Nya Arbetartidningen

Kriget mellan NATO-alliansen ledd av USA och Serbien tycks vara över efter drygt 70 dagars NATO-bombningar. Milosevic-regimen har i princip kapitulerat och accepterat att dra tillbaka alla serbiska styrkor från Kosovo. I stället ska en FN-styrka, där NATO-trupper utgör kärnan, gå in i Kosovo och ta över kontrollen. Kosovos Befrielsearmé (UCK) ska demilitariseras och alla flyktingar tillåtas återvända. Kosovo förvandlas till ett FN-protektorat med betydande självstyre inom staten Jugoslavien.

Krisens ursprung

Marx skrev en gång att man inte alltid måste vara för eller emot. När det gäller denna konflikt skulle jag därför vilja säga att det finns bara en sak, som jag definitivt är för, nämligen Kosovoalbanernas rätt till nationellt självbestämmande.

Milosevic-regimen beslöt 1989 att spela ut det nationalistiska kortet och upphävde Kosovos autonomi. Detta betydde också slutet för Jugoslavien som statsfederation, eftersom detta gav näring åt nationalistiska tendenser i Slovenien, Kroatien, Bosnien och Makedonien. De politiska eliterna i respektive delstat kunde peka på risken att hamna under serbisk överhöghet och hade – med undantag för Bosnien – inga större svårigheter med att få majoritetsstöd bland befolkningen för sina strävanden att skapa nya statsbildningar. Krig bröt ut mellan Kroatien och Serbien och i Bosnien. Rest-Jugoslavien, läs Serbien, var beredd att släppa Slovenien, eftersom det saknade en serbisk minoritet. Makedonien räknades inte, eftersom det mest var fattigt. Idag är Slovenien, Kroatien och Makedonien självständiga stater liksom formellt Bosnien.

I och med upphävandet av Kosovos autonomi intensifierades också repressalierna mot alla kosovoalbanska politiska krafter, som kämpade för ett återställande av autonomin. Etniska albaner avlägsnades systematiskt från statsförvaltningen; undervisning på albanska avskaffades och albanerna tvingades bygga upp en parallell undervisningsstruktur. Fram till Dayton-avtalet 1995 hade Ibrahim Rugovas icke-våldslinje stöd av den överväldigande majoriteten av kosovoalbanerna, men eftersom Dayton-avtalet inte gav kosovoalbanerna något, skapades ett utrymme för en väpnad befrielsekamp. Denna väpnade befrielsekamp, som leddes av Kosovos Befrielsearmé (UCK) vann ett allt större stöd bland kosovoalbanerna och målet var nu inte längre bara ett återställande av autonomin, eller att få status av delrepublik i Jugoslavien – utan självständighet.

Ett ensidigt upprop

I början av NATO:s bombningar skrev ett hundratal intellektuella i Sverige på ett upprop mot NATO:s bombningar av Jugoslavien. Problemet med uppropet var att det inte med ett ord omnämnde Milosevic-regimens terror mot den albanska folkmajoriteten i Kosovo, än mindre stödde kosovoalbanernas kamp mot för nationellt självbestämmande. Att ta ställning mot bombningarna av Jugoslavien utan att samtidigt stödja kosovoalbanernas rätt till nationellt självbestämmande, blev i praktiken ett stöd för Milosevics regim. Det gick faktiskt att ta annorlunda, mer balanserade upprop eller uttalanden. I ett pressmeddelande från AKP(m-l) i Norge ställde man parollerna Nei till krig mot Serbia! Slutt på hestehandelen med Milosevics – anerkjenn Kosovas sjölråderätt!. Internationalen tog initiativ till ett upprop, som krävde Stoppa NATO:s bombningar! Stopp för Milosevics terror mot Kosovoalbanerna! Stöd den demokratiska oppositionen i Jugoslavien! Alla flyktingar måste få återvända! Låt Kosovos befolkning själv avgöra sin framtid! Krigsmiljarderna till fredligt bistånd för återbyggnad av hela det forna Jugoslavien! Stöd åt alla krafter som verkar för förbrödring och mångetniskhet, med respekt för nationella rättigheter!

Den nationella självbestämmanderätten

Alla folk och nationer har rätt till nationellt självbestämmande, ja, till och med att avskilja sig som egen stat. I vissa fall kan det lämpliga i ett statligt avskiljande diskuteras, som i fallet Vitryssland (som aldrig tidigare utgjort en egen stat) och Slovakien, men det måste i sista hand vara respektive nation själv som avgör huruvida det är lämpligt eller inte att bilda en egen stat. Det betyder att om Tibet, Puerto Rico eller Kurdistan i framtiden vill frigöra sig, måste detta respekteras, förutsatt att en majoritet av befolkningen önskar ett avskiljande.

Ingen kan förneka att albanerna utgör majoriteten ,runt 90 procent, av Kosovos befolkning, och att de själva önskar bestämma över sin framtid. Vissa vänsterdebattörer har hävdat att kosovoalbanerna inte har varit särskilt förtryckta. Under 1998 dödades endast 2000 kosovoalbaner, visserligen illa nog, men det var ingenting jämfört med folkmordet i Ruanda. Men hur många norrmän dödades under den självständighetskamp som föregick statsbildningen 1905? Inte en enda. Hur många slovaker dödades under självständighetssträvandena för en egen stat nu på 90-talet? Inte en enda heller! Vilka förföljelser utsattes norrmän och slovaker för egentligen? Det svenska borgerskapet och kungamakten ville bevara unionen, om nödvändigt med militärt våld, men den svenska arbetarklassen ville inte ha ett krig med sina norska bröder. Resultatet blev ett fredligt avskiljande av Norge. En majoritet av slovakerna var missnöjda med att deras nation var mindre utvecklad än den tjeckiska landsdelen, att de "alltid kom på andra plats" och så vidare. Tjeckerna lät utan vidare slovakerna bilda en egen stat. Det är en öppen fråga om slovakerna egentligen vann något på det statliga avskiljandet, till exempel förbättringar i levnadsstandarden, men det är slovakernas sak att begå ett misstag och sedan eventuellt rätta till det.

Frågan om ett nationellt avskiljande kan bara uppkomma om en nationell minoritet förtrycks av majoriteten. Om en nationell minoritet inte förtrycks av majoriteten, vad vinner den då på att bilda en egen stat? I Schweiz finns fyra olika språkgrupper, tyska, franska, italienska och rätoromanska, men den gemensamma historien och kulturen är ett viktigare kitt för en schweizare än språket. Det finns inga finlandssvenskar, som vill bryta sig ur Finland. Åland är också helt nöjt men sin självständighetsstatus. I Belgien finns det motsättningar mellan flamländare och valloner, men hitintills har inte detta lett till att en splittring av Belgien i två stater har stått på dagordningen. Däremot har baskerna, i synnerhet i Spanien, varit förtryckta , särskilt under Franco-tiden, och tvingast kämpa mycket hårt för att uppnå sin nuvarande autonomi. Förmodligen är en majoritet av baskerna nöjda med denna autonomi och vill inte gå längre.

Kosovo – Serbiens vagga?

I den serbiska chauvinistiska propagandan heter det att Kosovo är Serbiens vagga, bland annat på grund av att området rymmer en rad serbiska minnesmärken och helgedomar och på grund av att det stod ett viktigt slag mellan serbiska och ottomanska styrkor vid Kosovo Polje 1389.

Olika slaviska stammar, bland annat serber, kroater, slovener och bulgarer, invandrade till Balkan på 600- 700-talet e.Kr.. Då hade illyrierna, albanernas förfäder, varit bosatta i västra Balkan i ett område som ungefär motsvarade det före detta Jugoslavien åtminstone sedan tusentalet f. Kr. Albaner och greker är de två äldsta folken på Balkan. Men det område som beboddes av illyrier, krympte successivt genom historiens gång. Delar av Illyrien erövrades av det antika Makedonien; hela Illyrien blev en romersk provins; germanska och framförallt slaviska stammars invasioner ledde till att illyrierna antingen fördrevs från större delen av sitt ursprungsområde eller assimilerades. Albanerna (namnet är härlett från en illyrisk stam som bodde vid Durres) är helt enkelt illyrier, som aldrig assimilerats. Det område som idag bebos av albanerna har också varit tämligen konstant sedan medeltiden. Det betyder också att Kosovo med stor sannolikhet har haft albansk majoritet sedan 1600-talet, förmodligen även före.

Serberna erövrade den norra delen av Kosovo först i slutet av 1100-talet. I mitten av 1300-talet erövrade Serbien Albanien, Grekland och Makedonien. Under denna tid upprättades också ett eget serbiskt patriarkat med säte i Kosovo. Men slaget vid Kosovo Polje, där albanska styrkor fanns med båda sidor, ledde till den serbiska statens undergång. Detta betydde att Albanien senare underlades det ottomanska imperiet. Mot slutet av 1800-talet började hela det ottomanska på väldet på Balkan att vackla. Albanerna misslyckades med att hävda sina intressen, framför allt på grund av att de saknade allierade, i samband med San Stefano-fördraget och vid Berlinkongressen 1878. Den viktigaste konsekvensen av dessa uppgörelser var att Serbien och Montenegro utökade sina landområden på bekostnad av områden med albansk majoritet. 1912 bildade Balkanstaterna en allians mot Turkiet och det första Balkankriget utkämpades. Samma år utropades Albanien som självständig stat. Men även Londonkonferensen 1913 gick albanerna emot: Serbien fick Kosovo och Makedonien, Montenegro områden i nordväst som hade albansk majoritet och Grekland områden i sydväst. Staten Albanien omfattade mindre än hälften av det område, som beboddes av albaner. Symptomatiskt nog förbjöds användandet av det albanska språket i de områden, som kontrollerades av serberna. Under 1930-talet genomfördes omfattande deportationer av albaner från Kosovo för att minska den albanska befolkningsandelen.

Under andra världskriget konstruerade de nazityska ockupationsstyrkorna på Balkan ett Stor-Albanien som ett led i en söndra-och-härska taktik ( liksom Slovakien blev en lydstat). De jugoslaviska och de albanska partisanarméerna, som samarbetade nära, lyckades av egen kraft befria Jugoslavien respektive Albanien. De albanska kommunisterna avstod av realpolitiska skäl från att kräva att Kosovo inlemmades i Albanien. Inte desto mindre utbröt ett uppror 1945 i Kosovo, som slogs ner av Tito-regimen. Kosovo fick status av autonomt område, vilket upphävdes 1949. Endast serber fick tjänstgöra i statsförvaltningen. Serbokroatiska blev enda officiella språk, medan det albanska språket förbjöds. 1967 och 1974 återställdes Kosovos autonomi efter omfattande protester från den albanska majoriteten i mellantiden och den tidigare repressionen lättade. Under 80-talet intensifierades det albanska motståndet igen och det mål som restes var status av delrepublik i Jugoslavien. 1981 dödades 300 albaner i samband med upplopp i Pristina. Mer än 600000 albaner, en tredjedel av befolkningen, greps av polisen någon gång ,och 7000 albaner erhöll fängelsestraff för politiska aktiviteter, under 80-talet. Situationen i Kosovo liknade mycket den i Sydafrika eller Israel.

Mars 1989 förhindrade Milosevic med vapenmakt Kosovos parlament att rösta om konstitutionella förändringar och upphävde Kosovos autonomi. Samma delegater, samma parlament, svarade 1990 med att utropa Kosovos självständighet inom ramen för staten Jugoslavien och utsåg en regering, som leddes av Ibrahim Rugova.

På sin spets

Kosovos Befrielsearmé inledde alltså en väpnad befrielsekamp 1995, som så småningom fick ett massivt stöd av kosovoalbanerna, i samma takt som de serbiska reguljära och paramilitära styrkorna ökade repressionen, ställdes allt på sin spets. I och med detta stöd kunde heller inte Kosovos Befrielsearmé besegras och för Milosevic-regimen återstod inget annat alternativ än att satsa på etnisk rensning, som på allvar inleddes under 1998 och som intensifierades efter Rambouillet-förhandlingarna. Men denna massfördrivning hotade i sin tur att destabilisera hela regionen.

NATO:s motiv

Det har spekulerats en hel del varför NATO ingrep i denna konflikt, som egentligen är ett inbördeskrig. Låt oss direkt utesluta humanitära hänsyn. USA och NATO-alliansen har tolererat den turkiska statens brutala förföljelse av den kurdisk minoriteten, som under 90-talet lett till två miljoner internflyktingar, 2200 förstörda byar och 2000 kurdiska civila, som dödats av paramilitära styrkor. I Guatemala dödades på 80-talet 200000 människor av regeringstrupperna, som stöddes av USA. I Colombia, vars olika regeringar alltid har stötts av USA, har inbördeskriget och det högerextrema paramilitära våldet lett till att en miljon colombianer befinner sig på flykt inom det egna landet. Listan kan göras hur lång som helst.

USA och NATO ville helt enkelt inte förlora kontrollera över utvecklingen på Balkan. Om Milosevic skulle ha lyckats med att fördriva en majoritet av kosovoalbanerna, skulle förr eller senare Albanien ha tvingats agera militärt. Albanien skulle ha sökt stöd hos Turkiet, en NATO-medlem, med vilket land Albanien dessutom hade militära avtal. Om Turkiet skulle ha ingripit på Albaniens sida, skulle Grekland , en annan NATO-medlem, i sin tur ingripit på Serbiens sida. Detta skulle i sin tur ha ökat instabiliteten i Makedonien, på vilket Bulgarien dessutom har historiska anspråk Risken var uppenbar att NATO:s sydöstra flank skulle ha rämnat. Det var därför som USA och NATO "tog över".

Dessutom är det mycket möjligt att USA ville undvika "en europeisk lösning" genom att hela tiden insistera på en NATO-ledd insats. Fair, som har tagit del av Pentagons "1994-1999 Defense Planning Guidance", citerade den 14/5 ett stycke från denna rapport:

"USA måste söka förhindra uppkomsten av ett säkerhetsarrangemang ledda enbart av Europa vilka skulle underminera Nato… Därför är det av fundamental vikt att bevara NATO som det främsta instrumentet för västvärldens försvar och säkerhet, likväl som kanal för USA:s inflytande och deltagande i europeisk säkerhetspolitik."

USA och dess närmaste allierade ställde Serbien inför ett ultimatum i Rambouillet, som den serbiska regimen förkastade, medan de kosovoalbanska krafterna undertecknade avtalet, bland annat på grund av det förutskickades självstyre för kosovoalbanerna och en folkomröstning, som skulle bestämma Kosovos status, inom tre år. Det är mycket möjligt att USA medvetet lade "ribban för högt" så att Belgrad-regimen inte skulle kunna skriva på avtalet. I Rambouillet-avtalet är det endast NATO som ska ha truppnärvaro i Kosovo och dessutom finns det en passus om fri rörlighet för NATO:s militära personal inom rest-Jugoslavien. USA och NATO-alliansen var alltså "tvungna" att "löpa linan ut" för sin trovärdighets skull. Det skulle ha haft förödande konsekvenser för NATO:s prestige, om inte NATO i detta läge hade övergått till att använda militära medel. Samtidigt var inte USA och NATO-alliansen beredd att offra en enda soldat för kosovoalbanernas skull och valde i stället att genomföra ett massivt bombkrig, som inte bara drabbade serbiska styrkor, utan också serbiska civila i Serbien och civila kosovoalbaner i Kosovo. Dessutom togs bombningen som förevändning för serbiska militära och paramilitära styrkor att intensifiera den etniska rensningen av Kosovo med resultat att minst 800000 kosovoalbaner idag befinner sig utanför Kosovo.

Folkrätten

Givetvis var NATO:s bombningar av Jugoslavien ett brott mot FN-stadgans artikel 2:4, som förbjuder våldsanvändning mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Angreppskrig är kort sagt förbjudna. Men det är märkligt att detta på något sätt skulle kunna hindra någon, speciellt en privatperson, från att uttryckligen stödja kosovoalbanernas rätt att själva bestämma över sitt eget öde.

Det har skrivit i något sammanhang att interventionismen i spanska inbördeskriget på 30-talet var felaktig. Visst, det var fullständigt felaktigt att Tyskland och Italien intervenerade på Francos sida, men när denna intervention väl var ett faktum var det felaktigt att inte intervenera på den republikanska sidan av England, Frankrike och med flera länder. Det stöd som Sovjetunionen och Mexico gav den republikanska sidan var inte tillräckligt.

Folkrätten får inte behandlas som en abstrakt princip, som står över frågan vad som är ett rättfärdigt krig. Folkrätten skiljer sig också från nationell rätt på en mycket viktig punkt: Det finns ingen som har rätt att upprätthålla den. I ett enskilt land finns lagar, polis som kan gripa brottslingar, domstolar som kan döma den skyldige och fängelser, som härbärgerar den straffade. Vilket organ eller vilken stat ska ges den makten på internationell nivå? Definitivt inte en enskild stat, eftersom denna i första hand ser till sina egna intressen. Inte heller FN, som är summan av de ingående medlemsstaterna, men där stormakterna, idag USA, har det största inflytandet.

Kosovoalbanerna har utkämpat ett rättfärdigt krig, Serbien ett orättfärdigt liksom USA och NATO-alliansen, och utfallet har temporärt gynnat kosovoalbanerna.

Historiens ironi

För en gångs skull har stormaktsintressen och albanska intressen råkat sammanfalla. Vid alla tidigare krigsslut, vid alla tidigare fredsförhandlingar, i San Stefano, i Berlin och efter andra världskriget har albanerna dragit det kortaste strået just därför att de inte har haft någon mäktig allierad.

Faktum är att i princip alla politiska krafter bland kosovoalbanerna har stött NATO:s bombningar, liksom den albanska regeringen. Parlamentet i Albanien beslöt dessutom enhälligt att låta NATO-trupper gå in i landet. Vad skulle kosovoalbanerna och det albanska folket ha vunnit på att motsätta sig NATO-bombningarna eller vad skulle Albaniens parlament och regering ha vunnit på att motsätta sig NATO-trupper i Albanien? Skulle Milosevic-regimen av ren tacksamhet beviljat Kosovo självstyre?

Det bästa hade självklart varit om kosovoalbanerna själva hade kunnat befria sig från det serbiska förtrycket, vilket skulle ha skett förr eller senare. Det bästa hade naturligtvis varit att Kosovos Befrielsearme´ enbart hade kunnat förlita sig på stödet från den egna befolkningen och med egen kraft befriat landet. Men vem skulle ha tackat Kosovos Befrielsearmé om den aldrig hade inlett den väpnade befrielsekampen och hotat stabiliteten på Balkan? Milosevic-regimen eller någon annan?

Att alla albanska politiska krafter har stött bombningarna, trots att dessa indirekt har resulterat i 800000 fördrivna från Kosovo, vittnar snarast om desperationen hos albanerna. Hur många kosovoalbaner som egentligen har dödats av serbiska styrkor under det senaste halvåret, hur stor del av infrastrukturen i Kosovo som egentligen har förstörts, får vi veta först när oberoende bedömare och observatörer kommer in i Kosovo.

Det har sagts att Kosovos Befrielsearmé egentligen vill ha ett Stor-Albanien, att den inte tänker låta avväpna sig och så vidare. Kosovos Befrielsearmé är kanske lika oenhetlig som den afghanska motståndsrörelsen mot Sovjet, men på vad sätt skulle detta göra dess befrielsekamp mindre rättmätig? Det är faktiskt ingen som vet exakt vilka politiska krafter, som ryms inom Kosovos Befrielsearmé; det finns alltifrån ättlingar till de anti-kommunistiska kosovoalbaner, som gjorde uppror 1945, till kommunister inom samma armé. Om den makedonska och den montenegrinska majoriteten respekterar den albanska minoritetens rättigheter, och inte förföljer albanerna, så kommer dessa inte inleda någon befrielskamp och då kommer idén om ett Stor-Albanien aldrig vinna någon resonans.

Oviss framtid

Den fredsplan, som initierades av G8-gruppen och som antogs av det serbiska parlamentet den 3 juni och som sedermera antogs av FN, säger endast att folket i Kosovo ska åtnjuta en substantiell autonomi inom ramen för Jugoslaviens federala republik. Även om fredsplanen hänvisar till Rambouillet-avtalet, sägs inget uttyckligen om en framtida folkomröstning, som skall avgöra Kosovos framtid. Detta speglar säkert inte kosovoalbanernas önskan, att själva få avgöra Kosovos framtid, det vill säga om Kosovo skall avskiljas från Jugoslavien eller inte, eller till och med ansluta sig till Albanien. Det finns ingen som helst anledning för kosovoalbanerna att förlita sig på USA:s, NATO:s eller på FN:s beskydd. Kosovo kan inte förbli ett FN-protektorat hur länge som helst. Den dagen kommer då FN-protektoratet kommer att avvecklas och då måste kosovoalbanerna vara starka nog att försvara sig mot eventuella försök från Serbiens sida att inkorporera Kosovo igen.

Per-Åke Lindblom