Nya Arbetartidningen

Pol Pot, Kampuchea och Kina

Kategori: Pål Steigan, 2001/1, Den revolutionära rörelsens...

Hösten 2000 var det en ny runda med ny-maccarthyism i norska medier. Det började med TV2:s "Rikets tillstånd" och fortsatte i pressen, särskilt i Verdens Gang(1). Varken Gerhard Helskog i TV2 eller herrarna Bö och Versto i Verdens Gang var särskilt intresserade att sätta sig in i bakgrunden till det som hade hänt i Sydostasien. De befann sig på kommunistjakt och krävde knäfall och bekännelser.

Lyckligtvis var det många som gick i svaromål, och på sätt och vis slutade väl debatten oavgjort. Jag vägrade att delta i TV2:s uppläggning, eftersom det var en specialkonstruerad skampåle. Det betyder inte att jag inte vill diskutera till exempel Kampuchea eller Kina. Det gör jag mer än gärna.

I oktober 1978 var jag i Kampuchea och mötte Pol Pot, Khieu Samphan och en del andra Röda Khmer-ledare, och tillsammans med bland andra Tron Ögrim reste jag runt i landet under en veckas tid. Vi hade naturligtvis både hört och läst historier om terror i Kampuchea innan vi reste, men vi hade också vant oss vid att CIA under hela Vietnamkriget hade spridit den slags historier för att skyla över USA:s massiva folkmord i Sydostasien, så vi fäste inte mycket tillit till dessa. Tilliten till den västerländska pressen stärktes heller inte, då vi upptäckte att en av dem som följde oss på rundturen enligt västerländska källor hade likviderats av Pol Pot några månader tidigare.

Låt mig stanna lite här. Är det någon som kommer ihåg "serbernas folkmord i Kosovo"? Under kriget mot Jugoslavien i fjol hävdade Natokällor att upp till 500 000 albanska män "saknades eller antagligen var döda", och ordet folkmord slogs upp med krigsrubriker. Efter Jugoslaviens nederlag har internationella experter finkammat landet på jakt efter massgravar och hittat omkring 3000 offer. Det begicks otvivelaktigt grymma övergrepp mot albanerna, men påståendena om folkmord var fabrikationer och lögner avsedda att få en internationell publik att acceptera Natos folkrättsstridiga krig mot Jugoslavien. Och eftersom nästan ingen läser dementier, är det väl fortfarande många som tror att det faktiskt dödades hundratusentals albaner i Kosovo.

En sinnessjuk kämpe

Denna typ av propaganda uppfanns inte i fjol. CIA höll på med den under 60- och 70-talen också.

Vietnamkriget hade lärt oss att inte lita på västliga medier när det gällde påstådda övergrepp begångna av befrielserörelser. Vi räknade med att propagandan mot Kampuchea var av samma slag, att den hade till syfte att rättfärdiga en ny invasion. Så kom vi till den kampucheanska landsbygden. Det var en vanvettig upplevelse. Å ena sidan var landet frodigt och vackert, och å andra sidan var det så misshandlat och ödelagt att det var svårt att hitta passande beskrivningar. Vi såg inte ett hus, inte en by, inte en väg från tiden före 1975, som inte var ödelagd eller allvarligt skadad av den amerikanska bombningen. Det såg ut som en sinnessjuk kämpe hade gått bersärkagång med en mäktig lie och en enorm plog. Bombkratrar fanns överallt, palmerna hade huggits itu på mitten. Kampuchea är lika stort som Sydnorge. Då amerikanarna började bomba landsbygden 1969 bodde kanske sex miljoner människor i detta område. Delar av landsbygden var lika tätt befolkade som Asker och Bärum(2). De amerikanska bomplanen lade bombmattor över detta område från sin trygga position ovanför molntäcket. De gjorde det år efter år och släppte totalt sett flera ton sprängmedel än som föll i Europa under hela andra världskriget. Ödeläggelsen och de mänskliga lidandena var enorma. Särskilt 1973 skedde bombningarna i en sådan omfattning att den finländska undersökningskommission, som också undersökte anklagelserna mot de Röda Khmererna, använde beteckningen folkmord. Mellan 500 000 och 700 000 människor ska ha dödats, och över två miljoner flydde in till städerna.

Det är helt meningslöst att inte se det som senare skedde under Röda Khmererna i ljuset av detta. Lon Nol-regimen i Pnohm Penh hjälpte inte bara amerikanerna med att genomföra detta. Den var direkt delaktig och medansvarig. Vad gör sådant med ett land? Vad gör det med de människor som överlever helvetet? Jag kan inte föreställa mig hur jag skulle ha uppfört mig gentemot dem av mina "landsmän" som hade gått i ledband till dem som bombat min släkt till köttslamsor. Jag garanterar inte att jag skulle ha blivit en mästare i barmhärtighet och tolerans.

Pol Pots terror

Det är att klart att jag tar avstånd från terrorn under Pol Pot. Men är det tillåtet att diskutera den helt åtskilt från USA:s folkmord från luften? Håller det historiskt och moraliskt? Hur skall man värdera den etiska ståndpunkten till dem som ger fredspriset till en Kissinger, som var en av de huvudansvariga för bombterrorn?

Läs "De hängdas uppror" av Traven. Han berättar om det årslånga, blodiga förtrycket av mahognyslavarna i Mexiko. De hade torterats av de amerikanska och europeiska timmerkompaniernas lejda mördare och slavdrivare i åratal. Vad hände då de reste sig i uppror? De förpinade tog till macheteknivarna och mejade ner slavdrivare, förmän, kvinnor och barn. Förfärligt, ohyggligt. Men går det verkligen an att se detta lösrivet från det system som gjorde dem sådana? Om man gör det, blir man då inte en agent för ett system som håller sig med mahognyslavar?

Eller läs "Två städer" av Charles Dickens. Han var emot jakobinerna och deras terror, och han lägger inte fingrarna emellan när han beskriver dem och terrorn. Men han säger samtidigt att om man inte önskar att folk ska bli sådana, får man heller inte behandla folk som den franska adeln gjorde.

Naturligtvis såg vi ingen terror då vi besökte Kampuchea, och vi såg ingenting som kunde tyda på att det fanns en militär spänning mellan Röda Khmererna och lokalbefolkningen. Det vi såg var som sagt ett våldtaget och lemlästat land, och vi såg folk som byggde fördämningar och hus och som planterade ris. De hade gjort något så dristigt som att bryta med det internationella ekonomiska systemet, avskaffa pengarna och införa direkt distribution av varor. Det var alltså en upphävelse av marknaden i ett slag. Den gången såg vi det som ett löftesrikt experiment. I dag vill jag närmast betrakta det som en desperat handling för att försöka överleva.

Det att vi inte såg ett spår av något som kunde påminna om terror bevisar ingenting. Idag tvivlar jag inte det minsta på att det begicks en helt oacceptabel terror från Röda Khmerernas sida. Omfattningen kan jag inte uttala mig om. Påståendena om miljoner dödade är sinnessvaga.

Den finländska undersökningskommissionen talar om mellan 75 000 och 150 000 avrättningar och bortemot en miljon döda på grund av svält, umbäranden, mord och andra orsaker. Michael Vickery, som Noam Chomsky fäster stor tillit till, nämner tal på omkring 750 000 döda beroende på alltifrån svält och undernäring till avrättningar.

Blodtörst

Jag kan varken verifiera eller intyga dessa tal. Oavsett detta anser jag att det är ställt utom allt tvivel att det förekom en omfattade terror. Varför uppstod denna terror? Dels har den självklart sin bakgrund i hatet från kriget. Detta är en mekanism som är känd från Europa efter andra världskriget. Tiotusentals kollaboratörer avrättades i det tysta innan några rättsliga förfaranden inleddes. Men dels hängde det också ihop med Röda Khmerernas politik. Pol Pot och hans folk menade att de hade lärt av Kinas fel. Ett nytt borgerskap hade uppstått inom staten och kommunistpartiet i Kina. För att undgå detta ville Pol Pot en gång för alla rycka upp alla rötter till klassamhället i ett slag. Detta kan låta väldigt revolutionärt, och jag har känt inte så få snälla och vänliga människor som verkligen trodde och tror att det är möjligt för ett socialistiskt samhälle att utrota alla rester av kapitalismen i ett slag. Men i verkligheten har det ingenting med marxism att göra. Resultatet blev att alla som representerade den gamla ekonomin blev fiender, och det gällde inte bara kompradorborgerskapet och borgerskapet, utan alla i städerna, också småborgerskap och arbetare.

Jag tror med andra ord att några av de värsta övergreppen från Röda Khmerernas sida inte kom sig av en speciell blodtörstighet, utan av en felaktig analys och en felaktig strategi. Den kinesiska kulturrevolutionen, med alla sina spännande och anti-auktoritära idéer, innehöll stora idealistiska felbedömningar. Man trodde på viljans makt över materien till den grad att man fullständigt bortsåg från en del elementära ekonomiska och materiella problem. Hos de Röda Khmererna hade dessa fel renodlats. En sådan idealistisk politik leder också till att när verkligheten gör sig påmind, uppfattas alla problem som sabotage, och jakten på fiender i de egna leden accelererar.

Det jag lärt av detta, är bland annat att inta en inbiten skepsis till patentlösningar som "i ett slag" eller "på sju år" eller liknade ska "avskaffa alla rester av kapitalismen". Det har blivit prövat. Flera gånger. Och det gick åt helvete varje gång. Detta till trots att de människor som lanserade sådana idéer inte nödvändigtvis var dåliga människor eller speciellt förtryckande människor. Några av de värsta övergreppen under socialismen har gjorts med utgångspunkt i de bästa intentioner.

Mao och den norska regeringen

Vad med Kina i så fall? När massmedierna idag betecknar Mao som en massmördare måste jag protestera. Den norska regeringen sände en kondoleans till Kinas regering i samband med Maos död. Där omnämns han som "en stor lärare för världens folk". Jag tror att det är närmare sanningen. Mao ledde den största befrielsekampen och den största revolutionen i mänsklighetens historia. Att avskriva honom på det sätt som vissa gör är helt fel. Det var då heller inte Maos auktoritära sidor, som attraherade en hel ungdomsgeneration över hela världen, det var den anti-auktoritäre Mao. Det var den Mao som uppmanade ungdomen till att angripa högkvarteret och som sade till kommunistiska pampar att de var dumma, när de såg ned på vanligt folk. "Tjäna folket! Folket är de verkliga hjältarna", sade Mao. Detta var det budskap härskare över hela världen fruktade, och som vi samlades omkring. Här hemma försökte vi omsätta det i praktiken genom att bekämpa pampvälde och främja respekt för arbetsfolk. Vi tog jobb i industrin och lärde oss mycket av arbetskamraterna, och det kom mycket bra politik ut av det. Erling Folkvords mångåriga kamp mot korruption och maktmissbruk i Oslo kommun är gammal god maoism.

Men Mao gjorde också många fel. Det största av dem var "Det stora språnget".

Tidigt på 80-talet offentliggjorde Kina sin första landsomfattande folkräkning. Då jag läste talen från den, blev jag chockerade över att se att två-tre årskullar från runt 1957- 1958 var dramatiskt mycket mindre än de borde ha varit. Om man jämför befolkningsutvecklingen med tiden före 1957 eller med tiden efter 1960, så ser det ut som att det fattas mellan 20 och 30 miljoner människor. Detta fick mig att resa avgörande invändningar mot den politik som fördes i Kina mot slutet av 50-talet. Folkräkningen berättar inte om hur många som dog av svält under dessa år, men de anger konturerna av en hungerkatastrof. Massor av barn måste ha dött av svält och undernäring, och antagligen var förhållandena så extrema att kvinnorna slutade föda barn. Då jag besökte Kina 1984 som ledare för en AKP-delegation, berättade lokala ledare i Jinan-provinsen att bara i deras provins hade mellan en och två miljoner dött av svält. Den som är intresserad av en grundligare genomgång av denna period kan läsa min bok, "Vägskäl", utgiven på Förlaget oktober 1990. De som läser den, kommer också att se att jag kritiserar och analyserar vilka slags fel från Maos och kommunistpartiets sida som ledde fram till denna katastrof.

Maos fel kan kanske delvis förstås mot bakgrund av att man i Kina runt 1956–1957 uppriktigt, och inte helt utan orsak, fruktade ett amerikanskt angrepp. Det var bara tre-fyra år sedan den amerikanske överbefälhavaren hade varit anhängare av att atombomba Kina. Kina fruktade att något liknande kunde hända, och räknade med att Sovjet skulle svika dem. Därför ville de snabbt göra landet självförsörjande på gräsrotsnivå. I tillägg fanns det ett revolutionärt övermod och en tro på viljans makt över ekonomin som nästan var gränslös.

Grunden till att felen kunde utveckla sig så långt och få så allvarliga konsekvenser, var att det fanns grundläggande svagheter i Kinas Kommunistiska Partis inre liv och att det inte fanns någon demokratisk tradition.

Medierna har aldrig intresserat sig för en revolutionär och marxistisk uppsummering av dessa ting. De vill ha förbrytare och ångerfulla syndare. I detta får de ingen hjälp av mig.

Jag ångrar inte att jag stödde Kina, Albanien, Vietnam och Kampuchea mot imperialismen. Jag skulle ha uppträtt skamligt om jag inte hade gjort det. Hade jag haft chansen, skulle jag ha gjort det igen, men naturligtvis inte så blåögt och okritiskt som den gången.

Konsekvensetik

Men vad med dem som har kämpat för imperialismens sak hela vägen? Var står de? Globaliseringen och marknadsliberalismen leder till att miljoner människor dör. Marknadsliberalismen dräper i stor skala, var dag, var timme, var minut. Hela den afrikanska kontinenten. Efter kapitalismens slutliga seger i Sovjetunionen har den genomsnittliga livslängden för män minskat drastiskt. Den italienska tidningen La Repubblica rapporterade i november att antalet slavar i världen har ökat från 90 miljoner vid Murens fall till cirka 150 miljoner idag. Detta kan svårligen lastas kommunisterna eller vänstersidan. Varför rapporterar inte TV2 något om detta? Det handlar om kvinnor och barn som är råvaror till sex- och porrindustrin och organhandeln. Det är de svagaste av de svaga. Jag anser att de är offer för ett ekonomiskt system, och om man väl är inne på konsekvensetik, har detta ekonomiska system mycket att svara för.

Jag ångrar inte att vi tog upp kampen mot imperialismen och för socialismen och för människans frigörelse från förtryck och utsugning. Jag ångrar inte att jag var med om att bygga det största marxist-leninistiska partiet i Väst eller att många för alltid eller för en kort period gav upp sina karriärer för att i stället jobba på en vanlig arbetsplats. Tvärtom är jag stolt över det. Självklart gjorde jag många fel och dumheter, men om man ställer sig så stora mål som vi gjorde och jobbar så hårt för att lyckas är det nästan oundvikligt att begå fel. Det hade varit långt värre att inte försöka. För den insatsen har jag stått på POT:s (3) korta lista och även övervakats av andra i många år. De använde en miljard kronor och tusentals människor för att övervaka oss. Jag tar det som en komplimang. Det jag beklagar mest av allt är att vi inte var duktiga nog eller tillräckligt starka för att lyckas.

Vi får hoppas att de som kommer efter oss är duktigare än oss på alla sätt, så att de lyckas där vi misslyckades. Men om de är det är jag rädd för att de måste vara beredda på ett inte alltför nådigt omnämnande i Verdens Gang eller TV2.

Pål Steigan

Fotnoter

1. Norsk kvällstidning, som Expressen
2. Förorter till Oslo
3. Den norska säkerhetspolisen