Författare > Ignacio Ramonet
2003-10-06 00:00

Statsunderstödda lögner

Kategori: Ignacio Ramonet, 2003/3, Irakkriget

Det är som historien om tjuven som skrek Ta fast tjuven! Dossiern om Saddam Hussein som president George Bush lade fram inför FN:s generalförsamling den 12 september 2002 benämndes Ett årtionde av lögner och bedrägeri (A Decade of Lies and Deceit). Och vilka bevis lade han fram? Lögner. Han påstod att Irak hade nära förbindelser med al-Qaida-nätverket och att det fanns ett hot mot USA:s säkerhet, eftersom Irak hade ”massförstörelsevapen” – en skräckinjagande fras, som hans mediarådgivare hade hittat på.

Vi vet nu, tre månader efter de amerikanska och de brittiska hjälptruppernas seger i Irak, att deras påståenden, som bestreds redan då de offentliggjordes, i verkligheten var falska (1). Det är uppenbart att USA-administrationen manipulerade underrättelserna om massförstörelsevapen. Den 1400 man starka inspektionsstyrkan, Iraq Survey Group under general Dayton, har fortfarande inte funnit några bevis. Och nu får vi veta att Bush, då han gjorde dessa anklagelser, redan hade rapporter från sina säkerhetstjänster som visade att anklagelserna var falska (2). Enligt Jane Harman, en demokratisk kongresskvinna från Kalifornien, har vi utsatts för ”alla tiders största mörkläggningsmanöver” (3). För första gången i historien ställer den amerikanska allmänheten frågor om skälen för ett krig, fast det nu är över.

En hemlig avdelning i hjärtat av Pentagon, Kontoret för speciella planer (The Office of Special Plans), tog del i detta massbedrägeri. Veteranjournalisten Seymour M Hersh avslöjade i The New Yorker (4) att OSP skapades av Paul Wolfowitz, nummer två i försvarsdepartementet, och leddes av en känd hök, Abram Shulsky. OSP:s uppgift är att analysera uppgifter från säkerhetstjänsterna och att göra sammanfattningar för vidarebefordran till regeringen. OSP, som förlitade sig på exilirakier som stod nära Iraqi National Congress (en organisation, som finansierades av Pentagon) och dess ordförande, Ahmad Chalabi, överdrev hotet om massförstörelsevapen och förbindelserna mellan Saddam Hussein och al-Qaida.

Colin Powell manipulerad

USA:s utrikesminister Colin Powell manipulerades, och hans politiska framtid står nu på spel. Han rapporteras ha stått emot påtryckningar från Vita Huset och Pentagon att föra vidare de mest tvivelaktiga genomgångarna. Inför sitt tal i FN:s säkerhetsråd den 5 februari 2003 var Powell tvungen att läsa ett utkast författat av Lewis Libby, vicepresident Dick Cheneys stabschef. Det innehöll en så enkelspårig information att Powell sägs ha blivit arg och kastat pappren upp i luften och vägrat läsa. Slutligen bad Powell att George Tenet, CIA:s chef, skulle sitta synlig bakom honom när han läste det.

I en intervju i juninumret av Vanity Fair medgav Wolfowitz att regeringen hade ljugit. Han påstod att beslutet att lägga fram hotet om massförstörelsevapen för att rättfärdiga kriget mot Irak hade tagits ”av skäl med stor betydelse för USA:s regeringsbyråkrati x Vi kom överens i den fråga som alla kunde vara överens om, vilket var massförstörelsevapen” (5).

Så Bush har ljugit. I sökandet efter en casus belli (krigsanledning) för att kunna rikta sig till Förenta Nationerna och rekrytera ett fåtal medhjälpare (Storbritannien och Spanien) till sitt projekt att erövra Irak, tvekade inte Bush att fabricera en massiv regeringslögn.

Han var inte ensam. Den 24 september stod Tony Blair inför underhuset och meddelade: ”Irak innehar kemiska och biologiska vapen x Dess missiler kan bli avskjutningsklara på 45 minuter.” Den 5 februari sade Powell till FN:s säkerhetsråd: ”Saddam Hussein har forskat på dussintals biologiska agents som orsakar sjukdomar som mjältbrand, pest, tyfus, stelkramp, kolera, kamelkoppor och blödarfeber.” I mars, strax före krigsutbrottet, sade USA:s vicepresident Dick Cheney: ”Vi tror att han har rekonstruerat kärnvapen” (6).

Bush upprepade anklagelserna i många tal. Efter ett möte med Powell den 6 februari gick han så långt att han tillfogade uppenbart felaktiga detaljer: ”Irak har skickat bombtillverkare och dokumentförfalskningsexpterer för att arbeta ihop med al-Qaida. Irak har också försett al-Qaida med träning i kemiska och biologiska vapen. Vi vet att Irak härbärgerar ett terroristnätverk, som leds av en erfaren planerare från al-Qaida.”

Dessa anklagelser förstärktes av de medier som var för kriget och som blev propagandainstrument. De upprepades av tv-kanaler som Fox News, CNN och MSNC, av Clear Channel radio network (1225 stationer runtom i USA) och även av respekterade tidningar som Washington Post och Wall Street Journal. Dessa anklagelser försåg de som var för kriget runtom i världen med det viktigaste argumentet. I Frankrike togs det upp av Pierre Lelouche, Bernard Kouchner, Yves Rocaute, Pascal Bruckner, Guy Millière, André Glucksman, Alain Finkelkraut och Pierre Rigoulot (7).

De upprepades också av Bush’s allierade. Den mest ivrige, den spanske premiärministern José Maria Aznar, förklarade den 5 februari inför det spanska parlamentet: ”Vi vet alla att Saddam Hussein har massförstörelsevapenx Vi vet alla att han också har kemiska vapen” (8). Den 30 januari lade Aznar, på order från Bush, fram ett stöduttalande för USA, de åttas brev, som hade undertecknats av Blair, Silvio Berlusconi och Vaclav Havel bland andra, vilket hävdade att ”den irakiska regimen och dess massförstörelsevapen representerar ett klart hot mot säkerheten i världen”.

För att rättfärdiga ett preventivkrig som Förenta Nationerna och världsopinionen inte ville ha, ägnade sig en propaganda- och mystifikationsapparat (organiserad av den doktrinära sekten kring George Bush) åt att fabricera statsunderstödda lögner under mer än en månad med en beslutsamhet som kännetecknat 1900-talets värsta regimer.

Havannabukten 1898

Bushadministrationen har anslutit sig till USA:s långa tradition av lögner. En av de mest cyniska var den om explosionen på krigsfartyget Maine i Havannabukten 1898, svepskälet för USA att starta krig mot Spanien samt annektera Kuba, Puerto Rico, Filippinerna och ön Guam.

Tjugo i tio på kvällen den 15 februari sjönk Maine i Havannasundet efter en våldsam explosion, och 260 man omkom. Populärpressen började genast anklaga spanjorerna för att ha minerat fartygsskrovet: pressen fördömde det spanska barbariet och ”dödslägren”. Det påstods till och med att spanjorerna var kannibaler.

Två tidningsbaroner bestred varandra i sensationsmakeri: Joseph Pulitzer med New York World och William Randolph Hearst med New York Journal. Den anti-spanska kampanjen stöddes av amerikanska affärsmän som hade stora investeringar på Kuba och som var ivriga att få kasta ut spanjorerna. Men allmänheten var inte intresserad, och inte heller journalisterna. 1898 skrev Journals ”krigsartist” Frederick Remington till Hearst från Havanna: ”Det är inget krig här. Jag begär att bli återkallad.” Hearst telegraferade: ”Stanna. Du sörjer för teckningar, jag tillhandahåller kriget.” Sedan kom explosionen på Maine, vilket lät Hearst driva kampanj för krig, varvid hans tidningar dagligen i flera månader ägnade helsidor åt frågan och ropade på hämnd: ”Kom ihåg Maine! Åt helvete med Spanien!” Andra tidningar följde efter. Försäljningen av Journal steg från 30000 till 400000, och toppade sedan regelbundet på en miljon. Den allmänna opinionen var upphetsad. Atmosfären blev hallucinatorisk. Pressad från alla sidor förklarade president William McKinley krig mot Spanien den 25 april 1898. Men 13 år senare slog en undersökningskommission fast att explosionen hade berott på en olyckshändelse i Maines maskinrum (9).

1960, under det kalla kriget, spred CIA hemligstämplade dokument till journalister, som visade att Sovjetunionen höll på att gå om USA i vapenupprustningen. Genast började medierna pressa presidentkandidaterna och krävde ökade försvarsutgifter. John F Kennedy lovade att anslå miljontals dollar för att återuppta det ballistiska missilprogrammet, något som både CIA och det militärindustriella komplexet önskade. När Kennedy vunnit valet och programmet röstats igenom, upptäckte han att USA redan hade en förkrossande militär överlägsenhet gentemot Sovjetunionen.

Tonkinbukten 1964

1964 hette det att två amerikanska jagare angripits av nordvietnamesiska torpedbåtar i Tonkinbukten. Saken blåstes omedelbart upp av medierna, vilka beskrev händelsen som en förödmjukelse och krävde repressalier. President Lyndon B Johnson använde den som en förevändning för att beordra vedergällningsbombning mot nordvietnameserna. Han uppmanade kongressen att anta en resolution som tillät honom att skicka amerikanska trupper och inledde Vietnamkriget, som inte slutade – i nederlag – förrän 1975. Senare har jagarbesättningarna berättat att historierna om angreppen var påhittade.

Nicaragua

1985 utlyste president Ronald Reagan undantagstillstånd på grund av det ”nicaraguanska hotet” från sandinisterna som satt vid makten i Managua, en regering tillsatt genom demokratiska val i november 1984 och som respekterade politiska rättigheter och yttrandefrihet. Nicaragua, förklarade Reagan, var ”två dagars bilresa från Harlingen, Texas. Vi är i fara!” Utrikesminister George Shultz förklarade för kongressen: ”Nicaragua är en tumör som äter sig in i vårt land, det tillämpar Mein Kampfs doktriner och hotar att ta kontrollen över hela hemisfären” (10). Dessa lögner användes för att rättfärdiga en massiv hjälp till de anti-sandistiska contras och ledde till Irangate.

Gulfkriget 1991

Lögnerna i samband med Gulfkriget 1991 har analyserats utförligt (11). Ofta upprepades påståendet att Irak hade den fjärde starkaste armén i världen, att födsloklinikerna i Kuwait hade förstörts, att det fanns en ogenomtränglig försvarslinje, att Patriotmissilerna var effektiva: allt visade sig vara lögn.

Efter att George Bush junior valts till president i november 2000, blev den nya administrationens främsta intresse hur den skulle kunna manipulera den allmänna opinionen. Efter attackerna den 11 september 2001 blev det en tvångsföreställning. Michael Deaver, vän till Donald Rumsfeld och specialist på psykologisk krigföring, förordade att den militära strategin skulle sättas i relation till tv-bevakningen, för om den allmänna opinionen stödde en konflikt, så var den omöjlig att hejda – utan den var regeringen maktlös.

Den 20 februari avslöjade New York Times att Pentagon, på order från Donald Rumsfeld och vice försvarsminister Douglas Feith, i hemlighet hade inrättat det mystiska Office of Strategic Influence (OSI), för att sprida falska nyheter i USA:s intresse. Det samordnades av en flygvapengeneral, Simon Worden. OSI bemyndigades att ägna sig åt desinformation, särskilt i förhållande till utländska medier. Det hade ett kontrakt värt $100000 i månaden med Rendon Group, en mediakonsult som anlitats redan under Gulfkriget, bland annat till att fabricera ett uttalande från en kuwaitisk ”sjuksköterska” (12), som påstod sig ha sett irakiska soldater plundra BB-avdelningen på ett sjukhus i Kuwait och döda spädbarn. Uttalandet blev avgörande för att övertyga kongressledamöterna att rösta för kriget. Fastän det officiellt upplöstes efter dessa avslöjanden, måste OSI ha förblivit aktivt. Hur kan vi annars förklara de största manipulationerna under Irakkriget, speciellt ”räddningen” av menige Jessica Lynch?

Jessica Lynch

USA-medierna slog upp historien stort i april. Lynch var en i en grupp på tio amerikanska soldater som tillfångatogs av irakiska trupper. Enligt den officiella versionen råkade hon ut för ett bakhåll den 23 mars och togs till fånga efter att ha skjutit på irakierna tills hennes ammunition tog slut. Hon hade träffats av en kula, knivhuggits, bundits och tagits till ett sjukhus i Nasiriyah, där hon blev slagen av en irakisk officer. En vecka senare befriade amerikanska specialstyrkor henne i en överraskningsoperation: trots motstånd från hennes vakter, bröt sig styrkan in i sjukhuset, räddade henne och flög henne sedan i helikopter till Kuwait.

Samma kväll berättade Bush från Vita huset om hennes räddning för nationen. Åtta dagar senare försåg Pentagon media med en videoupptagning från aktionen, med scener av bästa actionfilmstandard.

Efter krigsslutet den 9 april åkte journalister – särskilt från The New York Times, Toronto Star, El País och BBC – till Nasiriyah för att ta reda på sanningen. De blev förvånade över vad de fann. Enligt deras intervjuer med de irakiska doktorer, som hade skött Lynch (och som bekräftats av de amerikanska läkare som senare undersökte henne), berodde hennes skador – en bruten arm, ett brutet ben och en vrist ur led – inte på kulor utan på en olycka med den lastbil som hon hade färdats i. Hon hade inte blivit illa behandlad. Tvärtom hade de irakiska läkarna gjort allt för att sköta om henne.

Hon hade förlorat mycket blod, förklarade doktor Saad Abdul Razak, och vi var tvungna att ge henne en blodtransfusion. Lyckligtvis har medlemmar av min familj samma blodgrupp: 0 positiv. Vi kunde skaffa tillräckligt med blod. Hon hade en puls på 140 när hon kom hit. Jag tror att vi räddade hennes liv (13).

Dessa läkare tog avsevärda risker och lyckades ta kontakt med den amerikanska armén för att återbörda Lynch. Två dagar innan specialstyrkorna anlände hade läkarna till och med tagit henne i ambulans till en plats nära de amerikanska linjerna. Men de amerikanska soldaterna öppnade eld och var nära att döda henne.

Ankomsten i den tidiga gryningen av specialstyrkor utrustade med sofistikerad utrustning förvånade sjukhuspersonalen. Läkarna hade redan berättat för de amerikanska styrkorna att den irakiska armén hade retirerat och att Lynch väntade på att hämtas.

Doktor Anmar Uday berättade för BBC:s John Kampfner: Det var som i en Hollywoodfilm. Det fanns inga irakiska soldater, men de amerikanska specialstyrkorna använde sina vapen. De sköt på måfå och vi hörde explosioner. De skrek ”Go! Go! Go!”. Anfallet på sjukhuset var en slags show, eller en actionfilm med Sylvester Stallone (14).

”Räddningen” filmades med nattkamera av en tidigare assistent till regissören Ridley Scott, som hade arbetat med filmen Black Hawk Down (2001). Enligt Robert Scheer på Los Angeles Times skickades dessa bilder sedan för redigering till det amerikanska centralkommandot i Qatar, och när de väl hade kontrollerats av Pentagon distribuerades de över hela världen (15).

Räddningen av menige Lynch har en given plats i propagandans historia. I USA representerar hon kanhända det mest heroiska ögonblicket i konflikten, även om historien om hennes räddning är en lika stor lögn som Saddam Husseins massförstörelsevapen eller förbindelserna mellan den irakiska regimen och al-Qaida.

Bush och hans närmaste omgivning har bedragit både amerikaner och världsopinionen. Som professor Paul Krugman säger är dessa lögner ”den värsta skandalen i amerikansk politisk historia, värre än Watergate, värre än Iran-contras-affären” (16).

Ignacio Ramonet

  1. Se ”Poles apart”, Le Monde diplomatique, den engelska versionen, mars 2003.
  2. International Herald Tribune, 14 juni 2003 och El País, Madrid, 1 och 10 juni 2003.
  3. Libération, Paris, 28 maj 2003.
  4. New Yorker, 6 maj 2003. Publicerad på commondreams.org
  5. USA:s försvarsdepartement, Wolfowitz intervju med Vanity Fairs Tannenhaus. www.scoop.co.nz/mason/stories/WO030...
  6. Time, 9 juni 2003.
  7. Se Le Monde, 10 och 20 mars 2003, och Le Figaro, 15 februari . Se också Anna Bitton, ”Ils avaient soutenu la guerre de Bush”, Marianne, 9 juni 2003.
  8. El País, Madrid, 4 juni 2003.
  9. www.herodote.net/histoire02151.htm.
  10. Se ”Entretien avec Noam Chomsky”, Télérama, 7 maj 2003.
  11. Se La Tyrannie de la communication, Gallimard, Folio actuel series, no 92, Paris, 2001.
  12. Denna ”sjuksköterska” var dotter till den kuwaitiska ambassadören i Washington, och hennes konto skapades för konsultfirman Rendon Group av Michael K Deaver, tidigare mediarådgivare till Ronald Reagan.
  13. El País, 7 maj 2003.
  14. John Kampfner, ’Saving Private Lynch story ’flawed’, BBC, London, 18 maj 2003
  15. Los Angeles Times, 20 maj. Se också: www.robertscheer.com
  16. The New York Times, 3 juni 2003.