Kannibalistisk kapitalism
Kategori: 2009/1, Rune Skarstein, Internationell ekonomiRune Skarstein är docent vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet i Tromsö, socialekonom och författare. Den här artikeln är en uppdaterad och utvidgad version av kapitel 10.2 i hans bok Økonomi på en annen måte – Makt og penger fra europeisk føydalisme til globalisert kapitalisme, Abstrakt forlag, Oslo 2008. Den återges här med författarens tillstånd. Den som vill se artikeln med komplett notapparat och referenslista öppnar den norska originalfilen i pdf-format här (öppnas i eget fönster). |
Historiskt har kapitalismen genomgått faser med hög ackumulation, och motsvarande hög tillväxt, och stagnationsfaser som har börjat med finanskriser. Slutet av tillväxtfaserna har präglats av ett förvuxet finanskapital på jakt efter snabba och stora profiter.
Detta hänger samman med tendenser i själva kapitalackumulationen. Även om den effektiva efterfrågan (på konsumtions- och investeringsvaror plus nettoexport) är tillräcklig för att mervärdet ska realiseras som penningkapital, är det inte givet att allt penningkapital kommer att gå tillbaka in i det mervärdeproducerande kapitalkretsloppet. I varje uppgångsfas är det tvärtom en tendens att ackumulationsprocessen genererar en allt större mängd finanskapital på jakt efter profitabla ”placeringar” utanför det produktiva kapitalets kretslupp. För att effektivisera profitjakten utvecklar finanskapitalet nya ”instrument”, gärna kallade ”finansinnovationer”, i varje uppgångsfas. Fri rörlighet för kapitalet över landgränserna ger större spelrum för detta slags profitjakt. Därför pressar finanskapitalets representanter på för ekonomisk liberalisering, inklusive globalisering. Som en följd av avregleringen förändras finanssystemet från ett relativt stabilt system som kanaliserar kredit till produktiva verksamheter, till ett alltmer instabilt system som fokuserar på spekulation med sikte på kortsiktig avkastning. Så småningom kommer emellertid finanskapitalet att ödelägga sina egna profitkällor genom att pressa och undergräva det produktiva kapitalet. Så skedde i Europa på 1860- och 1920-talen, i Asien och Ryssland på 1990-talet, och det ser ut att upprepas i början av detta sekel.
Kreditderivat
Utbredningen av olika slags derivat är bland de viktigaste ”finansinnovationerna” de senaste 10-20 åren. Så sent som på 1980-talet var bruket av derivat mycket beskedligt. Sedan dess har finanskapitalets alkemister utvecklat många nya ”instrument”, också kallade ”produkter”(!), som givetvis har engelska namn. På senare år har olika typer av kreditderivat varit mycket populära. Kreditderivat är värdepapper (ett slags obligationer), med ett pris som beror på priset på den ”underliggende tillgången”, dvs. det löpande värdet av fordran, dvs. priset på pantobjektet och borgenärens förmåga att betjäna lånet. Det finns ett virrvarr av olika derivat, som gärna går under samlingsnamnen ”strukturerade investeringspapper” eller ”strukturerade produkter”: credit-default swaps (CDS), collateralized debt obligation (CDO), asset-backed security (ABS) osv.
Oavsett namn och funktionssätt kan avsikten med kreditderivaten sammanfattas i parollen ”securitisation”, ”papperisering”, dvs. kreditderivat utfärdas som säkerhet mot förluster i samband med att gäldenären med panten skulle gå i konkurs eller av andra skäl missköta lånet. Kreditderivatet fungerar ungefär som en försäkring. Den bank som utfärdat en CDO måste betala en ”försäkringspremie” till köparen som finansieras av gäldenärens ränteinbetalningar. Det är inte minst denna avkastning på derivatet som gör det attraktivt för köparen.
När utlån förvandlas till kreditderivat behöver inte bankerna ha täckning för dessa utlån i insättningar och eget kapital. Utlånen försvinner från bankernas balansräkningar, och eftersom bankerna slipper ”väga” utlånen mot sina egna reserver på balansräkningarnas skuldsida, finns det inte någon gräns för hur mycket kredit de kan skapa. Relativt låg ränta och tilltagande bruk av kreditderivat har därför lett till en ohämmad tillväxt i total kreditvolym.
Sedan USA, med Bill Clinton som president, genomfört en nästan total avreglering av banksystemet 1998-1999, har det varit en våldsam tillväxt i den globala marknaden för kreditderivat. Mätt i omsättning växte den från ca 1000 miljarder dollar år 2000 till ca 55 000 miljarder 2007, motsvarande nästan 20 gånger Tysklands BNP. Derivat som CDO gör det möjligt för den ursprungliga långivaren att ”portionera ut” högriskabla och säkra lån i ”paket” som får relativt högt ”säkerhetsbetyg” från de så kallade ratingbyråerna, men samtidigt ger god avkastning på grund av den högre räntan på högrisklånen i ”paketet”. Derivat av dessa ”paket” har sålts till olika investerare, i huvudsak affärs- och investeringsbanker, försäkringsbolag, pensionsfonder och hedgefonder, både i USA och Europa.
De som köper derivaten vet som regel inte exakt vilken sammansättning de har. Men den i flera år mycket lukrativa avkastningen på CDO och andra ”strukturerade produkter” har fått många investorer att köpa dem i stora mängder. Globalt sett fördubblades antalet utställda (nya) CDO-derivat bara från 2005 till 2006, då de uppgick till 489 miljarder dollar. Hedgefonder har tagit upp stora banklån till ordinarie ränta för att köpa kreditderivaten, som har givit högre avkastning. För sådana köp kan de ”låna upptill 15 gånger sitt egenkapital. Resultatet blir en struktur med hög skuldandel som ger upp till två procentenheter högre avkastning än låneräntan och ändå har hög kreditvärdighet.” På detta sätt har också banker som själva inte har givit högrisklån utsatt sig för dubbel risk genom att både köpa kreditderivat och samtidigt bevilja lån till andra institutioner för köp av sådana derivat.
En vanlig praxis är att både den ursprungliga långivaren och banker som köper kreditderivat ”säljer” dem vidare till en så kallad special purpose entity (SPE), givetvis mot en fet kommisionsavgift. SPE upprättas som regel av banken eller bolaget som använder den. Om den aktuella banken ska kunna ta bort fordran från sina räkenskaper måste SPE vara formellt oberoende av den. Dessa enheter är därför oftast självständiga dotterbolag till bankerna. På bankjargong kallas de gärna conduits (ordagrant: ledningskanaler), och många av dem är placerade i skatteparadis som Bermuda, Caymanöarna, Liechtenstein, Luxemburg, Irland och Jersey. Genom att ”sälja” kreditderivat till en conduit flyttar alltså banken bort riskabla derivat från sina egna tillgångar, och putsar därmed till sin egen balans. Men den har alltså inte blivit av med den risk som hänger samman med fordringarna. Utan undantag blir nämligen de derivat som conduit ”köper” finansierade med lån från ”säljaren”, dvs. från banken. Om värdet och avkastningen på derivaten faller blir det därför i sista hand banken som får bära förlusten.
I USA har bruket av kreditderivat frestat många banker att ge lån med relativt hög ränta till personer eller institutioner med låg ”kreditvärdighet” och stor risk för låneförsummelser, för att sedan sälja en stor del av dessa lån ”förpackade” i derivat. Speciellt bostadslån har varit föremål för denna praxis. Mellan 2002 och 2006 ökade mängden bostadslån i USA med 15 % per år. Det var till stor del högrisklån, så kallade ”subprimes”, som ska ha ökat sin andel av nya pantlån från mindre än 5 % 1994 till 13 % 1999 och 20 % 2006. De som tar upp sådana potentiellt ”ruttna” lån, kallas på amerikansk bankjargong Ninja (”no income, no job, no asset [tillgångar]”). Den enda garantin för lånen är bostaden eller egendomen de använts för att fullfinansiera.
Bankerna har dessutom lockat nya låntagare med extra låg ränta och amorteringsfrihet de två första åren. Så länge den allmänna räntenivån var mycket låg och fastighetspriserna i USA steg, gick de här affärerna ihop utan större problem. Vid utgången av 2006 uppskattades subprime-lånen i USA till runt 600 miljarder dollar. På världsbasis anslog man dem till ca 1000 miljarder dollar i början av augusti 2007. Enligt nyare uppgifter från det amerikanska branschorganet för hypoteksbanker, Inside Mortgage Finance, var utbetalningarna av subprime-lån till bostäder i USA under perioden 2002-2007 på totalt 2500 miljarder dollar. Det motsvarar över 18 % av USA:s BNP 2007.
Den senaste högkonjunkturen i USA har drivits av en starkt växande privat konsumtion. Från 2000 till 2006 ökade den privata konsumtionen med 20,1 %, medan de privata investeringarna exklusive bostäder samtidigt ökade med bara 6,5 %. Under samma period var hushållens genomsnittliga sparande bara 1,1 % av disponibel inkomst, och 2005-2006 var den negativ. Det är inte den ökande konsumtionen i sig, utan sättet den har finansierats på, som skapar problem. Lockade av den relativt låga räntan har amerikanska hushåll i hög grad finansierat sin växande konsumtion, speciellt köp av bilar, vitvaror, hemelektronik, kläder och andra varaktiga konsumtionsvaror, genom att ta upp allt större lån mot pant i bostäder som hela tiden stigit i pris. Sådana transaktioner är en viktig orsak till att hushållens samlade skuld steg från 7600 miljarder dollar (motsvarande 75,5 % av BNP) vid utgången av 2001, till 13 300 miljarder (motsvarende 100 % av prognosticerad BNP) i juni 2007. Också dessa lån har de ursprungliga långivarna i stor utsträckning sålt vidare på derivatmarknaden.
Det beräknas att de ”fria kontanterna” från denna skuldsättningsprocess stigit från ett genomsnitt på knappt 5,2 % av hushållens disponibla inkomst under perioden 1991-2000, till 11,9 % under perioden 2001-2005. Ökningen av den privata konsumtionen, till stor del finansierad med ”fria kontanter”, har samtidigt stimulerat importen och bidragit till USA:s växande underskott i utrikeshandeln och bytesbalansen gentemot utlandet. Denna ”bostadsbubbla” var förutbestämd att spricka förr eller senare. Men höjd ränta som genast ledde till stagnerande, och så småningom sjunkande, bostadspriser, kan ha påskyndat sprickan.
För den ursprungliga långivaren innebär kreditderivaten givetvis en spridning av risken för förluster på potentiellt ”ruttna” lån. Men de innebär samtidigt en spridning av risken för en likviditetskris om en del av kreditsystemet skulle komma i kläm. Det var detta som ägde rum då luften började pysa ut ur den amerikanska fastighetsbubblan 2006-2007. Högre ränta och stagnerande bostadspriser i USA utlöste ett skred av låneförsummelser. Redan i fjärde kvartalet 2006 nådde talet på tvångsförsäljning av bostader i USA den högsta nivån sedan 1969. Från början av februari till slutet av juli 2007 föll marknadsvärdet på högrisklån med närmare 50 % eller ca 300 miljarder dollar, och flera hypoteksbanker gick i konkurs.
Förlusterna spreds till alla placerare som hade köpt derivat med hög avkastning, med motsvarande stor andel ”ruttna” lån, inklusive en rad banker i Europa. Även storbanker som Citigroup (USA), Merrill Lynch (USA), BNP Paribas (Frankrike), Deutsche Bank (Tyskland) och UBS (Schweitz) har inte fått avsättning för stora mängder derivat av ”ruttna” lån. Från januari 2007 till augusti 2008 hade sju banker i USA, två i Schweitz, en i Skottland och en i Tyskland förlustnedskrivningar på sammanlagt nästan 200 miljarder dollar. Självklart är inte alla förlustnedskrivningar inrapporterade ännu. Uppskattningar på slutlig total förlust på subprimelån varierar mellan 1000 och 2000 miljarder dollar.
Som vi ska se nedan är de stora bankerna också starkt exponerade mot högrisklån till hedgefonder och private equity-fonder. Sannolikt var det i hög grad detta slags exponering som ledde till den amerikanska investeringsbanken Bear Stearns dramatiska sammanbrott i februari/mars 2008. Redan i augusti 2007 fick storbankerna en ordentlig smäll genom ett kraftigt fall i aktiekurserna. Kursfallet på de internationella börserna innebar att aktievärden för 3800 miljarder dollar dunstade under loppet av några dager.
Kreditderivaten skapar en fundamental osäkerhet i hela det internationella finanssystemet. Ingen vet säkert vilka banker som sitter på vilket slags derivat. Därför vågar ingen bank helt lita på någon annan bank. ”Instrumentet” som ska reducera den ursprungliga långivarens risker leder till en våldsamt ökad risk för finanssystemet som helhet. Den kände börsakrobaten Warren Buffett har mot denna bakgrund karakteriserat kreditderivaten som ”finansiella massförstörelsevapen”. En liten försmak av detta kom våren och sommaren 2007. Banker med god likviditet blev ytterst snåla med att ge kredit till banker som behövde likviditet. Räntan på lån mellan bankerna steg, och volymen på kredittransaktioner sjönk dramatiskt. Hela interbankmarknaden, det internationella bankväsendets huvudpulsåder, var nära att ända i total infarkt. Bara en resolut aktion från de stora centralbankerna gentemot banksystemet i mitten av augusti, med väldiga utlån till relativt låg ränta, förhindrade en omfattande internationell finanskris. Den europeiska centralbanken pytsade ut 95 miljarder euro, USA:s Federal Reserve satte in totalt 62 miljarder dollar. Också centralbankerna i Kanada och Japan gav stora bidrag till aktionen. Sammanlagt pungade centralbankerna ut med ett belopp motsvarande ca 410 miljarder dollar på en vecka.
Hedgefonder
Men inte ens centralbankernas generösa penninginjektioner fick bankerna att känna sig helt trygga. Speciellt de relativt nya spekulationsinstitutionerna hedgefonder och private equity-fonder fick känna av den nya kredittorkan. Hedgefonder är investeringsfonder med ”begränsat partnerskap”. De är med andra ord bara öppna för ett begränsat antal investerare. Den amerikanska lagen för investeringsbolag gör att varje hedgefond som regel har mindre än 100 delägare. Varje investerare ställer upp med ett betydande belopp, ofta många miljoner dollar. Investeringar i sådana fonder har en bindningstid från några månader till två år.
I början var det i huvudsak rika personer och familjer, de som på finansjargong kallas ”high net worth individuals”, som investerade i hedgefonder. Men vartefter har institutionella placerare, speciellt pensionsfonder, försäkringsbolag, stiftelser och investeringsbanker, blivit de viktigaste delägarna. 2006 uppskattades att mellan 50 och 60 % av insatt kapital i hedgefonderna kom från institutionella placerare. Också fondförvalterna är rika. De kräver som regel ett arvode på 1-5 % av insatt kapital per år, plus 15-25 % av fondens eventuella avkastning. De mest lyckade förvaltarnas inkomster ligger i världstoppen. 2005 hade de 25 mest högavlönade hedgefondförvaltarna i USA en genomsnittsinkomst på över 250 miljoner dollar. Hela 93 % av alla människor i världen med inkomster över 50 miljoner dollar 2006 var förvaltare av hedgefonder.
Det begränsade partnerskapet gör att fonderna inte är underställda vanlig kontroll från kredittillsyn eller andra myndigheter. Ingenting är förbjudet, och därför är allt tillåtet. I hedgefondernas värld är transparens ett okänt begrepp. Deras brist på öppenhet ger stora möjligheter att lura inte bara myndigheter, utan också placerare. Mellan juni 1999 och augusti 2006 väckte den amerikanska börskontrollen, Securities and Exchange Commission (SEC), 97 åtal mot investeringsrådgivare i hedgefonder för att de hade bedragit investerare eller använt fondmedel till att bedra andra. SEC har anslagit att bedrägerierna mellan 2000 och 2003 belöpt sig till 1,1 miljarder dollar.
Den stora tillväxten i hedgefonder kom efter 1990. Det året fanns det i hela världen sammanlagt 610 hedgefonder med ett totalt insatt kapital på 39 miljarder dollar. 2006 fanns det över 9000 fonder med ett totalt insatt kapital på ca 1400 miljarder dollar. Europeiska hedgefonder hade 2005 ett insatt kapital på 325 miljarder dollar. Under perioden 2003-2005 var den genomsnittliga kapitaltillförseln till hedgefonder globalt på 80 miljarder dollar per år. De största fonderna har ett insatskapital på upp till 20 miljarder dollar. Nästan alla fonderna har adress i ett skatteparadis. 2006 hade mer än 8000 hedgefonder, dvs. minst 89 % av samtliga fonder, adress på Caymanöarna.
Hedgefonder spekulerar med i princip allt som går lätt att omsätta (”likvida”) och därför kan de ha relativt snabba prisändringar: aktier, valuta, alla möjliga slags råvaror, inklusive olja, kreditderivat osv. Fondernas standardmetod för att ”gardera” sig (”hedge”) är att de inte bara investerar i aktier, kreditderivat, råvaror, valutor osv. som de tror kommer att stiga i pris, så kallade ”långa positioner”, utan också satsar på spekulationsobjekt som de tror kommer att sjunka i pris. På branschjargongen kallas detta ”short selling” eller ”shorting”. En hedgefond kan till exempel, mot en viss avgift, låna aktier som antas ska drabbas av kursnedgång. Dessa aktier säljer de omedelbart. När priset på aktierna eventuellt fallit, köper fonden dem tillbaka, kasserar in vinsten och återlämnar dem till ägaren. Eller de kan låna en valuta som de tror kommer att falla i kurs och använda de lånade pengarna till att köpa en valuta de tror kommer att stiga i kurs. När kursen på den lånade valutan fallit, betalar de tillbaka lånet med vinst på transaktionen.
Ett färskt exempel på ”shorting” är hedgefonden Pershing Square Capitals spekulation med aktierna i Fannie Mae och Freddie Mac. Då de två bankerna i praktiken gick konkurs och togs över av den amerikanska staten, hade Pershing Square Capital håvat in stora summor på att ”shorta” sina aktier i över ett halvt år. Ett annat färskt exempel är hedgefonden Greenlight Capital, som gjorde stora pengar på ”shorting” med aktierna i Lehman Brothers under flera månader fram till bankens konkurs. Utan tvivel påskyndades Lehman Brothers kursfall på 100 % från juli 2007 till september 2008 av detta slags spekulationer.
Stora och snabba pengar är hedgefondernas existensberättigande och drivkraft. Inför potentiella delägare gör de reklam med äventyrliga årliga avkastningar på insatt kapital. Och någon enstaka fond kan faktisk periodvis dokumentera hög avkastning. Skandalfonden Long-Term Capital Management (LTCM) ska från 1995 till 1997 exempelvis ha haft en årlig avkastning på över 33 % efter avdrag för förvaltningshonorar. Men genomsnittet är inte så imponerande. För perioden 1994-2005 beräknas alla hedgefonder i världen ha haft en genomsnittlig avkastning på 11 %. Men långt ifrån alla hedgefonder rapporterar sina resultat, och man kan anta att det är de med bra resultat som rapporterar. Dessutom inkluderar inte uppgifterna om genomsnittlig avkastning alla de hedgefonder som går bankrutt och läggs ner. ”Varje år dör ca 10 % av alla hedgefonder”. Bara i USA var det 83 fonder som drabbades av det ödet 2006.
Ändå har bankerna överöst hedgefonderna med billiga lån. I några fall har de sträckt sig till att ge lån till upp till 90 % av fondernas investeringar. Ett sådant fall var just LTCM. I början av 1998 satt fonden med värdepapper för ca 129 miljarder dollar, en skuld på 124,5 miljarder och insatt kapital på 4,72 miljarder, dvs. en låneandel på nästan 96,5 % och en skuldkvot på 2638 %. Lite senare det året tappade fonden 4,6 miljarder dollar på fyra månader. Egenkapitalet dunstade, LTCM var bankrutt. Flera storbanker, de flesta amerikanska, var starkt exponerade mot LTCM. Dessutom fruktade myndigheterna en priskrasch på värdepappersmarknaden och en allvarlig finanskris om fonden skulle sätta igång med utförsäljning av de papper de satt med. Den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, organiserade en storstilad räddningsaktion som kostade 3,65 miljarder dollar fördelade på 14 banker och mäklarhus. I början av 2000 upplöstes LTCM.
Privata aktiefonder
Efter en topp 2003 blev hedgefondernas genomsnittliga avkastning omkring halverad de följande tre åren. Det kan vara ett skäl till att flera fonder har expanderat till jungfruliga betesmarker för spekulation, nämligen private equity funds, som jag valt att översätta med privata aktiefonder. Dessa fonder, som om möjligt är ännu mer slutna än hedgefonderna, har kallats ”kapitalismens nya kungar” (The Economist). Också de privata aktiefonderna är ”begränsade partnerskap”, administrerade av en förvaltare (”general partner”). Förvaltarens honorar är ungefär som för hedgefonderna, 1,5-2,5 % per år av insatt kapital och 15-30 % av avkastningen.
De privata aktiefonderna spekulerar i objekt som inte är lätt omsättbara (mindre ”likvida”). De har köpt upp bolag inom alla branscher: industriföretag, mediebolag, telebolag, hotellkedjor, livsmedelskedjor, sjukvårdsföretag och läkemedelsindustri. Deras specialitet är att köpa upp aktiebolag de anser vara ”undervärderade” på börsen, dra dem bort därifrån och belasta företagen med de lån som använts för att finansiera uppköpet. Denna metod går under namnet ”rekapitalisering”, vilket faktiskt innebär rekapitalisering av investerarna och avkapitalisering av det uppköpta bolaget. Eftersom de privata aktiefondernas investeringar är mer långsiktiga binds insatskapitalet under längre tid, ofta 10 år eller mer, och avkastningen betalas ut först sedan investeringen realiserats.
De privata aktiefonderna lockar med lika hög kapitalavkastning som hedgefonderna, upptill 30 % av insatt kapital per år. Men tillgängliga data tyder på att de sällan kan hålla sådana löften. Under det relativt goda året 2006 var i alla fall en genomsnittlig avkastning i europeiska privata aktiefonder på mer beskedliga 14 %.
Också de privata aktiefonderna hade sin guldålder efter mitten av 1990-talet, och speciellt efter 2001. Globalt ökade insatt kapital i fonderna från 47 miljarder dollar 1990 till ca 160 miljarder 1998 och 360 miljarder 2005. Av totalt investerat kapital 2005 var ca 1/4 i europeiska fonder och 3/4 i amerikanska. Bara 2005 investerades 220 miljarder dollar i privata aktiefonder. I januari 2007 fanns det i världen ca 2700 privata aktiefonder med ett totalt insatt kapital på ca 500 miljarder dollar.
2001 gjorde de privata aktiefonderna på global basis uppköp för mindre än 50 miljarder dollar, motsvarande ca 5 % av alla uppköps- och fusionstransaktioner. 2006 låg uppköpen på 440 miljarder dollar bara i Europa och USA, och ca 640 miljarder på global basis. Det motsvarade ca 30 % av samtliga uppköps- och fusionstransaktioner. Uppköpen nådde ett månadsrekord på över 160 miljarder dollar i maj 2007, upp från ca 62 miljarder i maj 2006. Den internationella kreditåtstramningen ledde till att uppköpen stupade under de följande månaderna, till under 20 miljarder dollar i augusti 2007. Om kredittorkan följs av ett generellt kursfall på de internationella börsena kommer ett stort antal privata aktiefonder utan tvivel att gå bankrutt. Då är det stor risk att de drar med sig flera banker i fallet.
De viktigaste placerarna i privata aktiefonder är pensionsfonder, investeringsbanker och försäkringsbolag. En beräkning från 2003 anslog att ca 30 % av insatt kapital i privata aktiefonder kom från pensionsfonder, ca 40 % från banker och försäkringsbolag, 20 % från stiftelser och mindre än 10 % från privatpersoner och familjer. Speciellt investeringsbankerna är ofta inne både som delägare och långivare. Dessa bankers inkomster från privata aktiefonder härrör från tre aktiviteter: rådgivning, långivning och investeringar i uppköp.
De första åren var små och medelstora företag fondernas favorittbyten. Men med tiden har de övergått till uppköp av mycket stora företag. Ofta slår privata aktiefonder sig samman för att genomföra megauppköp. Uppköpsboomen i USA har till slut lett till brist på ”undervärderade” bolag. Fonderna har därför i ökande grad gått lös på europeiska bolag. 2006 nådde de lånefinansierade uppköpen i Europa samma nivå som i USA.
Efter ett uppköp blir mindre lönsamma delar av företaget som regel omedelbart sålda eller nedlagda. Resten av bolaget blir ”sanerat”, ”bantat”, ”omstrukturerat” och ofta uppstyckat innan det säljs och vinsten kasseras in. Ett fast mönster i denna metod är uppsägningar av arbetare och förbrukning av bolagens egenkapital. Uwe H. Schneider, professor i finansrätt vid universitetet i Darmstadt, slår därför fast: ”Många av dessa påstådda investerare är i verkligheten rövare av egenkapital.” Han lägger till: ”Minst 5000 tyska företag med närmare 800 000 arbetare ägs av dessa så kallade nya investerare. Bland dem är det alltför många som inte har något långsiktigt intresse av forskning och innovation, av framtida produkter och nya arbetsplatser. (…) Vi ödelägger vår framtid.”
I likhet med hedgefonderna har privata aktiefonder finansierat en stor och ökande andel av sina uppköp med lån från banker eller andra kreditbolag. Fondernas totala upplåning ökade med en faktor 15 från 2001 till 2006, från 28 miljarder dollar till ca 420 miljarder. Då finansierade upplåningen 66 % av de privata aktiefondernas samlade uppköp på 640 miljarder dollar, medan det insatta egenkapitalet på 220 miljarder alltså bara finansierade 34 %. Av de samlade lånen 2006 gick ca 170 miljarder dollar till amerikanska fonder och 200 miljarder till europeiska. Summorna döljer givetvis att låneandelen i många fall är mycket högre. Enligt ECB finansierades 77 % av europeiska fonders uppköpsvärde 2006 med lån. Upp till 80 % lånefinansiering av uppköpen förekommer ofta.
Flera studier påpeker att bankernas ”riskaptit” blivit allt större. Lån med relativt låg säkerhet (under ”BB-rating”) och motsvarande högre ränta ökade från 55 % av total utlåning till privata aktiefonder 2001 till 90 % 2006. En orsak till detta kan vara att så fort bankerna undertecknat lånekontrakten, säljer de en stor del av lånen som derivat i stället för att behålla dem i sina räkenskaper: ”Detta kan till viss del förklara bankernas benägenhet att ta större risker än förr.”
De privata aktiefondernas ”lönsamhet” är avhängig flera kritiska faktorer: De måste ha tillgång till billig kredit, vilket förutsätter en låg generell räntenivå; företagen de köper upp måste ha solitt egenkapital och låg skuldsättning; och det måste råda stabil generell uppgång på aktiebörserna. Inte många av dessa förutsättningar ska svikta innan många fonder går bankrutt.
En märklig aspekt är de privata aktiefondernas ambivalenta förhållande till den kapitalistiska marknaden. Samma människor som hyllar marknaden och den kapitalistiska konkurrensen för dess effektivitet när det gäller allokering av resurser, tekniska framsteg och produktivitetstillväxt, praktiserar raka motsatsen: De köper upp stora företag och drar bort dem från börsen; därav namnet privata aktiefonder (private equity). Denna manöver motiverar de med att det är lättare att ”sanera”, ”omstrukturera” och ”effektivisera” företagen när de är skyddade mot kursrörelserna på börsen, alltså mot aktiemarknaden!
Mätt i storleken på insatt kapital verkar både hedgefonderna och de privata aktiefonderna relativt små. Enligt färska beräkningar från Morgan Stanley var det samlade globala förvaltningskapitalet i hedgefonder mot slutet av 2007 ca 2000 miljarder dollar, medan förvaltningskapitalet i privata aktiefonder var mindre än 1000 miljarder. Globalt sett förvaltade däremot pensionsfonderna ett kapital på 22 000 miljarder dollar, och försäkringsbolagen ca 18 000 miljarder dollar. Men som sagt: Problemet är inte storleken på insatt kapital i hedgefonderna och de privata aktiefonderna, utan den höga lånefinansieringsgraden för rent spekulative ändamål. Om någon av dessa fonder kommer i kris och inte kan betala av lånen, skapas en kedjereaktion i banksystemet som kan leda till en allvarlig finanskris. En betydande del av det insatta kapitalet i både hedgefonder och privata aktiefonder kommer dessutom från pensionsfonder. En omfattende finanskris kommer att innebära kris också för pensionsfonderna som kommer att tvingas reducera sina utbetalningar och/eller öka insättningarna från anställda och arbetsgivare. De sista 15 månaderna fram till utgången av september 2008 reducerades amerikanernas insparade pensioner med 2000 miljarder dollar. Detta kommer omedelbart att leda till lägre effektiv efterfrågan och ökad arbetslöshet.
Statsfonderna
Låt mig också nämna statsfonderna (”sovereign-wealth funds”). De är resultatet av att vissa stater har så stora och stabila överskott i utrikeshandeln att de inte behöver alla intäkter som valutareserv. Den första fonden av detta slag upprättades av regeringen på stillahavsön Kiribati 1956. Men det är först efter mitten av 1990-talet statsfonderna har vuxit starkt. Vid utgången av 2007 uppgick de samlade statsfonderna globalt till ca 2876 miljarder dollar. Av detta belopp var 2103 miljarder eller 73 % oljerelaterade fonder. Tabell 1 ger en översikt över statsfonder på 50 miljarder dollar eller mer.
Som vi ser av tabellen är den norske oljefonden världens näst största statsfond. Vi kan vara övertygade om att varken den norska regeringen, oavsett färg, eller något av de andra länderna med stora statsfonder kommer att stödja införandet av avgift på valutatransaktioner. Någon av fonderna, speciellt den kinesiska, är förvisso ”strategiska” i den meningen att de tar sikte på uppköp av intressanta utländska företag. Men flertalet av fonderna är uteslutande på jakt efter största möjliga och säkrast möjliga avkastning. De utgör med andra ord en betydande del av det spekulativa globala finanskapitalet. En Tobin-skatt skulle därför komma i konflikt med logiken och intressena till praktiskt taget alla sådana fonder. (Se tabell 1)
Land och fondens namn | Fondens storlek, miljarder dollar | Etableringsår |
Förenade Arabemiraten: Abu Dhabi Investment Authority | 875 | 1976 |
Norge: Statens pensionsfonder utland | 380 | 1996 |
Singapore: GIC | 330 | 1981 |
Saudiarabien: flera fonder | 300 | Ingen uppgift |
Kuwait: Reserve Fund for Future Generations | 250 | 1973 |
Kina: China Investment Corporation | 200 | 2007 |
Singapore: Temasek Holdings | 159 | 1974 |
Libyen: Oil Reserve Fund | 50 | 2005 |
Qatar: Qatar Investment Authority | 50 | 2005 |
Tabell 1: Statsfonder på minst 50 miljarder dollar vid utgången av 2007 Källa: The Economist, 19.01.2008: 63. | ||
Kannibalisk kapitalism
Med hedgefonderna och de privata aktiefonderna har kapitalismen utvecklat starkt kannibaliska drag. Finanskapitalet pressar det produktiva kapitalet och undergräver därför på lite sikt grunden för sin egen existens. Tillsammans med kreditderivaten har dessa fonder gjort kapitalismen starkt självdestruktiv och i hög grad försvagat dess legitimitet. Finanskapitalet är inte bara på god väg att ”frikopplas” från den kapitalistiska produktionsorganismen. En hedgefond, och i än högre grad flera hedgefonder som ägnar sig åt ”shorting” i flock (”crowding”), kan få varje industriföretag och till och med stora valutor på fall. Och som vi sett, en av de privata aktiefondernas specialiteter är att rycka åt sig de uppköpta bolagens egenkapital.
Både hedgefonderna och de privata aktiefonderna, pensionsfonderna och (i all huvudsak) statsfonderna är ”instrument” i det ständiga spelet om att rycka åt sig största möjliga andel av det producerade mervärdet/profiten. Men finansjonglörerna ser inte detta. De ser heller inte att en avkastning på investeringarna på 30 %, ja till och med 10 %, per år är omöjlig på lite sikt i ekonomier med en tillväxt i BNP på mellan 1,0 och 2,5 %. Sådana spektakulära avkastningar kan bara realiseras på kort sikt genom en stark omfördelning av profiten och/eller genom en drastisk omfördelning av den samlade inkomsten från lön till profit. Bådadera har skett, och det är allra tydligast i USA.
Med tanke på att den amerikanska fackföreningsrörelsen är praktisk taget decimerad är det inte överraskande att omfördelningen från lön till profit, från låglön till superinkomster, är mest dramatisk i USA. Från 1979 till 2004 ökade genomsnittlig disponibel reallön hos den fattigaste femtedelen av befolkningen med 9 %, medan den rikaste femtedelen hade en tillväxt i disponibel realinkomst på 69 %. Andelen av total inkomst för de rikaste 1 % av USA:s befolkning sjönk från ca 17 % i mitten av 1930-tallet till väl under 10 % under perioden 1950-1985. De rikaste 1 % hade 1980 ca 8 % av den samlade inkomsten. Men under åren som följde steg deras andel kraftigt och fördubblades till 16 % 2004, med andre ord omkring samma andel som på 1930-talet. Runt år 2000 var genomsnittinkomsten för de tio rikaste procenten av hushållen 5,45 gånger högre än genomsnittsinkomsten för de tio fattigaste procenten. Inte i något annat västland var denna kvot högre. I exempelvis Norge var den 2,8; Sverige: 2,96; Tyskland: 3,18; Spanien: 3,96; Storbritannien: 4,58; Japan 4,17. Och inget annat västland har så högt Gini-index för inkomstsfördelningen som USA. Här är några indextal för åren 1999-2000 hämtade från UNDP (2007: 281-283):
Sverige: | 0,250 |
Norge: | 0,258 |
Tyskland: | 0,283 |
Sydkorea: | 0,316 |
Spanien: | 0,347 |
Storbritannien: | 0,360 |
Indien: | 0,368 |
USA: | 0,408 |
Under perioden 1999-2005 steg arbetsproduktiviteten i den amerikanska ekonomin som helhet med drygt 15 %, medan hushållens medianinkomst, korrigerad för ökade priser, sjönk med 2,5 %. Genomsnittlig realinkomst hos anställda män i åldersgruppen 30-39 år var 12,5 % lägre 2004 än 1974. 1978 var genomsnittlig chefslön (inklusive bonus och realiserade optioner) 35 gånger högre än genomsnittlig arbetarlön. 2005 hade detta förhållande ökat till 262. Med andre ord: 2005 tjänade en genomsnittlig chef i näringslivet lika mycket på en timme som en arbetare tjänade på halvannan månad med 45 timmars arbetsvecka. Wall Street Journal, som inte kan beskyllas för att vara kritisk till nyliberalismen, fastslog i mars 2006 (27.03.2006: 42) att ”produktiviteten har gått till profit, inte till löner”.
Samtidigt har det skett en våldsam omfördelning av profiten genom att finanssektorns andel av samlad profit i företagssektorn (”corporate sector”) fördubblades från i genomsnitt 18,3 % 1980-1990 till 36,2 % 2001-2006. Anmärkningsvärt är att denna andel nådde en topp på 40,8 % åren 2001-02 (jmf. tabell 2). It-krisen, som i huvudsak var en kris på aktiemarknaden, ser alltså inte ut att ha haft någon negativ effekt på finanssektorn.
Vidare visar tabell 2 att finanssektorns andel av bruttoprodukten i företagssektorn steg från 9,3 % åren 1980-1990 till 13,7 % 2001-2007. (Det är inte så underligt eftersom finanssektorns ”bidrag” till BNP är lika med total profit plus totala löner.) Också som andel av total BNP har finanssektorn vuxit från 4,8 % 1980-82 till 8,1 % 2007. Som andel av BNP var finanssektorn i USA 2007 omkring dubbelt så stor som i europeiska länder, med undantag för Storbritannien. Den amerikanska industrins andel av BNP sjönk däremot från 19,4 % 1980-82 till 11,7 % 2007 (tabell 2). Medan finanssektorn har pöst ut har det skett en veritabel deindustrialisering i USA.
| Finanssektorns andel av total profit i företagssektorn. Procent | Finanssektorns andel av total bruttoprodukt i företagssektorn. Procent | Andel av samlad bruttonationalprodukt. Procent | |||||
Finans | Industri | |||||||
1980-82 | 16,0 | 18,3 | 8,0 | 9,3 | 4,8 | 5,6 | 19,4 | 17,7 |
1983-85 | 14,5 | 9,0 | 5,4 | 18,1 | ||||
1986-88 | 19,3 | 9,9 | 5,9 | 17,2 | ||||
1989-90 | 22,8 | 10,0 | 5,9 | 16,6 | ||||
1991-92 | 29,5 | 25,5 | 10,9 | 11,6 | 6,3 | 6,9 | 15,8 | 15,5 |
1993-94 | 23,6 | 10,9 | 6,3 | 15,7 | ||||
1995-96 | 24,3 | 11,1 | 6,5 | 15,7 | ||||
1997-98 | 23,4 | 12,1 | 7,3 | 15,4 | ||||
1999-2000 | 27,2 | 12,7 | 7,8 | 14,7 | ||||
2001-02 | 14,5 | 36,2 | 13,5 | 13,7 | 8,1 | 8,2 | 13,1 | 12,3 |
2003-04 | 19,3 | 13,8 | 8,1 | 12,3 | ||||
2005-06 | 22,8 | 13,9 | 8,3 | 11,8 | ||||
2007 | 29,5 | 33,1 | 13,7 | 13,7 | 8,1 | 8,1 | 11,7 | 11,7 |
Tabell 2. Här används ”företagssektor” som översättning av ”corporate sector”. Källa: Beräknat på grundval av data från Bureau of Economic Analysis: www.bea.gov/, tabellerna 1.1.5, 1.14 och 6.16 B–D. | ||||||||
Slutord
De flesta aktörer i de nya finansinstitutionerna är tillsynes totalt ovetande om väsentliga drag i det kapitalistiska produktionssystemet. De handlar uppenbart i tron att ”pengar avlar pengar”. Därmed bekräfter de Marx’ påstående: ”[Cirkulationsformen] P – P’ är kapitalets absoluta form, värde som förökar sig själv. (…) P – P’ är kapitalets begreppslösa form, förvrängningen och förtingligandet av produktionsförhållandet i högsta potens. (…) Kapitalet uppträder i en form där det tycks vara en självständig källa till värde”.
Under de senaste 20-30 åren har finanskapitalet emellertid utvecklat sig i en riktning som Marx alls inte förutsåg. Han menade att både handels- och finanskapitalet skulle vara underordnade och bara fungera som lydiga tjänare till industrikapitalet, utan självständig inverkan på de materiella produktionsförhållandena: ”Det räntebärande kapitalet behärskas av det industriella kapitalet. (…) Det industriella kapitalets egentliga sätt att lägga der räntebärande kapitalet under sig på, är att skapa en säregen form för räntebärande kapital – kreditsystemet”. I dag tycks det motsatta överlag vara fallet.
Givetvis är finanskapitalet fortfarande, ja mer än någonsin, avhängigt av att det produceras mervärde/profit. Men det har uppnått en så stor grad av inflytande över det produktiva kapitalet att hundratusentals arbetsplatser och mängder av företags överlevnad är avhängiga av processer i finanssystemet. Genom skapandet av statsfonder – och ännu mer genom privatiseringen av pensionerna och pensionsfondernas tunga investeringar i aktier och kreditderivat, i hedgefonder och privata aktiefonder – har dessutom finanskapitalet bundit till sig arbetarklassen i en skoningslös ödesgemenskap. Det är alls inte bara politiker på högersidan som bär ett tungt ansvar för att denna situation har uppkommit. Genom oljefonden är den norska staten, i dag med en rödgrön regering, en av de stora aktörerna i det internationella finansspelet.
De flesta ekonomer försvarar liberaliseringen av finanssystemet med att den säkrar effektiv allokering av kapital och därmed främjar ekonomisk tillväxt och välstånd. Förhållandet är snarast det motsatta. Som en följd av liberaliseringen har stora delar av finanssektorn utvecklat sig till ett gigantiskt parasitiskt maskineri som, genom aktörernas lyxkonsumtion och återkommande kriser, slösar bort enorma resurser i sin jakt på största möjliga andel av profiten. Dessutom pressar finanssystemet det produktiva kapitalet att öka profiterna på arbetarnas bekostnad genom en brutal intensifiering av arbetet. John Maynard Keynes såg en del av problemet med ett tygellöst finanskapital:
Situationen blir allvarlig när företagen blir bubblor i en virvelström av spekulation. När kapitalbildningen i ett land blir en biprodukt av aktiviteterna i ett kasino kommer jobben högst sannolikt att bli dåligt utförda. Det råder vanligtvis enighet om att det är i offentlighetens intresse att kasinon är otillgängliga och dyra. Kanske detsamma gäller för börsen.
Keynes betraktade kapitalismens rentieraspekt som en ”övergångsfas”. Han trodde att rentieren skulle försvinna när det inte längre var ”knapphet på kapital”. Denna ”funktionslösa investerare” skulle bli överflödig för kapitalismen och gradvis försvinna. Det skulle ske ett ”barmhärtighetsmord på rentieren”. Aldrig har världen varit längre från Keynes’ vision än i dag.
Rune Skarstein
9. oktober 2008