Nya Arbetartidningen

Rysslands ”liberala imperium”

Sovjetimperiet finns inte längre, men oavsett tidszon och socio-politisk och ekonomisk omgivning kastar Ryssland sin skugga över Centralasien och Kaukasus.

För över 2300 år sedan, under sitt fälttåg i Östern, gifte sig Alexander den store i Balkh (norra Afghanistan) och dog i Babylon. Nu sker som en konsekvens av den amerikanske presidentens, George Bush, äventyr i både Afghanistan och Irak, ett betydelsefullt maktskifte: Ryssland är på väg att återskapa ett ”liberalt imperium” i Kaukasien och Centralasien.

Idén om ett liberalt imperium är det perfekta ideologiska verktyget för Kreml att utöva mer makt i det som i Moskva definieras som ”nära utlandet” – utan att reta upp någon, åtminstone inte i EU; den strategiske konkurrenten USA är en annan fråga. Men en viktig fråga kvarstår: Är demokrati förenligt med någon form av post-modern imperialism?

Rysslands affischpojke – eller snarare affisch-vd – vad gäller idén om ett liberalt imperium är Anatoly Tjubajs, tidigare privatiseringstsar och för närvarande ordförande för energijätten UES, till 52 procent statsägd. Denne nyliberale förkämpe är också ordförande för partiet Högerkrafternas union (SPS), som gick på en mina i de senaste ryska valen och misslyckades med att få någon representation. Tjubajs försvarar kraftfullt frigivningen av den fängslade chefen för Jukos, Michael Chodorkovskij. Och han fördömer rutinmässigt den ryske presidenten Vladimir Putins auktoritära metoder. En paradox? Egentligen inte.

För tre månader sedan skrev Tjubajs i den ryska dagstidningen Nezavisimaja Gazeta och hävdade att Rysslands högst prioriterade uppgift för tjugohundratalet är att utveckla en ”liberal kapitalism” och bygga upp ett ”liberalt imperium”. Som det hette i manifestet, ”borde liberal imperialism bli Rysslands ideologi, och att bygga upp ett liberalt imperium dess uppgift.” Detta betyder i praktiken en utrikespolitik som drivs av en orubblig tillämpning av marknadsekonomi i förening med militära muskler. Tjubajs bortser helt från det tsaristiska och sovjetiska arvet i sin strävan att framställa Ryssland som en liberal makt. Hans förebild för det liberala imperiet är ingen annan än USA. Han tror att Ryssland kan bli ytterligare en sådan förlaga. Ett förtjust Kreml tycks ha tagit till sig idén med hull och hår.

Tjubajs demonstrerar också i praktiken hur ett liberalt imperium ska fungera i Kaukasien och Centralasien. I Kirgizistan kombinerar Ryssland öppnandet av en ny militärbas i Kant med nära förestående massiva investeringar av ryska företag. Och genom en serie överenskommelser kontrollerar nu UES effektivt Georgiens energimarknad. Detta innebär en allvarlig politisk påtryckning på Tbilisi, vilket den nyvalde georgiske ledaren, den USA-stödde ”Mischa” Saakasjvili, måste ta med i beräkningen. När kontrakten skrevs under anklagades Eduard Shevardnadze, då president, av Saakasjvili för att sälja ut Georgien till ryssarna.

Den ”eurasiska” rörelsens återkomst

Tjubajs offensiv betyder att den eurasiska rörelsen är tillbaka. Den eurasiska idén var mycket populär under tidigt 1900-tal, efter oktoberrevolutionen i Ryssland. Det är, som James Joyce skulle ha uttryckt det, ett ”teleskopord” med mängder av geografiska och geopolitiska bibetydelser. Framför allt implicerar det att folk som lever i Eurasien redan var integrerade i de ryska och sovjetiska imperierna, och legitimerar på sätt en ny slavisk-turkisk reintegration mellan Ryssland och Centralasien. Betecknande nog talar eurasianister som vetenskapsmannen Nikita Mojsejev i stället för en nykonservativ sammandrabbning mellan civilisationer, om en syntes mellan två civilisationer, Ryssland och islam.

Andra eurasianister, som Aleksandr Panarin, går direkt på den oförställda makten: ”Kärnfrågan gäller de villkor under vilka de muslimska folken i Eurasien skulle vilja bli en del av en enad rysk stat.” Panarins tolkning av civilisationernas sammandrabbning är mycket upplysande. Han är säker på att Amerikas strategiska mål är att provocera fram bråk mellan Ryssland och islam: och den trojanska hästen i denna plan är Turkiet, som används av USA för ”att vinna fotfäste i de tidigare muslimska regionerna i det tidigare Sovjetunionen” med syftet att ”försvaga Ryssland”.

En centralasiatisk diplomat bekräftar att inte bara sovjetnostalgikerna, utan också – och viktigare – gräddan av Rysslands intellektuella elit är entusiastiska eurasianister. Men vad med självaste Kreml? Ett av Putins mest kända citat är: ”Ryssland har alltid känt sig som ett eurasiskt land.” Den viktigaste faktorn, säger en annan diplomat, är att gräddan av FSB – KGB:s efterföljare – har lagt sin tyngd bakom idén.

Eurasianismen är en slagkraftig idé som är i stånd att smörja Kreml-apparaten för lång tid framåt. Den appellerar till utbildade nationalister, och framför allt appellerar den till de underprivilegierade, den stora majoriteten av dem som röstar på Putin och som inte önskar något annat än lag och ordning, säkerhet, lite välstånd och känslan av att tillhöra en global stormakt (allt teman i Putins plattform). Eurasianismen lockar därför att den inte är främlingsfientlig utan allomfattande. Den är inte anti-islamsk. Den är inte anti-semitisk. Och genom sitt ursprung i en kultur med en stor roll i segern över Adolf Hitler är den definitivt anti-fascistisk.

Putin är säkert tillräckligt klok för att inte posera öppet som eurasianist – därigenom slipper han anklagelser för oförblommerad imperialism av folk som den särskilt känslige uzbekiske ledaren Islam Karimov. Men faktum är att Putins krets aktivt inkorporerar den eurasiska världsåskådningen i hans plattform. Någonting riktigt stort håller på att hända: centralasiatiska diplomater är övertygade om att eurasianismen snabbt utvecklas till den ryska härskande klassens ideologi. Det slutliga målet är klart: det ryska imperiet ska återskapas kring Moskva.

Skulle en ”eurasisk konfederation” verkligen kunna uppstå? I fråga om de baltiska republikerna är det otänkbart: de är i praktiken integrerade Nato. Vad beträffar de kaukasiska staterna Georgien och Azerbajdzjan är det rimligt att tala om ekonomiska påtryckningar, men inte om integration. Beträffande Vitryssland, Moldavien och Armenien är perspektiven mycket bättre. Angående Centralasien är Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan helt visst potentiella medlemmar. Den kazakiske presidenten Nursultan Nazarbajev är en stor anhängare av en ”eurasisk union”. Kirgizistan, litet och utan olja, är i stort behov av Ryssland. Och Tadzjikistan är de facto en rysk satellit. Men Uzbekistan – som regeras av den ultra-frihetsträvande Karimov – och Turkmenistan – som regeras av ultra-isolationisten Saparmurat Nijazov – ingår inte alls i ekvationen.

Är en eurasisk konfederation meningsfull ur ekonomisk synvinkel? Inte särskilt. Ryssland har i första hand betydelse för dessa länder som mjölkko för subsidier. Rysslands export till det ”nära utlandet” kostar ingenting jämfört med exporten till länder utanför Samväldet för Självständiga Stater/OSS. De är skyldiga Moskva förmögenheter. Enligt analytikern Juri Sjisjkov är detta ”en kostnad för att bevara Rysslands politiska inflytande, för att undvika upplösning av det post-sovjetiska militär-strategiska svängrummet och för att använda dess infrastruktur”. Framför allt utdelas Rysslands björnkram via försäljning av militär hårdvara till oslagbara priser.

Eurasianister hävdar att nationalstater är dödsdömda på det ena eller andra sättet: de kommer oundvikligen att falla offer för övertaganden – genom ett globalt imperium (USA-lett) eller genom regionala imperier. Så det eurasianistiska förslaget till OSS-länderna är en välvillig eurasisk union, där de kan leva under den praktfulla etiketten ”kollektiv imperiesuveränitet”. Den stora frågan är vad Washington kommer att göra. En liberal imperialist som Tjubajs är helt övertygad om att liberala imperier inte bekämpar varandra. Men realistiska eurasianister vet att det enligt Washingtons nationella säkerhetsstrategi inte finns några spärrar för att förhindra framväxten av varje rivaliserande makt i Eurasien.

För tillfället är eurasianisterna mer än nöjda över att Putin inlemmat två centrala mål i sin utrikespolitik: att återupprätta Rysslands överhöghet i det ”nära utlandet”, och att balansera internationella relationer med ett eurasiskt perspektiv. Det senare är ett recept från den ryktbare gamle diplomatiske räven och förre premiärministern Jevgenij Primakov, mycket beundrad av Putin. Detta innebär tätare relationer med Kina, Indien och Iran, och en mer markerad rysk närvaro i Mellanöstern.

Under tiden är UES och det ryska gasexportmonopolet Gazprom i full färd med att återerövra Moskvas roll som leverantör till imperiets hela periferi. Kremls relationer med det ”nära utlandet” kan sammanfattas i ett ord: Rörledningistan. Vladimir Lenin brukade säga att ”kommunism är detsamma som sovjeter plus elektricitet”. Nuförtiden förlitar sig putinismen huvudsakligen på elektricitet. UES är involverad i projekt i Kirgizistan och Tadzjikistan. Bolaget kontrollerar 80 procent av den armeniska energimarknaden: armenisk energi kan snart exporteras till grannlandet Azerbajdzjan. Tjubajs vill inget hellre än att skapa ett ”förenat energisystem” i Transkaukasien – Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. UES vill också exportera till Turkiet, och står till och med i begrepp att exportera till Polen.

Putins ”kontrollerade demokrati”

I det ”liberala imperiets” centrum är det nuförtiden inte alltför liberalt, men både Washington och Bryssel reagerar lugnt som en filbunke. Det gick vägen för Putin överallt: under besöket i Rom – med hans store vän, premiärminister Silvio Berlusconi, som värd – och sedan i Paris; ingen sade ett ord om Tjetjenien, Moldavien eller Jukos-affären. Uppretade europeiska demokrater frågar sig själva om ”sovjetiska värderingar” nu är norm i väst.

Det uppgjorda tjetjenska presidentvalet ”fungerade som modell” för det ryska parlamentsvalet två månader senare, enligt statsvetaren Dimitrij Furman. Han är orolig: ”Vi har hamnat i en cirkel som leder till en maktens logik utan alternativ.” Det betyder en repris av sovjettiden. Och denna logik är inbyggd putinska uppfattningar som ”lagens diktatur”, ”den lodräta makten” och ”kontrollerad demokrati”. En del ryssar är oroliga – och talar om en ny form av ”rysk fascism” som ett likgiltigt samhälle vederbörligen accepterar.

Putin har satt FSB-agenter och militära officerare på alla nyckelbefattningar i statsbyråkratin: FSB är hans tidigare kollegor, och det var faktiskt militären bakom det andra tjetjenska kriget som valde Putin i mars 2000. Enligt en sociologisk studie utgör det som ryssarna kallar ”stridskrafterna” nu 25 procent av den styrande eliten, jämfört med bara 4 procent under Gorbatjov.

Putin har alltid försökt gå balansgång mellan rivaliserande ryska maktgrupper: ”siloviki” (alla väpnade styrkor av olika slag), oligarkerna med nära förbindelse till Boris Jeltsins familj, privatiserings-tsarerna, som Tjubajs; och ett fåtal mäktiga regionala guvernörer. Men Jukos-affären blev en vändpunkt. Genom att attackera oljeoligarken Chodorkovskij har Putin signalerat att ”siloviki” har den verkliga kontrollen. Deras tuffa hållning är ett svar på det utbredda, folkliga ryska kravet på ”ordning” efter 90-talets Vilda västern och den vrede miljontals fattiga ryssar känner inför de enorma tillgångar som en handfull oligarker tillskansat sig.

De akuta sociala problem vi finner i vilken som helst centralasiatisk republik – förorsakad av kommunismens kollaps och hetsjakten för att ro kapitalismen i hamn – kanske till och med är värre i Ryssland. Under mellantiden stärks det militär-industriella komplexet och försvarsbudgeten ökar. Enligt SIPRI i Stockholm är Rysslands världens största vapenexportör. Denna ekonomiska guldgruva gynnar bara det militär-industriella komplexet.

Efter valen nyligen är den ryska duman föga mer än ett nickedocksparlament för Putin. Storstädernas eliter bryr sig inte ett dugg om politik och tänker bara på iögonfallande konsumtion och resor, ett mönster som kopieras av eliten i Uzbekistan eller Kazakstan. De regionala klyftorna mellan Moskva och provinserna är så stora – liksom dem mellan Tasjkent eller Almaty och den uzbekiska eller kazakiska periferin – att ”snart kommer de inte att tala samma språk”, enligt ett vanligt ryskt skämt.

Pressen är inte fri längre. Domarkåren hålls i strama tyglar. Silovikis och arméns styre innebär motsatsen till demokrati. Enligt sociologen Olga Krystanovskaja är Ryssland idag en ”militokrati”.

Slaget om hjärtan och själar

Det är upplysande att undersöka hur denna militokrati, kärntruppen i ett möjligt nytt ”liberalt imperium”, klarar sig i Centralasien i jämförelse med det ”ursprungliga” liberala imperiet, Förenta Staterna.

Om man reser runt i Centralasien och talar med folk, i städerna och på landet, sunniter och shiiter, utbildade och analfabeter, tjänstemän och privata företagare, sådana som är bekanta eller obekanta med livsstil och institutioner i väst, och inte sätter någon tilltro till den officiella propagandan i dessa starkt censurerade länder, så visar en informell undersökning på mycket tydliga trender.

Snart sagt alla följer med i vad som händer i Irak, även om tillgången till Internet i några länder som Turkmenistan är problematisk, och långsam överallt annars. När de letar på nätet efter information får de den på ryska. Alla tittar på tv – och huvuddelen av bevakningen är på ryska kanaler som RTR, ORT och NTV. Praktiskt taget ingen ser på CNN eller BBC.

Det finns en överväldigande uppfattning om att Washingtons ”krig mot terrorn” är ett krig mot islam. Och vi talar inte bara om konservativa präster i Ferganadalen eller studenter i koranskolor, utan också om studenter och lärare vid det Amerikanska universitetet i Bisjkek, KIMEP (Kazakhstan Institute of Management, Economics and Strategic Research ) i Almaty eller den ekonomiska fakulteten i Samarkand.

De flesta människor jämställer förutsättningarna – och det möjliga utfallet – av den amerikanska invasionen av Irak med Sovjets invasion av Afghanistan. Och de förväntar sig att Amerika verkligen kommer att gå på en nit i både Afghanistan and Irak, och att tvingas lämna Centralasien förr snarare än senare.

Det finns en hård, utbredd kritik av Bushadministrationens arrogans, stridslystnad och kulturella ignorans; därav oron för att Centralasien förr eller senare kommer att angripas med någon bräcklig förevändning. Universitetsstudenter i Almaty, Bisjkek, Tasjkent och Samarkand tror alla att den irakiska ockupationen kommer att leda till fler krig, mer terrorism och fler problem i Centralasien. Hela den framtida utbildade eliten kritiserar det amerikanska stödet till korrupta regimer som är helt avskilda från sina egna folks svåra belägenhet. I Uzbekistan och Turkmenistan kan sådana klagomål om de artikuleras offentligt leda till summariska avrättningar.

Många ungdomar bär säckiga jeans och falska kinaproducerade sportskor, äter hamburgare i imiterad McDonald-stil, lyssnar till Britney Spears och Eminem och tillbringar det mesta av sin fritid framför Sony Playstation-bås. Men de gör en skarp åtskillnad, när det gäller amerikansk militarism. Och speciellt på landsbygden säger de att samtidigt som de gillar munderingen, vill de inte leva enligt ”the American lifestyle”.

De flesta människor, speciellt de över 30, ser Sovjetunionens sönderfall som en monumental katastrof. Och praktiskt taget alla klandrar USA för detta. De säger att de hade rörelsefrihet över 25 procent av jordytan, att de hade en levnadsstandard mycket, mycket högre än i de republiker som senare uppstod. Vilken svarttaxichaufför som helst – och det betyder i praktiken alla som har bil – i sin skruttiga Volga eller Lada, säger att amerikanerna har förstört deras livsstil och nu är ute efter naturtillgångarna, särskilt olja, gas och mineraler. Generationen på drygt 30 hade just avslutat sin universitetsutbildning och börjat på ett bra jobb när Sovjet började falla sönder. De flesta av dessa unga män och kvinnor med familj att försörja måste nu jonglera med tre eller till och med fyra jobb, och använder också sina bilar som taxi för att få det att gå ihop. De kan åtminstone ibland få utlopp för sin ilska – i motsats till de tysta arméer av äldre människor som tigger på gatorna i alla centralasiatiska huvudstäder.

Amerikaner är inte välkomna, inte ens när de betalar för prostitution. Det finns streapteasebarer i Bisjkek och Tasjkent – amerikanska soldater är stamkunder. En värdinna i en bar i Bisjkek, ägd av en Hankines, säger att danserskorna, de flesta av dem klassiska dansare eller lärare, är bestörta, men det finns inga andra sätt att tjäna snabba pengar. Frilanssirener i femstjärniga hotell i Almaty, Tasjkent och Asjchabad föredrar att göra affärer med européer eller den penningstinna ryska maffian.

Centralasiens hemliga kärlekshistoria riktar sig definitivt mot Europa. När en utländsk besökare nämner att han är från Europa är han alltid mer än välkommen. Folk tillskriver instinktivt Europa en fredlig hållning och en förmåga att behandla lokala människor med respekt. Speciellt Frankrike och Italien åtnjuter ett mycket gott rykte – synonymt med mode, god mat och hög estetisk standard. En stor del av den uzbekiska eliten har studerat i Tyskland. För de flesta människor är det goda livets ideal ”europeiskt”.

Ryssland finns i praktiskt taget allas hjärtan och själar. Varje centralasiatisk huvudstad har haft att göra med ryska medborgare i decennier. De nya centralasiatiska generationerna har utbildats på det ryska språket, och en stor del av dem avslutade sina studier i själva Ryssland. Dessutom har Putin uppträtt som en schackmästare i sitt umgänge med de centralasiatiska regeringarna, både i uttalanden och i samband med officiella besök.

Ryssland är heller inte passivt militärt. En ny rysk militärdoktrin har trätt i kraft. Den antogs av Kreml i oktober i fjol och innebär att allt post-sovjetiskt luftrum kan bli föremål för ”preventivattacker” av Ryssland. Rysslands försvarsminister Sergei Ivanov gjorde detta mycket klart vid ett möte med Nato i Bryssel i oktober förra året. Putin förbehåller sig ”rätten att använda våld, om Rysslands och dess allierades intressen är hotade och alla andra medel har visat sig vara ineffektiva”. När Putin och Ivanov åkte till Kirgizistan för att öppna den nya flygbasen i Kant sade Ivanov att Natos militärbaser – ”och inte USA:s” – i Uzbekistan and Kirgizistan bara gäller under den tid som operationerna i Afghanistan pågår och så länge Förenta Nationernas mandat gäller där, ”och inte för ytterligare en tid”.

Medan Ryssland flyttar fram pjäserna i det nya spelet om eurasiatisk återkolonisering – ekonomisk och kulturell – av hela den tidigare socialistiska sfären, från f.d. Jugoslavien till västra Kina, fruktar diplomater från Centralasien att en sammanstötning med Washington är oundviklig, enligt det ”stora schackbordets” mästare Zbigniew Brzezinski. Washington betraktar Centralasien och Transkaukasien (södra Kaukasus), inklusive det kaspiska bäckenet, som zoner av ”strategiskt intresse”. Om vi lägger till Ukraina innebär det hela den södra halvan av det tidigare Sovjetunionen, eller Moskvas nuvarande ”nära utland”. Den amerikanska strategin bygger också på Rörledningistan (dvs. länder som antingen har egna oljeresurser eller genom vilka oljeledningar kan dras), parat med inflytande via myriader av ”stiftelser”, medier och akademier, genom historierevisionism, tv-program, privata radiostationer, Hollywood, videofilmer, alltså varje slags verktyg som kan befrämja en kulturell kolonisering.

Men trots all denna eldkraft tycks Amerika förlora slaget om hjärtan och själar i Centralasien, medan eurasianisterna kan njuta av det faktum att åtminstone bland människor i gemen är hjärtan och själar inställda på ryska.