Om islamismen, huvudfienden och en antiimperialistisk inställning
Kategori: Strategi och taktik
I och med kriget mot Libyen har vissa delar av den svenska vänstern i stort övertagit den amerikanska och angloamerikanska inställningen i "kriget mot terrorismen", i vilken insatsen mot Libyen utan tvekan är en integrerad del, eller en fortsättning av den imperialistiska offensiven i de arabisk-muslimska länderna. Den syn man övertagit är att huvudfienden alltid är islamismen eftersom denna är reaktionär i sin kulturella del. Visserligen är det förenligt med att vara marxist att kritisera och bekämpa religion som folkets opium och som ett plågoinstrument med vilket maktens män tuktar sina undersåtar till lydnad, såväl i de arabisk-muslimska delarna av världen som i USA. Emellertid måste påpekas att religionens problem inte kan angripas religion för religion eller genom att utpeka en extra ond religion, istället bör vi tala allmänt om de problem som uppstår när folket istället för att vara ett kämpande folk drogas av teologiska resonemang om hur livet eventuellt skulle kunna vara bättre efter döden. Religionen tjänar imperialismen och är ytterligare ett sätt att splittra folket i kampen mot denna förhatliga ordning. Denna splittring, denna söndring, är i praktiken något som stora delar av framförallt den vänstersocialistiska vänstern i Sverige deltar i genom att kritisera jihadismen som den verkliga huvudfienden. På så sätt uppstår chimärer av motsättningar mellan religioner istället för den verkliga motsättningen, den mellan exploaterade och exploaterande länder, mellan imperialism och arbetarklassen. Den felaktiga syn vänstern antagit är att huvudfienden skulle vara islam eller muslimer som i sig är det stora hotet. Detta motiveras med ovanstående religionskritiska syn, en syn som framförallt bottnar i argumentation kring islams reaktionära kvinnosyn och liknande. Andra delar av vänstern har anammat en minst lika problematiska syn, nämligen att en nyanserad bild av islam, klassisk religionskritik, skulle vara liktydigt med rasism. Detta är i praktiken ett sätt att försvara de reaktionära mullorna och deras hejdukar.
Problemet med det förstnämnda resonemanget är att det tar fokus från imperialismen. Antiimperialisternas utgångspunkt måste vara att se de verkliga förhållandena i världen. Det verkliga förhållandet är att islamismen och de islamistiska staterna har burits upp av imperialismen som system och speciellt USA-imperialismen som kontinuerligt hjälpt islamistiska regimer till makten. Vi får inte glömma att så länge den fundamentalistiska islamismen tjänade imperialismens och i synnerhet USA-imperialismens syften så underblåste dessa krafter regimernas tilltagande fundamentalism, så skedde i Saudiarabien, Kuwait, Irak samt i Pakistan och Afghanistan. Vad USA-imperialismen och dess lakejer nu gör är att bekämpa ett symtom på sin egen tidigare utrikespolitik eftersom den tjänat ut sitt syfte. Det verkliga målet för vänstern är därför inte att delta i USA:s "städprojekt" i de arabisk-muslimska länderna utan att fokusera på antiimperialistiskt arbete. Detta innebär nödvändigtvis inte att försvara de reaktionära mullornas välde men framförallt att peka på hur dessa mullor inte var något problem när de var nyttiga idioter i USA:s profitmaskin.
Samtidigt bör vi komma ihåg att vissa islamistiska fundamentalistregimer kommit till makten på grund av partier som socialistiska Arabiska socialistiska återfödelsepartiet (Baathpartiet) i Irak. Partiet bildades ursprungligen som en reaktion mot kolonialismen i de arabisk-muslimska länderna. I Arabiska socialistiska återfödelsepartiet såg vi hur irakierna gick en bättre framtid till mötes under ledning av presidenten Ahmad Hasan al-Bakr men hur hela projektet raserades vid al-Bakrs död och hur vicepresident Saddam Hussein sedan fick fritt spelrum och det progressiva statsbyggnadsprojektet dog med al-Bakr vilket gav fritt spelrum åt islamismen med i praktiken samma konsekvenser som i de länder där USA-imperialisterna installerade sina lydregimer.
Jihadismen har två sidor, två ansikten, en god och konstruktiv, den antiimperialistiska, och en reaktionär i det som handlar om sociala och kulturella frågor, kvinnors rättigheter, sexuellt normbrytande och så vidare. Det vi måste komma ihåg är att samtidigt som vi prisar jihadisternas antiimperialism alltid kritisera dess reaktionära inställning i sociala och kulturella frågor, alltså den del som bygger på religiösa och inte politiska grundvalar. Problemet är att den svenska vänstern ofta bygger sin argumentation på att ensidigt rikta in sig på det negativa istället för det positiva med de arabisk-muslimska länderna. Detta har redan för svenska vänsterns del lett till stöd i anfallskriget mot Afghanistan och invasionen av Libyen.
Problemet med den sistnämnda inställningen är istället att förment progressiva krafter ursäktar förtryck och reaktionära tendenser i religionsfrihetens namn och tar ställning för diktatorns frihet att fortsätta förtrycka sin befolkning vilket är minst lika problematiskt som att ursäkta bombningar i namn av att jihadismen skulle vara huvudfienden. Brytpunkten i resonemangen är således alltså synen på religionen och religionens betydelse i dessa krig. Detta leder oss till slutsatsen att det bara finns ett antiimperialistiskt ställningstagande i denna fråga, nämligen att stötta de revolutionära och socialistiska rörelserna i de arabisk-muslimska länderna. I och med de sekulära och demokratiska krafternas intåg kan mullorna motas på porten.
Jonas Lundgren