Nya Arbetartidningen

Maoisterna i Nepal har lämnat den väpnade kampen för att istället föra en parlamentarisk kamp. I en intervju för den nepalesiska tidningen Kantipur förklarar partiledaren varför de bytt linje.

Fråga: Vilket namn föredrar du att tilltalas med, ordförande Prachanda eller Puspa Kamal Dahal?

P: Jag föredrar ordförande och Prachanda. Namnet Puspa Kamal Dahal representerar en viss kultur, medan namnet Prachanda representerar en känsla och en ideologi, som syftar till att leda framåt mot självständighet. Därför vill jag att alla mina vänner och det nepalesiska folket ska känna till mig genom namnet Prachanda.

F: Ditt namn har verkligen blivit känt inom den politiska sektorn. Du arbetade underjordiskt i 25 år. Nu har du övergett det underjordiska livet och trätt in i det offentliga. Hur känner du dig?

P: Jag levde ett annat liv innan jag gick under jorden. Jag brukade undervisa i naturvetenskap på gymnasiet. Jag höll på med politik samtidigt. Jag var medlem av partiet. Vi bojkottade Panchayat-valen 2038 BS. Sedan gick jag helt under jorden. Min situation efter den folkliga rörelsen 1990 var ungefär som den är idag. Jag var tillgänglig för media och arbetade inte helt illegalt. En helt ny process tog sin början efter det att folkkriget inleddes 1996. Nu liknar situationen i stort den från 1990.

F: Du hamnade plötsligt på liberal politisk mark från en våldsam politisk bas, särskilt efter 12-punktsöverenskommelsen med de sju partierna. Vilka var skälen bakom denna överenskommelse?

P: Vår politiska grundval var inte så rigid. Vi är ett parti som måste utkämpa ett folkkrig för omedelbara rättigheter, trots att vi hade kommit in i parlamentet. Vi var det tredje största partiet i parlamentet ... Vi försökte på laglig väg väcka vissa frågor – frågor rörande nationalitet, folks dagliga behov och demokrati – redan då. Vi är inte rigida. Vad vi sade, t.o.m. efter det att vi hade startat folkkriget, var att vi inte var kommunister av det traditionella slaget. Även efter folkkrigets start har vi alltid varit beredda att acceptera folkets dom. Vi sade till regeringen redan under de första fredsförhandlingarna att låt oss hålla val till en konstituerande församling, lösningen på våra problem ligger där. Vi har aldrig varit stelbenta i politiken. Vi är vidsynta och flexibla.

F: Ni grep till vapen för att åstadkomma en politisk förändring. Är inte det stelbent?

P: Att gripa till vapen är bara en form av politik. Jag tror inte att man blir stelbent bara för att man griper till vapen. Att gripa till vapen är också ett slags flexibilitet.

F: En gång när du talade om dialog och varaktig fred, sade du, visserligen i ett annat sammanhang, att t.o.m. kungen kunde accepteras?

P: Jag sade det inte i den meningen. Vad jag sade var att vi är beredda att acceptera vad folket beslutar genom val till en konstituerande församling. Vi är beredda att acceptera att folket beslutar till fördel för kungen eller monarkin ... Situationen var annorlunda då Birendra var kung. Enligt vår uppfattning förlorade kung och monarki sin betydelse efter massakern i det kungliga palatset.

F: Du sade att betydelsen upphörde. Men ni har fört samtal två gånger med samma betydelselösa kungs regeringar. Vad tvingade er?

P: Betydelsen har förvisso tagit slut. Direkt efter massakern i det kungliga palatset sade vi att det var nödvändigt att införa republik i Nepal. Vi är fortfarande tydliga i denna fråga. Vad gäller samtalen så pågick ett krig mellan två styrkor. Initiativen till samtalen togs för att undvika ytterligare blodspillan hos de båda sidorna. Detta betydde inte att vi accepterade monarkin ... När UML och Deuba var vid makten senast sade vi att vi skulle föra samtal med husbonden, inte med tjänarna. Vi ansåg nämligen att samtalen skulle ha betydelse bara om vi visste vem som satt inne med den verkliga makten. Vi hade redan pratat tillräckligt med partierna. Men ingenting hände.

F: Vilka insåg först behovet av 12-punktsöverenskommelsen efter att kungen hade börjat sitt direkta styre – ni eller partierna?

P: För vår del hade vi insett den historiska betydelse av enhet mellan vårt parti och de sju parlamentariska partierna direkt efter massakern i det kungliga palatset. Men de sju partierna lyssnade inte på oss. Vi sade också vid mötet i Siliguri (Indien) att en fungerande enhet mellan partierna och oss var nödvändig. De sju partierna kunde heller inte göra så mycket för folket under den demokratiska perioden. De parlamentariska partierna var så inblandade i sitt maktspel att de inte kunde förstå vad vi försökte säga, eller låt oss säga att vi inte riktigt kunde få dem att förstå. Deras situation blev helt annorlunda efter den 1 februari 2005. Då kom de sju partierna, och vi undertecknade 12-punktsöverenskommelsen.

F: Utövade någon internationell makt påtryckningar mot er eller de sju partierna för att jämka ihop er?

P: Bådadera. Om man uttrycker sig negativt så drev Gyanendra oss mot varandra. Hans negativa handlingar drev oss mot varandra. Jag betvivlar att denna förändring skulle ha kommit om inte några internationella makter, främst Indien, hade manat oss (maoisterna och partierna) att ”göra någonting” gemensamt. Om de sju partierna hade haft någon som kunde tänka självständigt, skulle landet sett annorlunda ut direkt efter palatsmassakern. Landet skulle inte ha lidit så här mycket, om ledarna hade kunnat tänka själva. Den här gången bidrog Indien på ett positivt sätt till 12-punktsöverenskommelsen.

F: I förhållande till de sju partierna?

P: Kanske inte de sju partierna, framför allt UML och Nepals Kongressparti.

F: Men ingen förståelse tycks byggas upp mellan er och UML?

P: Det är en behovsbetingad uppbyggnad. De är också med i sjupartialliansen, uppenbarligen. Låt oss säga att den är under uppbyggnad. Men de kanske tänker att de kommer att förlora mark, om vi ger oss in i fredlig politik. Enligt vår uppfattning är detta ett trångsynt tänkande. Låt mig säga dig en sak, vår förhandlingsgrupp var i Katmandu under de första samtalsomgångarna. Vi reste frågan om en konstituerande församling. Detta uppmuntrades av folket. Den dåvarande premiärministern Deuba befann sig inte den positionen att han kunde göra något åt frågan om den konstituerande församlingen. Efter att vi hade insett att fredssamtalen inte ledde någonstans, planerade vi att angripa Dang. Efter angreppen på Dang blev UML-ledarna lyckliga. Kanske trodde de att det skulle bli en stor förlust för UML om vi deltog i fredlig politik. Men vi hade annat i sinnet. Vi var engagerade i att skapa ett utlopp för krisen och leda landet framåt. De tänkte ”Tack gode Gud. Ni räddade oss”, när vi attackerade Dang.

F: En väldig uppryckning ägde rum efter 12-punktsöverenskommelsen. Representanthuset återupprättades och tog en rad beslut. Du har kommit ut i offentligheten och ser mycket lugn och avspänd ut. Det ser ut som om du verkligen njuter av samtalen. Hur ligger det till?

P: Nej, det stämmer inte. Även om det ser ut på det sättet, så är det inte så. 12-punktsöverenskommelsen uppnåddes efter en massa hårt arbete. Det är någonting som vårt parti tänkt på under de senaste fyra åren. Våra indiska vänner hade kontaktat och talat med oss före kungens kupp. Vi var i Rolpa då. Men de rätta förutsättningar för överenskommelsen uppstod först när inte Gyanendra tog över den 1 februari. De sju partier som står bakom 12-punktsöverenskommelsen har inte gjort så mycket tankearbete. Det hade varit storslaget om denna överenskommelse hade baserats på deras (de sju partiernas) egen vision. Överenskommelsen brister i djup, eftersom den formulerades som ett resultat av Gyanendras negativa handlingar och Indiens råd (till de sju partierna och maoisterna) att göra framsteg. Vi sade till de sju partierna, när de lade fram förslaget om återupprättande av representanthuset, att detta skulle förse kungen och monarkin med en bakdörr. Av de sju partierna var sex emot återupprättandet av representanthuset. Men det nepaliska kongresspartiet kunde inte överge sin valslogan. Girijababu kunde inte överge den. Vi visste att en plan hade dolts i denna slogan (om representanthuset)... Vi visste detta ett år innan 12-punktsöverenskommelsen hade uppnåtts. Vi gick vidare med överenskommelsen trots att vi visste det. Vi hade inget annat alternativ för att kunna påverka det nepalesiska folket till en högre medvetandenivå.

F: Det pågick en dialog med Indien medan ni fortfarande var i Rolpa, före kungens kupp?

P: Vi hade direkt kontakt. Indiska vänner befann sig där. De sade att representanthuset borde återupprättas. Vi sade att återupprättandet av representanthuset saknade betydelse. Det är vår slutsats att folket har rest sig på detta sätt på grund av det tio år långa folkkriget och 12-punktsöverenskommelsen. Folket reste sig under skydd av 12-punktsöverenskommelsen, eftersom en direkt konfrontation genom folkkriget skulle leda till mycken blodspillan. Återupprättandet av representanthuset var inte folkets krav. De hade inte ens reflekterat över det. Vi ser det (återupprättande av representanthuset) som en upprepning av det som hände 1951. Därför måste folket fortfarande vara på alerten.

F: Men massrörelsen har avstannat?

P: Hellre än att saga att massrörelsen har avstannat, låt oss säga att det var dags att ändra dess form. Det var inte läge för rörelsen att fortsätta längs samma väg. Det rådde viss oenighet dessutom. Den politiska situationen hade förändrats.

F: Hur kan samtalen gå framåt i en sådan konstgjord miljö?

P: Denna sak är mycket viktig. Vi kommer att hålla oss till dialogprocessen till slutet. Det är vår målsättning att finna en fredlig lösning. Men de sju partiernas ledare håller på att skapa en konstgjord miljö. De gör tvärtom. De respekterar inte folkets känslor. Vi vill bevara trycket underifrån ... Om samtalen misslyckas kommer det definitivt att äga rum en nepalesisk oktoberrevolution. Vi är beredda att leda denna revolution.

F: Det betyder att ni är beredda att vänta till oktober?

P: Vad jag uttryckligen menar är att om de sju partierna inte förstår någonting i oktober, så kommer läget att utvecklas mot en oktoberrevolution.

F: Hur optimistisk är du? Betvivlar du Girija Prasad Koiralas ärlighet?

P: Snarare än Koiralas ärlighet är huvudfrågan hur han kommer att bedriva politik. På mitt första möte med honom sade jag till honom: ”Om du accepterar en republik, så kommer vi att acceptera ett mångpartisystem. Då kommer landet att bli som nytt. Låt oss skapa ett nytt Nepal.” Han svarade direkt: “Kongresspartiet kan inte satsa på republik just nu.” Han befinner sig fortfarande där han var för tre år sedan. Häromdagen talade han om en ceremoniell kung. Men en ceremoniell kung fungerar inte i Nepal. Detta visar hur fastlåst han är. Föreställningen om en ceremoniell kung kommer inte att fungera – för det första på grund av armén och för det andra på grund av kungens egen karaktär.

F: Känner du personligen att samtalen kommer att bli framgångsrika?

P: Jag tror inte att de sju partiernas ledare eftersträvar att göra samtalen framgångsrika. Och jag tror inte heller att de internationella maktcentra egentligen vill ge Nepal och nepaleserna en framåtsyftande väg ut ur den nuvarande krisen genom framgångsrika samtal. För att säga det direkt har jag inte sett några tecken på att samtalen skulle kunna bli framgångsrika. Men återigen önskar det nepalesiska folket att samtalen ska bli framgångsrika, och vårt parti önskar detsamma. Det beror på i vilken utsträckning folkets och vårt partis olika initiativ kan genomföras. Samtalen kommer att bli framgångsrika, om påtryckningarna kan förstärkas.

F: Vad för slags republik har du talat om?

P: Det ska inte bli någon parlamentarisk republik, såsom den praktiseras i andra länder, i Nepal. Det löser inte problemet. Det är inte fråga om någon autokrati. Vi behöver en republik av vårt eget slag.

F: Du har föreställt dig en folkrepublik, eller hur?

P: Mao Zedongs folkrepublik kan inte tillfredsställa behoven i dagens värld. Den kan inte rikta sig till dagens politiska medvetenhet på rätt sätt. Mao formulerade en samarbetande partiteori, vi kallar den för en tävlande partiteori. Vi har sagt: låt oss lämna den konventionella folkrepubliken och utveckla en som passar tjugohundratalet.

F: Du följer inte kommunismens gamla uppfattning?

P: Definitivt inte. Vad händer utan konkurrens? I Sovjetunionen lämnade Stalin inget utrymme för konkurrens och avancerade på ett monolitiskt sätt. Vilket blev resultatet?

F: Låt oss tala om ekonomi. Tjugohundratalet är den fria marknadens värld. Hur ser du på den öppna marknadens ekonomiska politik?

P: Ekonomin ska inte ges fria tyglar i den fria marknadens namn. Vi ska ta en medelväg. Ord som liberalisering och globalisering hörs vitt och brett nuförtiden. Men om du tittar på det noggrannare har de främsta anhängarna av dessa teorier inte ens genomfört dem i sina egna länder. De mäktigaste länderna, och USA självt, har inte genomfört det. De syftar på de fattigaste länderna. Konkurrensen avser de fattigaste länderna. Vi är emot denna politik. Den är inte rätt.

F: Landets resurser har inte ökat. Antalet munnar som måste mättas har ökat. Mot bakgrund av denna situation, tror du att landets utveckling är så enkel som du säger?

P: Jag tror inte att utveckling är så svårt. Huvudfrågan är vilken politik och vilka planer staten antar och vad för slags program den genomför för miljoner människor. Detta är huvudfrågan. För hundra år sedan var vi mycket självförsörjande. Vi var inte ekonomiskt svagare än andra. Om du jämför oss med många av världens länder, så ska du se att vi inte är svaga. Andra utvecklades och vi gick bakåt. Vi har allvarliga problem vad gäller den politik som staten har tillämpat. Jag menar att om staten har de rätta programmen och en vision, så finns det bara 20 miljoner munnar men 40 miljoner händer. Om dessa 40 miljoner händer sätts i arbete på rätt sätt, föreställ dig hur långt detta kan ta landet på 10 år.

Emellertid måste vi skära ner på vissa saker för att spara pengar. Jag har sagt att vi inte behöver en 90 000 man stark armé. Vi kan skära ned med 80 000 man. 10 000 räcker. Och se sedan hur mycket kapital vi kommer att ha. Det beror inte på någon personlig missunnsamhet att vi vill avskaffa monarkin. Den har samlat på sig miljarder rupies. Föreställ dig hur mycket kapital vi kommer att ha om den nationaliseras. Kommer det inte ske mirakel om vi mobiliserar 40 miljoner händer? Vi kan tjäna miljoner på våra örter. Vi har så mycket yarchagumba. Låt oss bygga tillverkningsfabriker där de växer. Tusentals kommer att få jobb och vi kan tjäna miljoner rupies. Pengar kommer att börja växa här.

F: Du nämnde nyss demobiliseringen av armén. Gäller det också er armé?

P: Detsamma gäller för befrielsearmén. Jag har också tränat dem nu. Vi ökar heller inte på antalet i vår armé. Vi har inte förmågan besegra den indiska eller den kinesiska armén ens med våra trettiotusen och den kungliga arméns nittiotusen. Vi har inte förmågan att slå någon. Gå igenom vår historia, så står det klart att det enda den nepalesiska armén har gjort sedan Sugauli-avtalet är att döda folk. Vi kan skapa säkerhet genom att organisera folket i en milis. Om alla medborgare genomgår en femårig militär träning kommer det att finnas 25 miljoner soldater beredda. När väl denna armé är redo kan vi rädda landet, även om Indien eller Kina angriper. Men även om vi skapar en 500 000 man stark armé och håller den i baracker, så kan den inte slåss med någon. Vad är nyttan med det?

F: Det betyder att vapen och arméer inte kan bli en stötesten på vägen mot en konstituerande församling?

P: Enligt min åsikt kommer det inte att bli det och ska heller inte bli det. Om de sju partiernas ledare är seriösa vad gäller landet, freden och utvecklingen, kommer detta problem inte att uppstå. Det kommer inte att skapas av oss. Vi kommer att lägga fram detta förslag. Jag har redan talat om det. Låt oss skära ner arméerna på båda sidor. Låt oss träna upp folket i en milis. Milisen kommer att upprätthålla lag och ordning. Låt oss hålla en armé bara för att träna folket.

F: Affärsfolk, industriidkare och entreprenörer är lite bekymrade över er. De fruktar att ni, som ett mäktigt parti, kan ge dem många problem, att ni kommer att klämma åt dem när ni väl är vid makten.

P: Vi uppmuntrar alla som vill utveckla industrier i vårt land, skapa jobb, göra profiter och investera profiterna i landet. Vi kommer att organisera ett möte för kapitalisterna. Vi kommer även att inbjuda dem som är emot oss. Vi vill att Nepals kapital ska stanna i landet. Vi är klara över att det inte kommer att bli någon utveckling i Nepal om inte kapitalisterna kan göra en viss vinst. Men låt denna vinst inte ske genom exploatering och låt den heller inte föras utomlands. Vi kommer också att föreslå kapitalisterna att investera där de största vinsterna kan göras. Vi bör introducera en sträng lag för att hindra dem som tjänar pengar här att deponera pengarna i Amerika eller Indien.

Intervju av Kishor Nepal

publicerad på Kantipur.com den 20/6 2006
Översättning: Rickard B. Turesson