Författare > Per-Åke Lindblom
2003-01-04 00:00

USA får problem på sikt i Mellanöstern

Kategori: Per-Åke Lindblom, 2003/1, USA-imperialismen

I sin artikel ”Världen har blivit bättre” i Ordfront nr 11/2002, skriver Noam Chomsky att ”USA:s regering tänker invadera Irak, oavsett vad som händer. Förmodligen någon gång i februari nästa år; enligt Pentagon är det den bästa tidpunkten för att attackera en mycket svagare, nästan försvarslös fiende mitt ute i öknen. USA kräver att Saddam Hussein ska respektera mänskliga rättigheter, vilket är lika sannolikt som att blixten skulle slå ner i mig här och nu. Och om resten av världen skulle underkastas samma krav och bestraffning så skulle större delen av den bli ödelagd. Kom ihåg att Saddam Hussein redan hade begått sina värsta brott före invasionen av Kuwait. Tack vare att vi hjälpte honom. Som USA:s regering ser på saken begick han sitt första brott när han inte lydde deras order, i augusti 1990.”

USA:s huvudintresse i Mellanöstern är att säkra den strategiska tillgången på olja, eftersom Irak har de näst största tillgångarna efter Saudi-Arabien. Många geologer och andra bedömare menar att den årliga oljeförbrukningen om ett tiotal år kommer att överstiga den årliga ökningen i kända tillgångar, det vill säga de totala tillgångarna kommer i praktiken att sina. USA, som redan har en hög oljeförbrukning per capita, är inte berett att lägga om ”den amerikanska livsstilen”. Men viktigare är naturligtvis den amerikanska stridsmaktens – och därmed det militära herraväldets – beroende av olja. USA är berett att gå mycket långt för att säkra kontrollen över oljetillgångarna i Mellanöstern. Samme Chomsky skriver: ”Tydligen finns det, enligt vanligtvis tillförlitliga källor, planer på att utöka det hashemitiska kungadömet till att inkludera Irak, och att etablera någon slags gemensam amerikansk-israelisk-turkisk överhöghet i Mellanöstern – tre länder som ibland kallas ’ondskans axelmakter’ i den egyptiska pressen.”

Man kan dra paralleller till tiden efter Frankrikes och Napoleons nederlag 1814, till tiden efter Wienkongressen, då de reaktionära segrarmakterna bestämde Europas politiska dagordning. Skillnaden är att det inte finns någon balans mellan dagens reaktionära stormakter. USA är den obestridligt starkaste supermakten, som ensam kan föra krig i jordens alla hörn. Ryssland, Sovjetunionens efterföljare, saknar idag helt denna förmåga. Kina har den inte heller. De medelstora europeiska staterna med Storbritannien i spetsen kan bara föra krig i USA:s släptåg. Det är USA som håller i dirigentpinnen.

Naturligtvis föredrar USA en allians med andra reaktionära stater i stället för en öppen opposition från deras sida, men USA är berett att handla ensamt om så behövs. USA vet att EU saknar medel och vilja att på allvar ifrågasätta USA:s dominans. Stöd från Ryssland och Kina kan köpas i utbyte mot att Ryssland till exempel får hållas i Tjetjenien och Kina i Sinkiang. Indien behöver amerikanskt stöd mot Pakistan. Japan, som liksom EU är militärt svagt, har samma intresse som USA av att säkra oljeimporten från Mellanöstern. Några andra stater, som har någonting att säga till om, finns inte i världen.

USA anser sig också ha ett fullständigt militärt övertag gentemot varje tänkbar motståndare på grundval av resultaten av Kuwait-, Jugoslavien- och Afghanistankrigen. Den militärstrategi som USA har utvecklat, innebär att USA utnyttjar sin överlägsna eldkraft i framför allt luften för att slå ut motståndarens styrkor, så att begränsade markstyrkor bara behöver användas i ett slut- eller upprensningsskede. Resonemanget stämmer så länge USA inte kör fast någonstans, som i Vietnam eller som Sovjet i Afghanistan.

Oro i Saudiarabien

Men förr eller senare kommer USA att få problem. En invasion av Irak kan leda till att hela regionen destabiliseras. De regimer i arabvärlden, som är allierade med USA, är nästan undantagslöst korrupta, som till exempel Saudi-Arabien och Egypten. Det jäser under ytan i Saudi-Arabien, vars BNP konstant har sjunkit de senaste åren, samtidigt som regimens företrädare vräker ut pengar på semesterresor utomlands. Stora delar av befolkningen frågar sig varför regimen stöder USA, som tillåter Israel att fortsätta med ockupationen av Västbanken och Gaza. Det var ingen tillfällighet att majoriteten av självmordsbombarna den 11 september var saudier. Om den saudiska regimen störtas till följd av en amerikansk invasion av Irak, så kommer den att med all sannolikhet ersättas av en mer nationalistisk, anti-amerikansk regim. Det innebär att tillförseln av olja från Saudi-Arabien också hotas, vilket innebär att USA måste ingripa även där. Detta i sin tur kommer bara att öka USA:s problem i arabvärlden, i första hand i Egypten. Invasioner och ockupationer får en dominoeffekt.

Gemensam överhöghet

Om USA försöker förverkliga planerna på en gemensam amerikansk-israelisk-turkisk överhöghet i Mellanöstern kommer förtrycket att bli öppet, och därmed öppnas också dörren för en bred anti-imperialistisk kamp bland massorna i Mellanöstern. Dessutom kommer det att växa fram en opposition i västvärlden, som kommer att motsätta sig att västvärldens ekonomi och levnadsstandard bygger på direkt militär kontroll av oljetillgångarna i Mellanöstern.

På kort sikt bör vi känna oro för utvecklingen i Mellanöstern, men inte på lång sikt. Den amerikanska regeringen kan inte heller bortse från opinionen, framförallt i det egna landet, men även i Europa och övriga allierade stater. Den amerikanska regeringen måste kunna motivera ett preventivkrig, som det är fråga om här. Faktum är att den irakiska regimen har genomfört ett krig mot Iran med USA:s och västvärldens stöd, att den angrep Kuwait, därför att den trodde att USA inte skulle ingripa, men nu är den fullständigt medveten om att varje offensiv handling från dess sida kommer att ge USA en förevändning att handla.

Ingen människa har på flera år kunnat kontrollera vilka stridsmedel Irak har, eftersom det bland annat inte funnits några FN-inspektörer där. Det hör också till saken att USA enligt tidigare vapeninspektörer gärna ser att Irak reser olika hinder för vapeninspektioner, så att USA kan hävda att Irak ”inte har visat allt”. Därmed kan heller inte den amerikanska och brittiska regeringens anklagelser bekräftas. Och varför skulle inte den irakiska regimen få ha tillgång till atomvapen och biologiska och kemiska stridsmedel likaväl som USA och Israel, speciellt som Irak definitivt inte kommer att använda dem först på grund av sitt militärstrategiska underläge? Kan USA verkligen få ett brett stöd bland världens stater, om den amerikanska regeringen oförblommerat hävdar att den bestämmer vilka regeringar som skall styra i vissa länder och vilka vapen de ska förfoga över? Temporärt kanske, men aldrig på lång sikt.

Per-Åke Lindblom