Om Säpo:s övervakning av SKP(m-l)/SKA
Kategori: Redaktionen, 2003/2, Säkerhetspolisen och säkerhetspolitikenSäpo övervakade SKP(m-l)/SKA, som 1981 startade Kommunistiska Arbetartidningen, Nya Arbetartidningens direkta föregångare. Vi har valt att publicera hela avsnittet, sid. 76 – 79, från Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster”, om SKP(m-l)/SKA, framförallt på grund av den politiska bedömning som Säpo gjorde. Detta är nämligen kärnan i all övervakning, den politiska analys, som motiverar övervakning, det vill säga i vilken utsträckning en revolutionär organisation hotar den kapitalistiska samhällsordningens fortbestånd.
Därtill kommer några andra mindre avsnitt, som behandlar vänsterfalangen i SKP eller har anknytning till SKP(m-l)/SKA.
2.5.3 SKP(m-l)/Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA)
SKP(m-1) har sin bakgrund i den vänsterfraktion som från 1976 fick stort inflytande i SKP men som i slutet av årtiondet förlorade makten varvid flera uteslöts eller lämnade partiet frivilligt. 1980 uteslöts SKP-avdelningarna i Sundsvall och Södra Järva och vid en konferens den 1-2 november 1980 bildades SKP(m-1). Som pressorgan startades 1981 Kommunistiska Arbetartidningen. I februari 1981 bedömde säkerhetspolisen att tiden var mogen att inkludera SKP(m-1) i förteckningen över organisationer som skulle övervakas. I en skrivelse till regeringen daterad den 25 februari 1981 redogjorde RPS för motiven till detta:
Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) lider f.n. av en viss handlingsförlamning på grund av inre stridigheter och uteslutningar av partimedlemmar. De uteslutna medlemmarna har bildat en partiorganisation med namnet Sveriges Kommunistiska Parti Marxist-Leninistema (SKPml) med förankring i företrädesvis Sundsvall och södra Järva. Organisationen bildades i december 1980 och har hitintills kommit ut med en egen publikation Kommunistiska Arbetartidningen. Vissa spekulationer förs att ca 400 av partiets 1400 medlemmar kommer att ansluta sig till den nya partibildningen. Den viktigaste skiljelinjen mellan de båda partierna tycks vara att det nya partiet eftersträvar en hårdare och kompromisslösare linje i den inhemska politiken. Någon ideologisk skiljelinje kan inte förmärkas, endast en förändring av de taktiska planerna. Rikspolisstyrelsen hemställer att organisationen SKPml tas upp i förordningen över organisationer som skall ägnas särskild uppmärksamhet av Säkerhetsavdelningen.
Formuleringen ”någon ideologisk skiljelinje kan inte förmärkas” torde ha varit avsedd att underlätta regeringens beslutsfattande. I själva verket innebar SKP(m-1) på många sätt en ideologisk tillbakagång till SKP:s position omkring 1976. År 1982 höll partiet kongress varvid namnet ändrades till Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA). Vid kongressen antogs även stadgar och principprogram. I programmet förklarades huvudmotsättningen i Sverige ligga mellan arbetarklassen och borgarklassen. På denna motsättning fanns bara en lösning:
Den kan endast lösas med en socialistisk revolution, dvs genom att arbetarklassen med våld fråntar borgarklassen makten och upprättar proletariatets diktatur.
Arbetarklassen måste förbereda sig på ett våldsamt maktövertagande eftersom historien lär oss att borgarklassen inte släpper samhällsmakten om den inte tvingas med våld.
På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?
Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.
SKA tog i partiprogrammet ställning för arbete i enhetsfronter, i ”de befintliga massorganisationerna”, och över huvud taget ”alla lämpliga kampformer, legala som illegala”. Partiets utåtriktade verksamhet verkar ha varit mycket begränsad och säkerhetspolisen följde SKA främst genom dess egen press och genom analys av partiprogrammet. 1985 övervakades SKA:s 1 majmöte i Varberg. Säkerhetspolisen antog dock att de omkring 80 åhörarna främst hade lockats av den ”skrålande popmusik” som SKA spelade i högtalarna före mötet. Detta eftersom ungdomarna ”var inte klädda som man normalt är van att se ungdomar med vänsterextremistiska åsikter utan företrädde det extremt moderna ungdomsmodet”. Inga övriga iakttagelser, t.ex. avseende talare eller politiskt budskap rapporterades.
I den halvårsrapport som säkerhetspolisen färdigställde i juni 1990 ägnades hela åtta sidor åt detta lilla parti. Säpo gjorde här bedömningen att partiet var litet men ”fungerande” och ”fast beslutet att driva sin egen politik”. Om de kunde vinna några nya medlemmar återstod dock att se enligt Säpo som emellertid menade att den rådande trenden talade emot SKA och övriga partier på yttersta vänsterkanten. På denna punkt fick säkerhetspolisen rätt och i en halvårsrapport skriven ett år senare framhölls att SKA gått från att ha varit ett litet parti till att nu blivit ett mycket litet parti. Sommaren 1992 hade partiets verksamhet ytterligare gått tillbaka. I en skrivelse till Justitiedepartementet daterad den 3 juli 1992 framhöll säkerhetspolisen att utvecklingen i Östeuropa och det forna Sovjetunionen lett till kommunismens kollaps och minskad aktivitet på vänsterkanten i Sverige. SKA bedömdes ha upphört att existera varför säkerhetspolisen föreslog att organisationen togs bort från den hemliga listan. Så skedde också fr.o.m. den l mars 1993.
- --
Här följer ett avsnitt om KPS (Kommunistiska Partiet i Sverige), vilket avslutas så här:
För kvarvarande medlemmar i KPS lyckades det inte att bli den dominerande vänsterkraften i Sverige och 1992 gjordes fruktlösa försök att ena KPS, SKA, Clarté och föreningen Forum i en gemensam organisation. Säpo gjorde den 13 februari 1993 en sista spaningsinsats mot KPS och SKA då två spanare åhörde ett seminarium angående ”Nyliberalismen i teori och praktik” arrangerat av SKA, KPS, Clarté och Forum. Säpo noterade att fyra av deltagarna bedömdes vara invandrare samt att en känd medlem av SKA verkade vara ansvarig för arrangemanget.
Det kan vara intressant att notera att detta ägde rum ett halvår efter det att Säpo skrivit till regeringen och talat om att SKA och KPS tycktes ha upphört att existera och därför kunde strykas från listan. Drygt två veckor senare, den l mars 1993, avförde regeringen både KPS och SKA från den hemliga förteckningen. Vid detta tillfälle var varken KPS eller SKA formellt upplösta. Det torde vara enda gången i de hemliga tjänsteföreskrifternas historia som organisationer togs bort från listan utan att vara formellt upplösta sedan en längre tid eller ha klart ändrat politisk linje. I beaktande torde ha tagits att ingen av organisationerna förmått utveckla någon större utåtriktad verksamhet. Som mest fanns 16 medlemmar i KPS och 14 i SKA registrerade i Säpo:s centralregister.
Försöken att ena KPS och SKA resulterade den 16 maj 1993 med att redaktionerna för Kommunisten (organ för KPS) och Kommunistiska Arbetartidningen (organ för SKA) gick samman för att ge ut Nya Arbetartidningen som förklarades vara en ”oberoende, revolutionär och socialistisk tidning”. KPS och SKA torde ha upphört att existera någon gång vid denna tid.
2.2.4 1975-1980 – avhopp och uteslutningar
1970-talets andra hälft blev för SKP en orolig tid med stor inre splittring och en mängd avhopp och uteslutningar. Vid den andra kongressen 1976 fick partiets vänsterfalang ökat inflytande. Detta medförde i sin tur att den interna säkerhetspolitiken eskalerade och medlemmarna uppmanades uppträda under täcknamn. Möjligen var det också i denna veva som hemliga medlemskap började förekomma inom partiet. Den interna säkerhetspolitiken har av en av dess arkitekter senare kallats ”en förövning inför en eventuell illegalitet”. Partikongressen 1976 gjorde också upp med ”enad vänster”-linjen som stämplades som högeropportunism. Valet 1976 blev dock ytterligare ett i raden av förlustval för SKP. Flera internationella händelser bidrog också till att partiet fick problem med orienteringen. 1975 avslutades Vietnamkriget och året därpå avled Mao. Att den kinesiska ledningen nu började omvärdera kulturrevolutionen rubbade cirklarna för SKP som länge betraktat denna som ett verksamt vapen mot kontrarevolutionära idéer.
1977 blev motsättningarna mellan SKP:s två förebilder, Kina och Albanien, tydliga vilket också ställde till problem för de svenska maoisterna. Lösningen på de inre motsättningarna blev ofta fraktionsstrider och uteslutningar. Särskilt uppmärksammat blev fallet Sture Ring. Ring, som lämnade SKP i mars 1977, kritiserade öppet att partiet lämnat ”enad vänster”-linjen och fick stöd från en del medlemmar. Partiledningen svarade med att gå ut med en lojalitetsförklaring som alla medlemmar förutsattes skriva under:
”Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök av SKP eftersom SKP ar det kommunistiska partiet. Jag kommer att försvara enheten, bekämpa fraktionsverksamhet och följa partibesluten.”
Många vägrade skriva under och blev uteslutna. Omkring 15 % av medlemmarna sägs ha försvunnit i detta skede och flera av dem som varit ledande i KFML:s begynnelse uteslöts, bl.a. Bo Gustafsson, Sköld Peter Matthis och Gunnar Bylin. Ett par år senare var det vänsteroppositionens tur och återigen förlorade SKP en stor andel medlemmar och partiarbetare.
I slutet av 1980 bildades SKP(ml) bl.a. av delar av den vänsteropposition som lämnat eller uteslutits ur SKP. En del avdelningar bl.a. den i Varberg samt majoriteten av medlemmarna i Sundsvall och Södra Järva valde att ansluta sig till den nya organisationen. Den kritik som SKP(ml) riktade mot SKP var att partiet mer eller mindre blivit socialdemokratiskt samt var alltför troget mot Kina. Dessutom vände sig vänsterutbrytarna mot SKP:s, som man såg det, ensidiga fokusering på krigsfaran och det sovjetiska hotet.
1986 byttes stora delar av partistyrelsen ut, ett nytt program antogs och SKP bytte namn till Solidaritetspartiet. Solidaritetspartiet, som förespråkade demokratisk revolutionär socialism lades 1990 ned som riksorganisation.
ur Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster”