MAN SKA INTE KASTA UT BARNET MED BADVATTNET
Kategori: Rickard B. Turesson, Den revolutionära rörelsens...
Pål Steigan har nyligen kommit ut med en självbiografi, ”En folkefiende”, på Aschehougs förlag i Norge. Det är en viktig bok, viktig även för svenskar som inte skäms för att ha tillhört den maoistiska rörelsen i Sverige.
Pål Steigan (född 1949) tillhörde grundarna av AKP (m-l) 1973 och var dess ordförande 1975 – 1984. Han kommer från en radikal tjänstemannamiljö i Oslo, och båda föräldrarna var aktiva i motståndskampen mot de nazityska ockupanterna under andra världskriget. Han blev tidigt aktiv i SUF, SF:s ungdomsförbund, och var en av dem som organiserade utbrytningen 1969 och bildandet av SUF(m-l), AKP(m-l):s föregångare.
Nu handlar alltså självbiografin i första hand om Pål Steigans politiska verksamhet; den fokuserar inte på AKP(m-l):s politiska linje från 1973 och framåt. Däremot kan man utläsa en hel del indirekt om AKP(m-l):s styrka och svaghet under storhetstiden.
I intervjuer i samband med utgivningen av boken har Pål Steigan påpekat att han fortfarande är ett skällsord i många kretsar i Norge. Hur kan det komma sig? Det beror naturligtvis på det avtryck som AKP(m-) lyckades sätta på norskt samhällsliv och debatt efter partibildandet. AKP(m-l) var förmodligen det starkaste marxist-leninistiska partiet i Västeuropa på 1970-talet. Jag skulle vilja påstå att AKP(m-l):s medlemsnumerär var lika stor, om inte större, som den utomparlamentariska vänsterns i Sverige, d.v.s KFML/SKP, KFML(r)/KPML(r), KAF/Socialistiska partiet, Förbundet Kommunist och MLK tillsammans, med motsvarande inflytande. Dessutom saknade AKP(m-l) egentliga konkurrenter på vänstersidan i Norge.
AKP(m-l) var alltså ett utpräglat kaderparti, som drog en skarp skiljelinje gentemot reformismen och revisionismen, tillämpade masslinjen och en klassisk enhetsfronttaktik. Partiet kom att spela en stor roll i den fackliga kampens radikalisering, i kampen mot norsk EG-anslutning och i solidaritetsarbetet med Indokinas folk. AKP(m-) lyckades starta en dagstidning, Klassekampen, och förlaget Oktober, som fortfarande är betydelsefulla.
Ett revolutionärt parti måste samtidigt vara ett kaderparti, d.v.s ett parti med aktiva medlemmar, som också deltar i utformningen av den egna politiken. Ett kaderparti förutsätter starkt motiverade medlemmar. Detta fungerar om partiets medlemmar hela tiden upplever att partiet och den progressiva rörelsen växer och går framåt. Det fungerar naturligtvis också om klasskampssituationen är en sådan att det inte finns någon annan utväg än att stödja ett revolutionärt parti och dess politik. Nu har varken Norge eller Sverige varit länder som befunnit sig i något som liknat en revolutionär situation sedan andra världskriget.
I en intervju i Klassekampen med anledning av bokutgivningen säger Pål Steigan:
”Vi öste månatliga direkthäften över den stackars organisationen, och skapade en byråkrati som förlamade initiativ och överbelastade folk. Vi slet ut folk, och red hästen alltför långt.”
Det kan säkert ligga mycket i denna förklaring; det kan förklara varför två andra relativt stora maoistiska organisationer i Västeuropa, PTB i Belgien och MLPD i Tyskland, men inte AKP(m-l), har överlevt. Jag tror dock att yttre faktorer har haft stora negativa konsekvenser för motivationens fortbestånd och starkt bidragit till den marxist-leninistiska rörelsens sönderfall, särskilt i de imperialistiska staterna, och så att säga verkat genom inre faktorer. 1975 besegrades USA i Indokina, vilket betydde att luften gick ur solidaritetsrörelsen; 1977 blev splittringen mellan KKP och AAP offentlig, varvid den internationella marxist-leninistiska rörelsen delades i två; i slutet av 1970-talet blev det uppenbart att KKP hade gjort en högergir i och med Deng Xiaopingsmaktövertagande, som skulle leda till återupprättandet av kapitalismen i Kina; redan i början av 1980-talet var det uppenbart att Sovjetunionen hade stora interna problem och krigsfaran beroende på rivaliteten mellan de båda supermakterna kunde avskrivas 1985; 1990 föll muren och Sovjetunionen förlorade successivt sina vasallstater i Östeuropa.
När det gäller kampen mot de båda supermakterna, som vägledde den maoistiska rörelsen på 1970-talet, innebar också faran för ett tredje världskrig en öppning. Det var helt uppenbart att det inte skulle uppstå en revolutionär situation i Västeuropa, i vilken de härskande klasserna vid en omfattande kris inte längre skulle kunna leda samhället och de förtryckta klasserna inte längre ville leva under rådande förhållanden och följaktligen sätta sig i rörelse. Skulle ett tredje världskrig inträffa, med ett tänkt angrepp från Sovjets sida mot Norge eller Sverige, skulle detta också ha resulterat i ett befrielsekrig, som per definition skulle ha kunnat omvandlas till en socialistisk revolution. Det betyder naturligtvis inte att marxist-leninisterna hoppades på ett tredje världskrig utan att man insåg att ett eventuellt krig skapade en objektiv möjlighet. Samma inställning hade faktiskt Friedrich Engels i slutet av 1800-talet, då han påpekade att ett eventuellt krig igen mellan Frankrike och Tyskland skulle kunna skapa en revolutionär situation i respektive länder. Han ändrade sig senare och menade att tyska och franska arbetare gemensamt borde förhindra ett kommande storkrig, en linje, som Lenin och likasinnade sedan förfäktade vid första världskrigets utbrott. I och med att faran för ett tredje världskrig avskrevs, försvann slutmålet än en gång vid horisonten.
Ett revolutionärt parti måste också ha en säkerhetspolitik. Säkerhetspolisens omfattande övervakning i Danmark, Norge och Sverige av vänstern efter andra världskriget är mycket väl dokumenterad. Man kan t.o.m hävda att ett revolutionärt parti som saknar en säkerhetspolitik inte förtjänar att tas på allvar. Det betyder ju att partiet i fråga överhuvudtaget inte tilltror borgerskapets repressiva statsapparat om förmågan och viljan att i ett krisläge söka oskadliggöra den revolutionära rörelsen, t.o.m rent fysiskt, trots massor av historiska exempel på motsatsen. AKP(m-l) bedrev ett mycket framgångsrikt säkerhetsarbete. Den norska säkerhetspolisen lyckades fram till 1985 aldrig kartlägga hela AKP(m-l)s partiledning och inte heller fastställa var och när AKP(m-l):s kongresser skulle äga rum. Samtidigt berättar Steigan om överdrifter i säkerhetspolitiken, som innebar att massarbetet hämmades och att medlemmar kunde utnyttja säkerhetspolitiken till att försvinna ut i passiviteten. Det är naturligtvis något skumt om ett s.k revolutionärt partiet så till den milda grad går upp i säkerhetspolitiken att det inte bedriver något massarbete. Det vittnar det nederländska maoistpartiet MLPN om. I själva verket var MLPN en täckorganisation för den nederländska säkerhetspolisen. Organisationen hade runt tjugo medlemmar, samtliga hemliga utåt i Nederländerna, och bedrev inget massarbete. Dess ordförande ”Chris Petersen”, som egentligen hette Pieter Boevé, besökte regelbundet KKP och AAP och fick träffa ledande företrädare som Mao Tse-tung, Chou En-lai och Enver Hoxha. Syftet var naturligtvis att ta del av hur man tänkte på ledande håll i den internationella marxist-leninistiska rörelsen och ta reda på vilka motsättningar som fanns. Det är märkligt att det inte ringde några varningsklockor hos KKP och AAP. Det fanns nämligen ett liknande parti i Kanada, som allmänt ansågs vara suspekt. Pieter Boevé besökte också AKP(m-l) på egen begäran, men Tron Ögrim, ansvarig för de internationella kontakterna, som träffade honom, var med rätta mycket misstänksam mot Boevé. Den norska säkerhetspolisen (POT) tog sedan detta möte som intäkt för att legitimera övervakning av ledande AKP(m-l), trots att de visste att Boevé var anställd av den nederländska säkerhetstjänsten. Denna delade självfallet med sig av sina kunskaper till allierade säkerhetstjänster.
Det finns ett nymornat intresse för marxismen idag och det kommer säkert att återuppstå en revolutionär rörelse, som knyter an till det bästa i den vetenskapliga socialism, som först utvecklades av Marx och Engels, via Lenin och Komintern, till Mao Tse-tung och den rörelse, som uppstod i samband med den stora polemiken mellan KKP och SUKP. Därvid måste man naturligtvis akta sig för att kasta ut barnet med badvattnet, eftersom en revolutionär rörelse aldrig startar från noll utan ingår i ett historiskt kontinuum. Pål Steigans bok är ett viktigt bidrag till denna utvärderingsprocess. Dessutom granskar Pål Steigan nyktert och prestigelöst egna misstag och förtjänster i boken.
I vår kommer det ut två biografier i Norge, som handlar om en annan av AKP(m-l):s ledande teoretiker, Tron Ögrim, som Pål Steigan betraktar som sin mentor. I Sverige känner jag till att det i varje fall planeras en bok om olika avfällingar från den revolutionära vänstern, d.v.s sådana som tagit steget över till borgerligheten.
Pål Steigans aktuella och alltid intressanta analyser kan följas på "Steigan blogger".
Rickard B. Turesson
(Denna blogg är knuten till Nya Arbetartidningen)