Nya Arbetartidningen

I valrörelsen gjorde socialdemokraterna sitt utspel om låga och generella dagis- och fritidstaxor. Uppenbarligen var förslaget dåligt genomdiskuterat, det var inte helt förankrat inom olika delar av socialdemokratin och man hade inte inom s-ledningen tänkt igenom hur man skulle lansera förslaget, vilka motargument man skulle kunna få och hur de skulle bemötas.

Dagis- och fritidsavgifter har blivit en mycket tung börda för barnfamiljer att bära. I många kommuner, inte minst borgerligt styrda har taxorna stigit år från år. Dagisavgifterna har blivit en mjölkko när kommunerna inte kunnat höja skatten.

I många kommuner har man också infört enhetstaxor eller skalor med väldigt få inkomststeg. I väldigt många kommuner har det räckt med två normala arbetarlöner för att komma upp i max-taxa.

För att minska kostnader och personal arbetar många kommuner med differentierade taxor beroende på hur länge barnen vistas på dagis. Kortare tid – lägre taxa. För att klara familjeekonomin strävar många efter att minimera tiden i barnomsorgen.

Ett ytterligare sätt att spara pengar har drabbat de arbetslösa vars barn stängs ute från dagis då en förälder varit arbetslös ett tag. Ett förhållande som på många håll skapar moment 22-situationer då den som inte har någon barnomsorg har svårt att få arbete. Barn från fattiga familjer som drabbats av arbetslöshet stängs på detta sätt ute från barnomsorgen och föräldrarnas arbetslöshet permanentas.

Förslaget om max-taxa inom barnomsorgen skulle om det genomförs kunna ha mycket stor betydelse för barnfamiljernas ekonomi. För barn från fattiga och socialt utsatt miljöer skulle förslaget kunna betyda att pressen att låta barnen vara på dagis så kort tid som möjligt skulle försvinna. Opinionen mot reglerna som stänger ute barn till arbetslösa är också stark och ett förslag om max-taxa kunde kompletteras med sådan lagstiftning. Barnomsorgen skulle kunna bli en del av den generella välfärdspolitiken och en rättighet för barnfamiljer på samma sätt som rätten att barnen ska få en skolutbildning.

Borgerlig "vänster"-kritik

Kritiken mot förslaget tog sig mycket märkliga former. Moderater, folkpartister och kristdemokrater inledde med en massiv "vänster"-kritik av förlaget. Utgångspunkten var att visserligen skulle en vanlig arbetarfamilj kunna få sina utgifter minskade med bortåt 15 000-20 000 kronor per år, men det skulle ju även komma högavlönade till godo. Massmedia eldade på kampanjen genom att lyfta fram några välbärgade familjer som gnuggade händerna när de hörde förslaget.

Riktigt hjärnsläpp drabbades vänsterpartiet av. Gudrun Schyman hängde på de borgerligas "vänster"-kritik. Att partiet i sitt program i själva verket kräver 0-taxa inom barnomsorgen glömde man snabbt bort när man beklagade sig över att fattiga familjer inte skulle tjäna mer på förslaget än rika.

Efter några dagar övergick de borgerliga till att kritisera förslaget från höger. Varför missgynnades Alf Svenssons favoritfamiljer där modern är hemmafru och tar hand om barnen? Varför inte införa vårdnadsbidrag igen och ge de som inte utnyttjar dagis samma samhällssubvention som de som har sina barn på dagis.

De är lätt att komma på en hel rad med socialdemokrater som skulle vara bättre skickade än Göran Persson på att förklara att det finns en samhällsvinst förenad med att föräldrar kan arbeta medan barnen är på dagis. Göran Persson fann inte de rätta orden utan presterade istället ett rejält klavertramp som dagen efter följdes av stapplande ursäkter till de "samhällsonyttiga" som inte anlitar barnomsorgen.

Och så, på några få dagar var det löfte som var tänkt att bli socialdemoraternas stora nummer i valröreslen söndertrasat och misskrediterat.

Shyman mot sitt eget program

Att socialdemokraterna kanske inte tyckte att förslaget var "så kul" längre kan man tänka sig efter en så misslyckad lansering. Det är dock svårare att förstå att vänsterpartiet inte lyckades klara ut att man faktiskt motverkade sitt eget partiprogram, trots att man rätt snart fick kritik för sitt agerande från bl.a. Jörn Svensson som tydligen hade ordning på vad som stod i partiprogrammet. Men tydligen var låsningen till Gudrun Schymans första kritik så stark att man till och med vidhöll sitt motstånd till förslaget i förhandlingarna med socialdemokraterna efter valet. Och socialdemokraterna släppte snabbt sitt "skarpa" vallöfte och det som när det presenterades verkade bli ett mycket bra förslag för barnfamiljerna det blev till slut ingenting. Är det konstigt om politikerföraktet växer?

Björn Sundblad