Nya Arbetartidningen

I

Det förs för närvarande en borgerliga kampanj, som går ut på att kommunismens brott inte bara var lika stora som nazismens, utan till och med större. Vissa s.k. forskare och författare har räknat och funnit att kommunister vid makten dödade fler människor än nazisterna. Efter den socialdemokratiska upplysningskampanjen om förintelsen trycker borgerliga opinionsbildare på och vill ha en liknande kampanj om kommunismens brott. I Stockholm har det nya skolborgarrådet, en folkpartist, tagit initiativ till en liknande kampanj i Stockholms skolor. Hur denna kampanj ska se ut i praktiken, vet jag inget om ännu.

Hur ska vi förhålla oss till dessa påståenden och kampanjer? Jag tänker inte diskutera antalet offer i detalj, bedriva någon sifferexercis, av skäl som framgår senare utan jag ämnar diskutera dessa frågor mer principiellt.

Den första frågan är rent principiell, nämligen hur marxister ska förhålla sig till dödandet av människor. Enligt min mening är det rätt att döda människor enbart under krig eller krigsliknande förhållanden. I fråga om krig finns det bara två typer av krig, nämligen rättfärdiga och orättfärdiga krig. Rättfärdiga krig är nästan uteslutande försvarskrig. Befrielsekrig är också rättfärdiga krig. Revolutioner hör hemma under definitionen "krigsliknande förhållanden". Jag är självfallet medveten om att begreppet "rättfärdig" och dess motsats delvis är subjektiva definitioner, som ytterst hänger ihop med klasstillhörighet och solidaritet. Men inga begrepp och definitioner som rör mänsklig social, ekonomisk och politisk verksamhet, är exakta och objektiva.

Men även i krig måste det finnas restriktioner. Det är naturligtvis rätt att döda fiendesidans soldater, om dessa utkämpar ett orättfärdigt krig. Nazityskland förde ett orättfärdigt krig; alltså var det rätt att döda tyska soldater. På samma sätt var det rätt av vietnameserna att döda amerikanska soldater under Vietnamkriget och av afghanerna att döda sovjetiska soldater under den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Men det finns ingen anledning att döda soldater, som har gett upp (om de inte bevisligen har begått illdåd), eller civila, eftersom dessa inte deltar någon aktiv krigföring. Det kan i krig tyvärr också uppstå situationer, då man måste välja att döda ett mindre antal oskyldiga för att rädda ett större antal oskyldiga. Under den nazityska ockupationen av många länder i Europa var det naturligtvis rätt att likvidera kollolaboratörer (samarbetsmän) och angivare. Efter andra världskriget var det rätt att döma krigsförbrytare till döden. Här gäller principen att den som orättfärdigt har tagit ett liv, själv har förverkat rätten till sitt eget.

Däremot är det fullständigt felaktigt att döda politiska motståndare eller oppositionella så som skedde under Stalintiden i Sovjetunionen. För det första för att det inte finns någon proportion mellan brott och straff. För det andra för att det inte löste, eller löser, några problem. Ett varaktigt stöd för en idé eller ideologi förutsätter frivillig övertygelse. För det tredje ledde Stalins avrättningar och fängslanden av politiska motståndare, massdeportationerna till arbets- och fångläger, till upprättandet av ett skräckvälde, som enbart gynnade opportunister och sådana som sökte makten för dess egen skull. Slutligen överlevde bevisligen inte socialismen i Sovjetunionen.

Jag är helt säker att det överväldigande flertalet bolsjeviker, som dömdes i Moskvarättegångarna, ja, kanske alla, var oskyldiga. De som fängslades, skickades till arbets- och fångläger, var säkerligen oftast politiska motståndare, men hur många av dem hade egentligen dödat företrädare för bosljevikregimen eller genomfört sabotage, som kostat oskyldiga människor livet?

KFML/SKP försvarade aldrig Stalins terror utan hänförde den till Stalins "dåliga sida", de trettio procenten, enligt Mao Zedongs 70-30-formel. Motivet till denna formel var i första hand att ta ställning mot Chrustjevs revisionism. Men det var ändå fel av KFML/SKP att osjälvständigt kopiera KKP:s ståndpunkt i Stalin-frågan, eftersom Mao Zedongs formel var alltför generös vad gäller Stalins dåliga sida. Det dröjde ända till 1979 – 1980, innan någon i SKA gick ut och förklarade att Stalin var i huvudsak dålig.

Den marxist-leninistiska rörelsen på 60- och 70-talet försvarade aldrig övergrepp, som hade skett i Sovjetunionen, Kina, Albanien eller Kampuchea. Däremot låtsades vi inte om dem, eller såg dem som underordnade huvudsidan.

II

För det andra är det fråga om vad som är en vetenskaplig sanning. Härförleden visades ett dokumentärprogram om Lenin, i vilket det hävdades att Lenin var ansvarig för sex miljoner människors död och att bolsjevikerna bedrev ett inbördeskrig 1918 – 1922 mot bönderna. Programmakarna knystade inte ord om att inbördeskriget stod mellan bolsjevikerna, de röda, och de vita, den borgerliga kontrarevolutionen. De vita upprättade arméer under ledning av Koltjak, Wrangel, Denikin m.fl. och dessutom intervenerade 12 utländska stater militärt på de vitas sida. Denna vinkling av programmet innebar att bolsjevikerna gjordes ansvariga för alla döda under denna period, medan de vita och de utländska intervenerande makterna gick fria från skuld, vilket naturligtvis är en historieförfalskning utan like.

Den borgerliga kampanjen går ut på att kommunister vid makten har dödat fler människor än nazisterna – alltså är kommunisterna värre. En "auktoritet" på området, vilken exempelvis Staffan Skott hänvisar till, är professor Rummel, som hävdar att 62 miljoner människor mördades (ej i krigshandlingar) under sovjetepoken. Sådana siffror kan överhuvudtaget inte ens tas på allvar.

Det finns ingen enighet bland forskare, ingen etablerad historisk sanning, vad gäller antalet dödsoffer, än mindre dödsorsak, under sovjetepoken från 1917 fram till 1989. Huvuddelen dog naturligtvis under Stalintiden. Men alla beräkningar hittills har karaktären av uppskattningar, gissningar eller till och med vilda gissningar, som dikteras av ideologiska skäl. Först när det är möjligt att namnge varje dödsoffer liksom dödsorsak för varje offer, är det möjliga att uppnå någon slags enighet angående antalet dödsoffer under sovjetepoken. Ingen har hittills haft tillgång till samtliga arkiv från sovjettiden.

III

För det tredje måste man fråga vad som är syftet med denna kampanj. Om kommunismen är skyldig till fler döda än nazister och fascister, så måste alliansen mellan USA, Storbritannien och Sovjetunionen under andra världskriget vara ett stort historiskt misstag. USA och Storbritannien borde i stället gått i allians med Nazityskland, Italien och Japan för att utrota bolsjevismen. I förlängningen av denna kampanj öppnar sig också möjligheterna att reparera detta historiska misstag genom att "demokratierna" i fortsättningen huvudsakligen bekämpar kommunistiska och vänsterradikala rörelser och stater, eller bara bekämpar dylika och i samband därmed tar hjälp av högerextremistiska krafter. Detta har hänt förr. Det står idag klart att CIA tog hjälp av övervintrande nazister och fascister för att bekämpa det starka kommunistpartiet i Italien efter andra världskriget. CIA stödde terrorgrupper (bland annat ansvariga för bombmassakern i Bologna), som arbetade för att destabilisera den politiska situationen i Italien och förbereda marken för en statskupp.

Denna kampanj skönmålar också de s.k. demokratierna, som sägs ha dödat betydligt färre människor än diktaturerna, oavsett om dessa varit kommunistiska, fascistiska eller nazistiska. Men de borgerliga demokratierna är ingen ren styrelseform, som kan uppstå när som helst i historien, eller som man kan välja när det passar en. Den borgerliga demokratin är en sen företeelse, en produkt av en välmående kapitalism, där majoriteten av befolkningen lever drägligt. Denna välmående kapitalism har faktiskt en förhistoria, som den inte kan ses avskild ifrån. Industrialiseringen av Europa och USA och kapitalismens framväxt förutsatte i sin tur kolonialism och imperialism, som innebar att hela kontinenter, det vill säga Amerika, Afrika och Australien, och delar av Asien erövrades, att stora delar av den ursprungliga befolkningen utrotades och att Europa kunde exportera sin överskottsbefolkning på mer än 60 miljoner till dessa områden.

Första världskriget var ett krig mellan imperialistiska stater, varav några var borgerliga demokratier. Andra världskriget initierade av Nazityskland, en kapitalistiskt stat. Många europeiska stater har inte ens varit borgerliga demokratier särskilt länge. Tyskland var borgerligt demokratiskt från 1918 – 1933 och efter andra världskriget; Italien en kort period efter första världskriget och efter 1945; Spanien och Portugal var fascistiska diktaturer fram till 1970-talet; en rad europeiska stater var fascistiska under mellankrigstiden. De flesta kapitalistiska stater har varit diktaturer eller auktoritärt styrda. Faktum är att kapitalism, det ekonomiska systemet, inte alls är liktydig med borgerlig demokrati.

Om man upprättar en balansräkning, som jämför antalet döda människor under kapitalistiska produktionssätt respektive socialistiska, så är jag helt säker på att den förra "avgår med segern". Detta betyder naturligtvis inte att man som marxist kan vara nöjd med hur socialistiska stater hitintills har fungerat – tvärtom har vissa redan från start i själva verket varit statskapitalistiska och diktatoriska, medan övriga har degenererat och utvecklats till ställföreträdande diktaturer. Utvecklingen har därför visat att en socialistisk ekonomi med nödvändighet måste förenas med demokrati, att demokratin under socialismen måste vara överlägsen den borgerliga demokratin, eljest kan inte heller socialismen bestå. Detta är fortfarande den olösta frågan: att bygga en socialistisk stat, som verkligen är uttryck för folkmajoritetens vilja.

Per-Åke Lindblom 16/2 1999