Massakern på Tien An Men: En tankeställare
Kategori: Per-Åke Lindblom, 2009/1, Internationell politik övrigt(Återpublicerad artikel från Kommunistiska Arbetartidningen nr 9/1989)
Massakern på Himmelska fridens torg i Beijing den fjärde juni är en viktig tankeställare för oss kommunister, som har vårt ursprung i den internationella marxist-leninistiska rörelse som uppstod i mitten av 6O-talet. Polemiken mellan Kinas Kommunistiska Parti och Sovjetunionens Kommunistiska Parti, kulturrevolutionen och Vietnamkriget fungerade som avgörande inspirationskällor.
Mao Zedongs uppfattning att klasskampen fortsätter under socialismen och att det hela tiden finns risk för att det uppstår en ny borgarklass – och därmed en kapitalistisk restauration – gav oss en ny förhoppning om socialismens möjligheter. Denna teori ledde också till att vi klart avgränsade oss från den så kallade socialismen i Sovjetunionen med vasallstater. Inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 underlättade för övrigt detta ställningstagande. I ett läge, då Sovjetunionen redan hade förlorat sin lockelse på flertalet arbetare i Västeuropa, kunde vi föra fram ett alternativ, som kunde tjänstgöra som ett föredöme.
Vi kunde alltså hålla fram Kina som ett exempel. Men ett dylikt förhållningssätt har sina risker, vilket vi nu kan konstatera med facit i hand. När vi bedömde socialismen i Kina utgick vi i första hand från vad Mao Zedong skrev, från KKP:s officiella källor, dvs från den bild som KKP skapade av s§ig självt. Vi undersökte i mycket liten utsträckning hur teorin omsattes i praktiken, den bakomliggande verkligheten. Utländska marxister som Myrdal, Hinton med flera gjorde i och för sig tillförlitliga undersökningar av böndernas situation efter befrielsen. Men vem undersökte kadrernas, dvs den framtida nomenklaturans, situation?
Naturligtvis gjordes stora framsteg i Kina efter befrielsen. Det byggdes upp ett nationellt undervisningsväsen liksom sjuk- och hälsovård; böndernas situation förbättrades genom att jorden överfördes och brukades i kollektiv ägo; infrastrukturen byggdes upp; livsmedelsförsörjningen fungerade i det stora hela; en industrialisering inleddes, varvid man avstod från en ensidig satsning på den tunga industrin. Befolkningens levnadsstandard förbättrades kort sagt.
Problemet med den ställföreträdande diktaturen löstes dock aldrig. Det är givet att Kinas Kommunistiska Parti åtnjöt stöd från majoriteten av befolkningen efter befrielsen, eftersom KKP hade lett befrielsekampen. Men KKP fortsatte att tillämpa samma grundsyn som Sovjetunionens Kommunistiska Parti, nämligen att det kommunistiska partiet efter ett maktövertagande inte behöver söka frivillig sanktion och stöd från de massor, som det säger sig representera. Det regerar i massornas namn, det regerar i stället för massorna. Detta är en ställföreträdande diktatur, som ofelbart leder till ett absolut maktmonopol. I hägnet av detta maktmonopol kan en nomenklatura, dvs egentligen en förteckning över förmåner som den ledande kadern hade rätt till, lätt utveckla sig.
Redan på femtiotalet, dvs under Mao Zedongs tid, utvecklades en nomenklatura. Kadern indelades i 26 grader, varvid partiledare i grad fyra uppbar tretton gånger så hög lön som funktionärer i grad tjugosex. Rangordningen reglerade också tillgången på bilar, bostäder, tjänare, chaufförer, affärer, sjukvård etc. Det parodiska var att både Kina och Albanien nästan tävlade om att framställa löneskillnaderna som försumbara, exempelvis 2:1, 1,6:1 och så vidare.
Det som fick mig att inse att det fanns en nomenklatura både i Albanien och Kina, var dels en resa till Albanien 1976, då jag ingick i SKP:s partidelegation, och dels Roxane Witkes biografi över Chiang Ching, ”Kamrat Chiang Ching”, som publicerades 1977. Biografin byggde på ett antal intervjuer med Chiang Ching, som hade företagits i hennes olika residens. Det framgick mycket klart, trots att detta naturligtvis aldrig var bokens syfte, att Chiang Ching levde ett överdådigt liv, som radikalt skilde sig från en vanlig kinesisk bondes eller arbetares liv. Det hade varit naivt att tro att hennes levnadsstandard var unik, utan den övriga toppkadern delade säkert hennes villkor.
Under ett övergångsskede, i synnerhet om den ekonomiska tillväxttakten var hög, kunde levnadsstandarden både för befolkningens flertal och nomenklaturan i Kina öka. Vi var blinda på ena ögat.
Det avgörande är vilka lärdomar som vi drar av utvecklingen i Sovjet och Kina. Jag anser att vi bland annat måste dra följande lärdomar:
För det första att en ställföreträdande diktatur måste förkastas, oavsett om den heter proletariatets diktatur eller folkets demokratiska diktatur, eftersom den oundvikligen leder till uppkomsten av en nomenklatura, en ny klass, som kommer att utsuga och förtrycka den klass som den säger sig representera.
För det andra att det kommunistiska partiet följaktligen alltid måste regera med de arbetande massornas frivilliga stöd och aktiva medverkan. Det räcker inte att produktionsmedlen församhälleligats, utan de demokratiska fri- och rättigheterna måste fungera i praktiken, liksom flerpartiväsen och fria val. Det kommunistiska partiet måste kunna avsättas med fredliga medel. Det socialistiska samhället måste i själva verket vara mer demokratiskt än det kapitalistiska.
Slutligen måste vi i första hand studera praktiken i olika så kallade socialistiska länder, och inte första hand teorierna och de officiella utfästelserna. De senare måste prövas mot den förra. Det betyder också att vi nu i efterhand måste företa grundliga analyser av utvecklingen i Kina och i ljuset av denna analys granska Mao Zedongs teorier, kort sagt granska vårt eget ideologiska och teoretiska arv ordentligt.
Per-Åke Lindblom