 2004/2, Internationell ekonomi
Det har blivit modernt att diskutera fattigdom och nödvändigheten att minska, om än inte utrota, den. Det är – skriver Samir Amin i denna artikel – en diskussion om välgörenhet i artonhundratalsstil som inte försöker förstå de ekonomiska och sociala mekanismer som skapar fattigdomen, trots att de vetenskapliga och tekniska medlen för att utrota finns tillhands.
Alla samhällen före det moderna (kapitalistiska) var bondesamhällen. Deras produktion reglerades av olika specifika system och sammanhang, men inte av sådana som styr kapitalismen i en marknadsekonomi, såsom maximering av kapitalavkastningen. Moderna kapitalistiska jordbruk – såväl rika storskaliga familjejordbruk som industrijordbruk – är nu mitt uppe i ett massivt angrepp på tredje världens bondejordbruk. Grönt ljus för detta gavs vid Världshandelsorganisationens (WTO) möte i Doha, Qatar, i november 2001. Många blir offer för detta angrepp, och de flesta är småbrukare i tredje världen, som fortfarande utgör hälften av mänskligheten.
Kapitalistiskt jordbruk – styrt av principen om kapitalavkastning – bedrivs nästan uteslutande i Nordamerika, Europa, Australien och södra Latinamerika. Det sysselsätter bara några tiotals miljoner lantarbetare, som inte längre är bönder. Tack vare deras mekaniseringsgrad och storlek ligger produktiviteten på dessa jordbruk vanligen mellan 1 och 2 miljoner kilo spannmål per bonde.
I skarp kontrast till detta står tre miljarder småbönder. Deras jordbruk kan grupperas i två skilda sektorer med väldigt olika produktionsmetoder, ekonomiska och sociala förhållanden och effektivitetsgrad. Den ena sektorn har tjänat på den gröna revolutionen, den har tillgång till konstgödsel, växtskyddsmedel, förbättrade frösorter och en viss grad av mekanisering. Produktiviteten för dessa småbönder ligger mellan 10 000 och 15 000 kilo spannmål per år, medan produktiviteten för småbönder som är utestängda från ny teknologi är cirka 1000 kilo spannmål per bonde.
Produktivitetsförhållandet mellan den mest avancerade kapitalistiska delen av världens jordbruk och den fattigaste, som var cirka 10 till 1 år 1940, närmar sig nu 2000 till 1. Det betyder att produktiviteten har utvecklats mycket ojämnare inom jordbruk och livsmedelsproduktion än inom något annat område. Samtidigt har den utvecklingen fört till ett relativt prisfall på matvaror (jämfört med andra industri- och serviceprodukter) ned till en femtedel av vad det var för 50 år sedan. Den nya jordbrukssituationen är ett resultat av den utvecklingen.
Modernisering har alltid kombinerat konstruktiva sidor – nämligen kapital-ackumulering och ökad produktivitet – med destruktiva sidor, som att arbetet reduceras till en vara som säljs på en marknad, som att den naturliga ekologiska bas som behövs för reproduktion ofta ödeläggs, som att fördelningen av välstånd i världen polariseras. Modernisering har alltid integrerat vissa, i och med att expanderande marknader skapat sysselsättning, och uteslutit andra som inte lyckats ta sig in i den nya arbetskraften efter att ha förlorat sina positioner i det gamla systemet. I sin uppåtgående fas har den kapitalistiska globala expansionen integrerat många, samtidigt som en uteslutningsprocess pågått. Men nu utesluter den massvis av människor i tredje världens småbrukarsamhällen, medan den bara integrerar relativt få.
Frågan är om den trenden kommer att fortsätta att göra sig gällande gentemot de tre miljarder människor som lever och producerar i småbrukarsamhällen i Asien, Afrika och Latinamerika.
Vad skulle hända om jordbruk och livsmedelsproduktion behandlades på samma sätt som annan produktion, underkastade reglerna om konkurrens på en öppen och avreglerad marknad, vilket i princip blev bestämt på WTO:s möte i Doha 2001? Skulle det leda till ökad produktion?
Man kan tänka sig att den mat som torgförs av dagens tre miljarder småbönder, efter att de har sörjt för sitt eget livsuppe-hälle, istället produceras av 20 miljoner nya och moderna bönder. Förutsättningarna för att detta skulle lyckas är:
1. Överföring av viktiga delar av den goda brukningsjorden till kapitalistiska bönder (jord som måste tas från de nuvarande småbönderna).
2. Kapital (för att köpa insatsvaror och utrustning).
3. Tillgång till konsumentmarknader.
Sådana bönder skulle givetvis kunna konkurrera effektivt med miljarder småbönder. Men vad skulle hända med dessa miljarder människor?
Under rådande förhållanden skulle ett godkännande av WTO:s allmänna princip om fri konkurrens för jordbruksprodukter och livsmedel innebära att vi godtar att miljarder icke konkurrensdugliga producenter elimineras inom loppet av några få decennier. Hur kommer det att gå för dessa miljarder människor, varav de flesta redan är de fattigaste av de fattiga och knappt har till brödfödan? På femtio år kan inte den industriella utvecklingen sysselsätta ens en tredjedel av denna arbetskraftsreserv, inte ens med den fantasifulla hypotesen om sju procents årlig tillväxt.
Huvudargumentet för att legitimera WTO:s konkurrensdoktrin är att en sådan utveckling ägde rum på arton- och nittonhundratalen i Europa och USA, där resultatet blev ett modernt, rikt, stads- och postindustriellt samhälle med modernt jordbruk i stånd att försörja nationen och till och med exportera livmedel. Varför skulle inte det mönstret kunna upprepas i dagens tredje världenländer?
Argumentet tar inte hänsyn till två huvudfaktorer som gör det nästan omöjligt att upprepa detta mönster för länder i tredje världen. För det första utvecklades den europeiska modellen under loppet av halvtannat århundrade med arbetsintensiv industriell teknologi. Modern teknologi använder mycket mindre arbetskraft, och nykomlingarna i tredje världen måste ta just den i bruk om deras industriproduktion ska kunna konkurrera på världsmarknaden. För det andra hade Europa den fördelen att överskottet på arbetskraft utvandrade till de båda amerikanska kontinenterna.
Övertygelsen om att kapitalismen verkligen löst jordbruksfrågan i sina utvecklade centra har alltid godtagits av stora delar av vänstersidan; ett exempel är Karl Kautskys berömda bok ”Jordbruksfrågan” som skrevs före första världskriget. Sovjetideologin ärvde det synsättet och startade på dess grund moderniseringen av jordbruket genom Stalins kollektivisering, dock med dåligt resultat. Vad man hela tiden förbisett är att kapitalismen, samtidigt som den löst jordbruksfrågan i sina centra, skapat gigantiska jordbruksproblem i periferierna, vilka bara kan lösas genom folkmord på halva mänskligheten. Inom marxismen var det bara maoismen som förstod omfattningen av denna utmaning. De som anklagar maoismen för ”bondeavvikelse” visar just med den kritiken att de saknar analytisk förmåga att förstå den imperialistiska kapitalismen, vilken de reducerar till en abstrakt diskussion om kapitalism i allmänhet.
Modernisering genom kapitalistisk marknadsliberalisering, så som föreslagits av WTO och dess anhängare, ställer två komponenter sida vid sida, utan att se sambandet mellan dem: livsmedelsproduktion i global skala på moderna konkurrenskraftiga jordbruk, i huvudsak i nord, men möjligtvis i framtiden i några avgränsade områden i söder, och marginalisering, utestängning och ytterligare utarmning av flertalet av de tre miljarderna småbönder i tredje världen, vilka så småningom lär sluta i något slags reservat. Förslaget kombinerar därför en moderniseringsvänlig och effektivitetsbetonad diskussion med en uppsättning ekologiska kulturreservatsstrategier som låter offren överleva i ett tillstånd av materiell (och ekologisk) utarmning. Det är därför dessa två komponenter kan komma att komplettera snarare än att strida mot varandra.
Kan vi föreställa oss andra alternativ och få till en bred debatt om dem? Alternativ som låter småjordbruken existera för överskådlig framtid under tjugohundratalet, men som samtidigt verkar för teknologiska och sociala framsteg? Då skulle förändringar kunna ske i en takt som låter småbrukarna ställa om sin verksamhet till andra sektorer än jordbruk.
En sådan strategisk målsättning förutsätter komplexa kombinationer av tillväga-gångssätt på nationellt, regionalt och globalt plan. På nationell nivå innebär det en politik som skyddar småböndernas livsmedelsproduktion från den ojämlika konkurrensen från modernt bonde- och industrijordbruk, lokalt och internationellt. Detta skulle garantera godtagbara hemmamarknadspiser på livsmedel, bortkopplade från de globala marknadspriserna, vilka i sin tur är påverkade av det rika nords jordbruksstöd.
Sådana strategiska mål skulle också ifrågasätta de industriella och urbana utvecklingsmönstren, vilka borde vara mindre fokuserade på exportrelaterade hänsyn (som att hålla lönerna nere, bland annat genom låga matpriser) och mer inriktade på en socialt balanserad expansion på den nationella marknaden.
Detta kräver också en övergripande politik för att säkra nationell självförsörjning med livsmedel – ett omistligt villkor för att ett land ska fungera som aktiv medlem i den globala gemenskapen med nödvändigt utrymme för självständighet och förhandling.
På regional och global nivå innebär det internationella avtal och strategier som fjärmar sig från den doktrinära marknadsliberalism som styr WTO och i dess ställe visionära och konkreta lösningar för olika områden, lösningar som tar hänsyn till specifika frågor och konkreta historiska och sociala förhållanden.
Frågan om den nya arbetskraften
Världens stadsbefolkning representerar nu omkring hälften av mänskligheten, minst tre miljarder människor, medan småbönder utgör den andra hälften, bortsett från en statistiskt oväsentlig del. De data vi har om denna befolkningen ger oss möjlighet att skilja mellan vad vi kan kalla medelklass och underklass.
I nuvarande stadium av den kapitalistiska utvecklingen representerar de dominerande klasserna – de formella ägarna av de viktigaste produktionsmedlen och företagsledarna som styr dem – bara en väldigt liten del av världens befolkning, även om deras andel av de disponibla samhällsintäkterna är betydande. Till dessa kommer vad vi sen gammalt betecknar som medelklass, dvs. icke löntagare, småföretagare och tjänstemän, vars antal inte nödvändigtvis är på tillbakagång.
Det stora flertalet arbetare inom modern industriproduktion består av löntagare, som nu utgör mer än fyra femtedelar av stadsbefolkningen i utvecklade centra. Denna folkmängd är delad i minst två kategorier, där skiljelinjerna både är synliga för utanförstående och upplevs som reella i de berördas medvetande.
Vi har dels vad som kan betecknas som den stabila arbetarklassen i den meningen att de är relativt säkra i sina jobb, bland annat tack vare yrkeskunskaper som ger dem en förhandlingsstyrka gentemot arbetsgivaren. De är följaktligen ofta organiserade i starka fackföreningar, åtminstone i några länder. Hur som helst har denna grupp en politisk tyngd som stärker deras förhandlingsstyrka.
De andra utgör den osäkra arbetarklassen: arbetare som är försvagade på grund av dålig förhandlingsstyrka (som är en följd av dåliga yrkeskunskaper, status som gästarbetare eller ras eller kön) samt icke löntagare (de formellt arbetslösa och de fattiga som arbetar i den informella sektorn). Vi bör beteckna denna andra kategori av underklassen för osäker hellre än icke-integrerad eller marginaliserad, för dessa arbetare är helt integrerade i det system som styr kapitalackumulationen.
Utifrån tillgänglig information om utvecklade länder och enstaka länder i syd (varifrån vi extrapolerar data) får vi veta vilken andel var och en av de ovan definierade kategorierna utgör av världens befolkning.
Trots att centra bara har 18 procent av världens befolkning bor där en tredjedel av världens stadsbefolkning, eftersom 90 procent av befolkningen i centra bor i städer.
Tabell 1. Procent av världens
totala stadsbefolkning
(Procenttalen är möjligen inte exakta
på grund av avrundningar.)
Centrum Periferi Världen
Över- och medelklass 11 13 25
Underklass 24 54 75
stabil (13) (11) (25)
osäker (9) (43) (50)
Totalt 33 67 100
Berörd folkmängd
(miljoner) 1000 2000 3000
Källa: www/monthlyreview.org/1003tbl1.pdf
Underklassen utgör tre fjärdedelar av världens stadsbefolkning, medan kategorin osäkra representerar två tredjedelar av världens underklass. (Omkring 40 procent av underklassen i centra och 80 procent i periferin tillhör den osäkra kategorin.) Med andra ord representerar de osäkra minst hälften av världens stadsbefolkning, och mycket mer i periferin.
En blick på sammansättningen av den urbana underklassen för femtio år sedan, lite efter andra världskriget, visar att proportionerna inom dåtidens underklass skiljer sig väldigt från dagens.
På den tiden var tredje världens andel av världens stadsbefolkning (omkring en miljard människor den gången) mindre än hälften, mot två tredjedelar idag. De enorma storstäder som vi idag ser i praktiskt taget alla länder i syd existerade ännu inte. Det fanns bara några få verkligt stora städer i Kina, Indien och Latinamerika.
I centrum hade den urbana underklassen under efterkrigstiden fördel av de speciella historiska kompromisser som kapitalet tvingades till av arbetarklassen. Dessa kompromisser gjorde det möjligt för en majoritet av arbetarna att uppnå stabila förhållanden under den form av arbetsorganisering som kallades ”Fords” fabrikssystem. I periferin var andelen fattiga som alltid större än i centra, men antalet översteg inte hälften av den urbana arbetarklassen (mot mer än 70 procent idag). Den andra hälften bestod ännu delvis av stabila löntagare i den nykoloniala ekonomin och av moderniserade samhällen samt, delvis, av gamla former av hantverk.
Den viktigaste sociala förändringen under andra hälften av 1900-talet kan summeras i en enda statistisk uppgift: Andelen fattiga ökade från under en fjärdedel till mer än hälften av världens stadsbefolkning, och denna utarmning har återkommit i stor skala i utvecklade centra. Denna osäkra stadsbefolkning har ökat från mindre än en kvarts miljard till mer än en och en halv miljard på femtio år. Ökningstakten har överstigit den ekonomiska tillväxten, befolkningsökningen och takten i själva urbaniseringen.
Utarmning – det finns ingen bättre term för utvecklingen under andra halvan av 1900-talet.
I allmänhet accepteras och upprepas detta faktum i det nu dominerande språkbruket: ”fattigdomsreduktion” har blivit ett återkommande tema när olika regeringar diskuterar sina mål. Men fattigdomen i fråga presenteras bara som empiriskt uppmätta fakta, antingen väldigt grovt som inkomstfördelning (fattigdomslinjer) eller inte fullt så grovt som sammansatta index (exempelvis mänskligt utvecklingsindex enligt FN:s Utvecklingsprogram), utan att ens ställa frågan om vilka mekanismer och sammanhang som skapar fattigdom.
Vår presentation av samma fakta går längre i och med att den tillåter oss att börja förklara fenomenet och dess framväxt. Medelklass, stabila arbetarklassgrupper och fattig underklass är alla integrerade i samma system av social produktion, men fyller olika funktioner i det. Några är till och med uteslutna från välfärdens gåvor. De uteslutna är väldigt mycket en del av systemet och inte marginaliserade i den meningen att de inte är integrerade – funktionellt – i systemet.
Utarmning är ett modernt fenomen som inte alls bara kan reduceras till otillräcklig inkomst för överlevnad. Det är i själva verket fattigdomens moderna variant och har ödeläggande effekter på alla sidor av socialt liv. Invandrarna från landsbygden integrerades relativt väl i den stabila arbetarklassen under guldåldern (1945–1975); de blev ofta fabriksarbetare. Nu står de nyanlända och deras barn i de främsta produktionssystemens utkanter, vilket skapar gynnsamma villkor för att ersätta den offentliga solidariteten med klassmedvetande. Samtidigt är kvinnor ännu mer fast i ekonomisk fattigdom än män, vilket resulterar i försämring av deras materiella och sociala villkor. Och även om feministiska rörelser utan tvekan har uppnått viktiga framsteg vad gäller tankar och uppförande är det nästan bara medelklasskvinnor som gynnats av dessa vinster, och hur som helst inte fattiga underklasskvinnor. Vad gäller demokratin så minskas dess trovärdighet – och därmed dess legitimitet – av dess bristande förmåga att bromsa utarmningen av en ständigt växande del av underklassen.
Utarmning är ett fenomen som olösligt hänger ihop med polariseringen på världsnivå – det är en naturlig produkt av den expanderande, reellt existerande kapitalismen, vilken vi därför måste kalla imperialistisk till sin natur.
Utarmningen av den urbana arbetarklassen hänger nära samman med den utveckling som tredje världens småbrukarsamhällen drabbats av. Att dessa samhällen underkastas den kapitalistiska marknadsexpansionen skapar nya former av social polarisering som utestänger ett ständigt växande antal bönder från odlingsjord. Det är dessa bönder, utarmade eller jordlösa, som – mer än folkökningen – nu göder slumstäderna. Ändå är dessa fenomen dömda att förvärras så länge liberala dogmer inte utmanas, och inget åtgärdspaket inom det liberala regelverket kan hindra dem från att breda ut sig.
Utarmningen utmanar både ekonomisk teori och strategier för social kamp.
Konventionell, vulgär ekonomisk teori undviker de konkreta frågor som reses av kapitalismens expansion. Det beror på att den ersätter analys av en reellt existerande kapitalism med en teori om imaginär kapitalism, uppfattad som en enkel och oavbruten utvidgning av bytesrelationer (marknaden), medan systemet fungerar och reproduceras på en grundval av kapitalistisk produktion och utbytesrelationer (inte enkla marknadsrelationer). Det här utbytet kan lätt kopplas till en föreställning som tas för given, men som varken historien eller det rationella tänkandet bekräftar, nämligen att marknaden är självreglerande och producerar optimala sociala förhållanden. Fattigdom kan då bara förklaras med orsaker som ligger utanför ekonomin, såsom folkökning eller felaktig politik. Förhållandet mellan fattigdomen och själva ackumuleringsprocessen avvisas i konventionell ekonomisk teori. Det liberala virus som blir följden, och som förorenar samtidens sociala tänkande och tillintetgör förmågan att förstå världen, för att inte prata om att förändra den, har trängt djupt in i de olika vänsterrörelser som upp-stått efter andra världskriget. De rörelser som idag engagerar sig i social kamp för ”en annan värld” och alternativ globalisering kan bara leda till social framgång om de blir kvitt detta virus för att få till stånd en autentisk teoretisk debatt. Så länge de inte blir kvitt viruset kommer sociala rörelser – även de mest välmenande – att sitta fast i det konventionella tänkandets bojor och därmed fängslade i ineffektiva korrigeringsförslag som får näring av retoriken om fattigdomsreduktion.
Ovanstående analys bör kunna bidra till att starta debatt. Det beror på att den återupprättar den nödvändiga länken mellan kapitalackumulering å ena sidan och utarmning å den andra. För hundrafemtio år sedan inledde Marx en analys av mekanismerna bakom denna länk, en analys som nästan inte bearbetats sedan dess, och knappast alls i global skala.
Samir Amin
ledare för Third World Forum i Dakar, Senegal.
översättning: Bengt-Olof Lindbergh
artikeln har varit publicerad i Röde Fane 1/2004