Nya Arbetartidningen

Kosovo – Serbiens vagga?

I den serbiska chauvinistiska propagandan heter det att Kosovo är Serbiens vagga, bland annat på grund av att området rymmer en rad serbiska minnesmärken och helgedomar och på grund av att det stod ett viktigt slag mellan serbiska och ottomanska styrkor vid Kosovo Polje 1389.

Olika slaviska stammar, bland andra serber, kroater, slovener och bulgarer, invandrade till Balkan på 600- och 700-talen e.Kr.. Då hade illyrierna, albanernas förfäder, varit bosatta i västra Balkan i ett område som ungefär motsvarade det före detta Jugoslavien åtminstone sedan tusentalet f. Kr.. Albaner och greker är de två äldsta folken på Balkan. Men det område som beboddes av illyrier, krympte successivt genom historiens gång. Delar av Illyrien erövrades av det antika Makedonien; hela Illyrien blev en romersk provins; germanska och framförallt slaviska stammars invasioner ledde till att illyrierna antingen fördrevs från större delen av sitt ursprungsområde eller assimilerades.

Albanerna (namnet är härlett från en illyrisk stam som bodde vid Durres) är helt enkelt illyrier som aldrig assimilerats. Det område som idag bebos av albanerna har också varit tämligen konstant sedan medeltiden. Det betyder också att Kosovo med stor sannolikhet har haft albansk majoritet sedan 1600-talet, förmodligen även före.

Serberna erövrade den norra delen av Kosovo först i slutet av 1100-talet. I mitten av 1300-talet erövrade Serbien Albanien, Grekland och Makedonien. Under denna tid upprättades också ett eget serbiskt patriarkat med säte i Kosovo. Men slaget vid Kosovo Polje, där albanska styrkor fanns med båda sidor, ledde till den serbiska statens undergång. Detta betydde att Albanien senare underlades det ottomanska imperiet. Mot slutet av 1800-talet började hela det ottomanska väldet på Balkan att vackla. Albanerna misslyckades med att hävda sina intressen, framför allt på grund av att de saknade allierade i samband med San Stefano-fördraget och vid Berlinkongressen 1878. Den viktigaste konsekvensen av dessa uppgörelser var att Serbien och Montenegro utökade sina landområden på bekostnad av områden med albansk majoritet. 1912 bildade Balkanstaterna en allians mot Turkiet och det första Balkankriget utkämpades. Samma år utropades Albanien som självständig stat. Men även Londonkonferensen 1913 gick albanerna emot: Serbien fick Kosovo och Makedonien, Montenegro områden i nordväst som hade albansk majoritet och Grekland områden i sydväst. Staten Albanien omfattade mindre än hälften av det område som beboddes av albaner. Symptomatiskt nog förbjöds användandet av det albanska språket i de områden som kontrollerades av serberna. Under 1930-talet genomfördes omfattande deportationer av albaner från Kosovo för att minska den albanska befolkningsandelen.

Under andra världskriget konstruerade de nazityska ockupationsstyrkorna på Balkan ett Stor-Albanien som ett led i en söndra-och-härska taktik (liksom Slovakien blev en lydstat). De jugoslaviska och de albanska partisanarméerna, som samarbetade nära, lyckades av egen kraft befria Jugoslavien respektive Albanien. De albanska kommunisterna avstod av realpolitiska skäl från att kräva att Kosovo inlemmades i Albanien. Inte desto mindre utbröt ett uppror 1945 i Kosovo, som slogs ner av Tito-regimen. Kosovo fick status av autonomt område, vilket upphävdes 1949. Endast serber fick tjänstgöra i statsförvaltningen. Serbokroatiska blev enda officiella språk, medan det albanska språket förbjöds. 1967 och 1974 återställdes Kosovos autonomi efter omfattande protester från den albanska majoriteten i mellantiden och den tidigare repressionen lättade. Under 80-talet intensifierades det albanska motståndet igen och det mål som restes var status av delrepublik i Jugoslavien. 1981 dödades 300 albaner i samband med upplopp i Pristina. Mer än 600 000 albaner, en tredjedel av befolkningen, greps av polisen någon gång, och 7 000 albaner erhöll fängelsestraff för politiska aktiviteter under 80-talet. Situationen i Kosovo liknade mycket den i Sydafrika eller Israel.

I mars 1989 förhindrade Milosevic med vapenmakt Kosovos parlament att rösta om konstitutionella förändringar och upphävde Kosovos autonomi. Samma delegater, samma parlament, svarade 1990 med att utropa Kosovos självständighet inom ramen för staten Jugoslavien och utsåg en regering som leddes av Ibrahim Rugova.

Kosovos Befrielsearmé inledde alltså en väpnad befrielsekamp 1995, som så småningom fick ett massivt stöd av kosovoalbanerna. I samma takt som de serbiska reguljära och paramilitära styrkorna ökade repressionen ställdes allt på sin spets. I och med detta stöd kunde heller inte Kosovos Befrielsearmé besegras, och för Milosevic-regimen återstod inget annat än att satsa på etnisk rensning, något som på allvar inleddes under 1998 och som intensifierades efter Rambouillet-förhandlingarna. Men denna massfördrivning hotade i sin tur att destabilisera hela regionen.

Per-Åke Lindblom