Mörka utsikter för USA
Kategori: 2005/1, Per-Åke Lindblom, IrakkrigetKan USA vinna kriget i Irak, det krig som president Bush en gång redan har sagt är vunnet? (Att ”vinna kriget” betyder här att en irakisk quislingregering lyckas vinna legitimitet och upprätta en faktisk kontroll över landet, så att de amerikanska trupperna kan genomföra en ordnad reträtt för att de ”inte längre behövs”.)
En viktig förutsättning för att ett land ska vinna ett krig är att motiven är de rätta, att kriget är rättfärdigt. Nazityskland vann i början av andra världskriget en rad segrar, inte för att dess angreppskrig var rättfärdigt utan på grund av en överlägsen krigsmaskin. Men efter Nazitysklands attack mot Sovjetunionen och attacken mot Pearl Harbour upprättades en allians mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen, i vilken motståndsrörelserna i olika länder också ingick, som var militärt överlägsen Nazityskland/Italien/Japan och som dessutom bedrev ett rättfärdigt försvarskrig.
Samtliga de motiv som den amerikanska statsledningen har anfört för att starta ett preventivkrig mot Irak har visat sig vara falska eller lögnaktiga:
- Irak planerade inget angrepp mot sina grannar eller USA.
- Irak hade ingenting med 11-septemberattacken att göra.
- Det fanns inga massförstörelsevapen i Irak
- Det irakiska folket hade inte bett USA att befria det från Saddamregimen.
De verkliga motiven var andra. USA ville utnyttja opinionsläget efter 11-septemberattacken och det snabba störtandet av talibanregeringen i Afghanistan till att skaffa sig kontroll över Iraks oljeresurser, de näst största i världen efter Saudi-Arabiens. USA ville visa sina imperialistiska rivaler, potentiella och faktiska, som EU, Ryssland, Japan och Kina, vem som fortfarande är herre på täppan och skrämma alla potentiella nukleära aspiranter (bland andra Iran och Nordkorea) att överge sina planer. USA ville avsluta det krig som den förre presidenten Bush inte kunde avsluta på grund av att USA under kuwaitkriget inte hade något FN-mandat att slutföra det. Vilket motiv som var det viktigaste vet bara den amerikanska statsledningen – förmodligen drev en kombination av dessa motiv fram preventivkriget mot Irak.
Är det inte märkligt att världens absolut starkaste militärmakt USA, som ensam står för hälften av världens alla militärutgifter, inte kan kontrollera ett sönderslaget land som Irak? De amerikanska förlusterna överstiger idag 1200 soldater – antalet sårade mörkas förmodligen. Det är sant att det är långt kvar till de amerikanska förlusterna under vietnamkriget, 60 000 döda, men både den amerikanska regeringen och folket har dessa dödssiffror i bakhuvudet.
Nej, i grund och botten är det inte så märkligt. Det är stor skillnad mellan konventionell krigföring, dvs. krig på slagfältet, och en ockupation. I ett initialskede är den militära överlägsenheten avgörande. Vi kan fortsätta med parallellerna från Andra världskriget. Nazityskland besegrade snabbt Polen, Danmark, Norge, Holland, Belgien och Frankrike och hade stora framgångar det första året i kriget mot Sovjetunionen. Men de nazistiska styrkorna hade stora problem med att krossa de båda upproren i Polen, upproret i det judiska ghettot i Warzawa och senare Warzawaupproret, som båda utspelades i stadsmiljö. I båda fallen var motståndarna mycket välmotiverade och de nazistiska trupperna var i princip tvingade att jämna ghettot och stora delar av staden med marken. Gerillakrigföring lämpar sig utmärkt i djungel (se Vietnam), bergig och skogig terräng (se Jugoslavien och Albanien) eller i stadsmiljö (även om det där ofta måste ta formen av uppror).
Den springande punkten i fråga om situationen i Irak är att majoriteten av det irakiska folket betraktar de amerikanska trupperna som ockupanter. Majoriteten av det irakiska folket var säkert emot Saddam Hussein, men det bad aldrig USA in befrielse. USA:s angrepp på Irak kostade mer än 100 000 civila irakier livet. Varför skulle irakierna glömma detta? Den irakiska motståndsrörelsen har vuxit dag för dag och är idag kapabel att genomföra dagliga angrepp på ockupationsstyrkorna, quislingstyrkor och kollaboratörer. Enligt en representant för quislingregeringens säkerhetstjänst skulle antalet motståndskämpar idag överstiga antalet amerikanska ockupationssoldater, det vill säga 150 000!
Det finns ingen enad nationell befrielserörelse i Irak. I stället finns det en rad motståndsgrupper, som är förenade i olika slags nätverk, men tendensen är att mindre motståndsgrupper går upp i större. Från ockupationsmaktens sida vill man påskina att motståndet enbart utgörs av förre detta ba´athister och al-Quaidagrupper. Naturligtvis deltar medlemmar från Ba´athpartiet i motståndskampen, vilket inte är så märkligt med tanke att Ba´athpartiet hade tre miljoner medlemmar. Men frågan är i vilken utsträckning de tar order från det översta skiktet i Ba´athpartiet, som dessutom i stor utsträckning har eliminerats av den amerikanska ockupationsarmén. Det finns åtminstone fyra grupper som står nära al-Quaida, men dessa har marginellt inflytande.
De flesta motståndsgrupper inriktar sig på att angripa ockupationsstyrkorna och de aktiva samarbetsmännen, exakt den strategi som motståndsrörelserna i det naziockuperade delarna av Europa tillämpade. De fördömer också attentat som drabbar de civila irakier som inte samarbetar med ockupationsmakten, liksom kidnappningar och avrättningar av utländska civila. De senare utförs av grupper som antingen är kriminella eller inspirerade av al-Quaida, eller på direkt uppdrag av ockupationsmakten och dess medlöpare.
Givetvis finns det motsättningar mellan de olika etniska och religiösa grupperna i Irak, mellan shia, sunni och kurder, men det ligger i det irakiska folkets intresse att dessa motsättningar överbryggas, eljest är kampen förlorad. Därför strävar också huvudströmmen inom motståndsrörelsen efter enighet – inte efter splittring.
Hur ska USA-armén kunna krossa denna växande motståndsrörelse? Det enklaste sättet är naturligtvis att se till att Irak kommer på fötterna igen, att ekonomin börjar fungera och att lag och ordning återupprättas och att en USA-vänlig regim vinner acceptans bland det irakiska folket. Men hur skulle en quislingregering som stöds av USA vinna acceptans i det irakiska folket?
Naturligtvis kan USA öka truppnärvaron i Irak (vilket var Kerrys politik), men det förutsätter att USA förr eller senare måste övergå till någon form av värnplikt. Det smakar Vietnam lång väg. Ju fler amerikanska soldater som tvingas tjänstgöra i Irak, desto fler soldater kommer att dödas, desto fler civila amerikaner kommer att beröras personligt av kriget. Ju fler soldater som den amerikanska regeringen skickar till Irak, desto större är risken att Bush-administrationen på sikt förlorar slaget om hemmaopinionen. Det finns ytterligare ett alternativ, som vissa nykonservativa i USA redan är inne på, nämligen att använda taktiska kärnvapen mot upproriska irakiska städer. Detta vore självfallet effektivt, men katastrofalt i fråga om världsopinionens reaktioner. Det skulle också tvinga USA:s rivaler att intensifiera sitt samarbete av ren självbevarelsedrift.
Företrädare för Bushadministrationen talar redan om att den amerikanska truppnärvaron i Irak måste utsträckas till 2009 eller 2010. Men kommer det amerikanska folket att acceptera ytterligare fyra eller fem års ockupation, om de amerikanska dödstalen hela tiden stiger och situationen i Irak inte stabiliseras? Dessutom kommer det att ha stora negativa konsekvenser för USA:s anseende och ställning i världen, i synnerhet i arabvärlden.
Det finns mycket som talar för att USA kommer att tvingas lämna Irak före 2009, trots att Pax Americana inte upprättats i Irak. Naturligtvis är det omöjligt att utfärda tillförlitliga prognoser vad gäller den kommande politiska och militära utvecklingen i Irak, men en sak är i varje fall säker: Kriget i Irak har lett till att USA förlorar allt fler vänner och vinner allt fler fiender.