Nya Arbetartidningen

Afrika betyder mycket för succéförfattaren Henning Mankell. Han har bott i Moçambique de senaste tio åren och innan dess gjort många resor i olika delar av Afrika. Många gånger har han berättat historien om den lille grabben som står vid Ljusnans strand fantiserande om att timmerstockarna som flyter förbi istället är krokodiler och att platsen är vid Kongofloden.

Den historien återkommer också i den nya boken Berättelser vid tidens strand. En bok som det tagit Mankell 25 år att skriva. Den tid som gått sedan hans första Afrikaresa. Här flödar nu en afrikansk berättarstil som imponerar. Berättarjaget skiftar men i botten finns en äldre man som berättar om sin familj, från barn och kusiner till familjens äldste, den gamla Samima. Hon levde tills hon blev 312 år och finns ännu kvar i familjen, har en förmåga att dyka upp med goda råd när det behövs. Hon sover i jorden med öppna ögon.

Berättelserna skildrar ett Afrika som bryter sig ur kolonialismens grepp. Européernas utmarsch skildras inte genom brutala våldsbeskrivningar, utan genom skildringar av några misslyckade existenser. Folk som kommit fel och aldrig haft där att göra. Vita som tycktes rädda för själva rädslan, skriver Mankell.

Han berättar också om de nya européerna, biståndsarbetarna, bland vilka det finns både de som är öppna för den afrikanska kulturen och andra som ser arbetet som ett sätt att tjäna pengar och leva ett överklassliv.

Men framför allt är det afrikanerna själva som berättar om sina liv. Mankell har av de många historier han hört samlat ihop en liten Tusen och en natt-saga, där berättelserna knyter an till varandra, som vackra afrikanska fröer på ett radband.

Den börjar med mötet med den gamle Felisberto som lämnade sina ögon åt Mankell.

"I en saga helt utan ord berättade denne man som var så gammal att han kanske redan var död den historia som jag först efteråt förstod var min egen, sagan om mig själv.

Afrika är kanske allas jag, ett ursprung och en dröm?"

Sedan rinner sagans flod vidare och längs stranden möter vi Peina, den förlamade kvinnan som kröp och hasade sig ända fram till havet, hennes stora dröm. Där i vattnet kunde hon dansa. Det tog henne sju månader att hasa sig dit. Och lika lång tid tillbaka. Alberto, den gamle, som var rädd för att de gamla berättelserna skulle glömmas bort. Han ansökte om hjälp till en expedition genom landet. Han behövde pengar till ett par skor. En ansökan som de vita inte förstod. 10 dollar var för lite. 100 000 hade gått utan problem. Belinda, den prostituerade, Lukas, hennes kund som smyger ombord på ett lastfartyg till Europa. Och Deolinda, Roberto, Mulalene och många till.

En samling berättelser om det Afrika som är Mankells och som han vill dela med sig av. Ett försök att ge den kontinent vi alla kommit från ursprungligen ett mer rättvisande ansikte än den mediala katastrofbilden. Han har lyckats så bra så jag bara sitter och häpnar mellan raderna. Detta språk han hittat fram till i en prosalyrisk form är så vackert så man är hänförd som av de gamla grottmålningarnas antiloper, målade i jordens och rötternas färger.

Mankell är oerhört produktiv. Jag räknar till nära 30 böcker. Lägg därtill ett antal teaterpjäser. Berättelse på livets strand spelas för övrigt i Göteborg som teater på Backateatern i en dramatiserad version. Han vandrar över många gränser. Inte vill jag säga vad som är bäst. Bara att den här boken rymmer något av det absolut bästa jag läst. En njutning för själen.

Åke Johansson