Nya Arbetartidningen

Myten om Sverige som den fattiga kusinen

Kategori: Geir Sjuberg, 1997/2, Social och ekonomisk politik

Flera ledande nationalekonomer driver tesen att Sverige i fortsättningen måste nöja sig med rollen som "mindre bemedlad kusin" i Europa. Sverige har nämligen ohjälpligt halkat efter och är ur stånd att genomföra nödvändiga reformer rörande företagsbeskattning, arbetsmarknad och utbildning. Det fackliga och politiska motståndet är nämligen alltför stort.

På femtonde ...

Men stämmer det verkligen att Sverige att halkat efter? Nordbankens chefsekonom, Nils Lundgren, har till exempel hävdat att Sverige 1970 var världens tredje rikaste land. Bara Schweiz och USA hade högre BNP per invånare. Men 1996 är Sverige trea från slutet i Lundgrens tabell över 18 västländer. På tjugofem år har vi alltså rasat katastrofalt i tabellen.

Först måste vi reda ut vad begreppet BNP, dvs. bruttonationalprodukten, mäter. BNP utgör det totala värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land under ett år. Divideras BNP med det totala antalet invånare i landet, får man BNP per capita ("per skalle"). BNP mäter bara det som kan ges ett värde i pengar: det mäter till exempel inte ekonomisk verksamhet som obetalt hushållsarbete eller självhushållning, inte heller mäts det som faller utanför den legala ekonomin, som kriminalitet, svarta affärer och prostitution. BNP tar heller inte hänsyn till hur inkomsterna fördelas i ett givet land. BNP-begreppet har alltså klara brister, men det gäller alla ekonomiska mätmetoder.

... eller femte plats?

Men om vi nu ändå ska använda BNP-begreppet, så får vi helt andra siffror än Nils Lundgren. Sverige låg alltså trea 1970 (efter Schweiz och Luxemburg). Trea också 1980 och 1991, men femma 1995 (då Norge och Danmark hade gått om). Men fortfarande långt före exempelvis Tyskland, USA och Belgien. Sverige har alltså intagit en tätposition alltsedan 1970 och intar fortfarande en tätposition. En internationellt ledande expert på ekonomiska tillväxtanalyser, professor Steve Dowrick, har kommit fram till liknande resultat, vilket redovisades i The Economic Journal (nr 429, 1996) Dowrick visade att tillväxten i Sverige av BNP (mätt i köpkraftspariteter) från 1950 till 1990 har följt utvecklingen i jämförelsegruppen (dvs. Frankrike, Storbritannien, Västtyskland, Schweiz, Nederländerna och Danmark). Enligt Dowrick är det "en rimlig slutsats att åtminstone fram till 1990 finns det ingenting i utvecklingen av Sveriges tillväxt som tyder på någon avsevärd eftersläpning".

Tittar man på en analys utförd av en OECD-grupp, finner man att Sverige hamnar på femte plats, efter Belgien, Finland, USA och Nederländerna, i fråga om relativ arbetsproduktivitet i tillverkningsindustrin under 1995 – före Frankrike, Tyskland och Japan. 1995 blev också ett fint år för den svenska industrin. Aldrig har vinsterna varit så stora. De 500 största företagen gjorde vinster på över 200 miljarder kronor.

1992 rasar dock Sverige till som sämst tolfte plats 1993. Orsaken var devalveringen 1992. Den fasta valutan liksom den hårda inflationsbekämpningen skapade en depression i Sverige, som det tog några år av devalvering och exportboom att ta sig ur. Det är inget märkligt att Sveriges BNP sjönk efter devalveringen. Det är ju hela idén bakom en devalvering. Våra produkter ska bli billigare jämfört med omvärldens och därför sjunker givetvis värdet av alla våra produkter jämfört med omvärlden.

Ett annat BNP

Ljuger då Nils Lundgren rätt upp och ner, när han påstår att Sverige har rasat i tabellen? Inte direkt, men han klargör inte att han använder ett annat BNP-begrepp än det traditionella, nämligen köpkraftskorrigerad BNP. Detta beräknar hur mycket man kan handla för sina pengar i respektive land, dvs. köpkraften. Detta begrepp har uppfunnits av statistiker inom OECD och började användas av borgerliga ekonomer i Sverige på 80-talet. Köpkraftskorrigerad BNP mäter egentligen inte ett lands utveckling vad gäller hur mycket man producerar utan blandar in hur man fördelar denna produktion inom landet.

Ett land med stor offentlig sektor och höga skatter får lägre köpkraftskorrigerad BNP jämfört med ett land med låga skatter. Men även om man använder detta begrepp, så finns det inget som styrker tesen att Sverige sakta men säkert har halkat efter övriga industriländer alltsedan 1970. Tvärtom, från 1977 till 1989 pendlar Sverige mellan femte och åttonde plats! Raset kommer 1990 och det är kraftigt – från åttonde till sjuttonde plats. Och raset beror naturligtvis på systemskiftet med alla avregleringar, skatteförändringar och en ny antiinflationistisk ekonomisk politik.

Ett annat sätt att jämföra länders utveckling är i stället att räkna om BNP-siffrorna efter en fast växelkurs, exempelvis dollarn 1990 (dvs. före valutakriser och flytande krona). Om man räknar så och jämför de olika länderna, så får man en bild av hur de inbördes har utvecklats oberoende av valutornas upp- och nergångar. Mätt på detta sätt befinner sig Sverige på femte plats bland industrinationerna. Men även detta mått har sina brister – resultatet beror på vilken jämförelsevaluta man väljer, dollar, D-mark eller yen.

Talet om att Sverige successivt har sackat efter jämförbara industriländer, är alltså bara propaganda, som ska rättfärdiga högre vinster för företagen, ökade inkomstskillnader och minskade offentliga utgifter.

Samtidigt som varje svensk producerar för 185.200 kronor i år, växer inkomstskillnaderna i landet. Sedan mitten av 80-talet har utjämningen mellan fattig och rik vänt i Sverige. Idag har de rikaste tio procenten tio gånger mer i plånboken än de fattigaste tio procenten. Sjuttio procent av svenska folket har fått uppleva att deras levnadsstandard inte har ökat utan stått stilla. Lönerna bland låg- och medelinkomsttagare har stått stilla, medan höginkomsttagarna har fått mer, bl.a. tack vare skattereformen. De rika har blivit allt rikare, och därmed erhållit en allt större andel av nationalinkomsten.

Krisen i Sverige är egentligen en omfördelningskris. Det politiska etablissemanget och dess vapendragare inom ekonomkåren talar om nödvändigheten av sparande och nedskärningar, trots att produktionen ökar. Det handlar alltså om hur Sveriges BNP ska fördelas. Just nu har också detta etablissemang en fullständig hegemoni i den offentliga debatten. Därför har samma etablissemang också varit så framgångsrikt med att lägga ut dimridåer runt omkring den svenska ekonomiska politiken.

Geir Sjuberg