Nya Arbetartidningen

Hur kommer det sig att svenskan fått en jämförelsevis så svag ställning i EU? Både länder som blev medlemmar samtidigt som Sverige (Finland och Österrike), och länder som blivit medlemmar betydligt senare (som t.ex. Polen, Lettland, Tjeckien och Rumänien), har hävdat sina nationella språk betydligt mer kraftfullt än Sverige.

Under 80-talet fanns en annan inställning i Sverige till flerspråkighet och insikt i att ett land behöver sitt språk – och flera andra språk. Dåvarande statsministern Olof Palme behärskade själv flera språk, och fungerade som en slags förebild för flerspråkighet med sina kunskaper i tyska, franska, ryska och spanska utöver engelska. I början av 90-talet svängde emellertid inställningen; nu var det inte lika viktigt längre att värna om det egna språket och flerspråkighet.

Denna eftergivna och undergivna inställning till det egna modersmålet i EU går som en röd tråd ända från början av de svenska EU-förhandlingarna. En intressant uppgift framkommer i en intervju i tidningen Arbetet den 28 juli 1991, då pressrådet, Christian Andersson, vid den svenska EG-delegationen i Bryssel uttrycker tvivel på att svenskan faktiskt kan bli ett officiellt EG-språk, även om Sverige blir medlem. ”Svenskan blir nog aldrig ett EG-språk.” Redan i samma intervju häpnar en representant för den danska översättningsbyrån över den svenska inställningen, som hon finner strida mot EG:s hela grundtanke. Då som nu gällde principen att alla länder som blir medlemmar i EU avgör vilket eller vilka av landets språk de vill ska bli officiella EU-språk. Detta betyder också att en kandidatstat kan avstå från att föreslå sitt eller sina officiella språk som officiella EU-språk. Men några förhandlingsduster behöver säkert inte utkämpas för den sakens skull …

Sture Allén uppmärksammade i en artikel, ”Varar svenskans värde”, i SvD senare under året inte bara pressrådets uttalande utan även uttalanden från Carl Bildt och Ulf Dinkelspiel. Han drog slutsatsen att ”man tycks inrikta sig på att svenskan skall bli ett tredje rangens språk (inom EG – vår anm.) eller ett helt ranglöst”. Det nordiska språkmötet på Island i augusti 1991 riktade också en uppmaning till den svenska regeringen att under inga omständigheter frångå principen att alla EG-medlemmars nationella skulle vara likaberättigade. Denna framställan följdes sedan upp av ett brev från Svenska språknämnden till den dåvarande EG-ministern, Ulf Dinkelspiel, som svarade: ”I den förhandling som förestår mellan Sverige och EG om medlemskap, är det vår självklara utgångspunkt att svenska språket skall ges samma ställning som övriga nationella språk i EG.”

Frågetecken

Det finns dock fortfarande frågetecken kring den svenska förhandlingslinjen. Journalisten Johanna Parikka-Altenstedt skriver i sin blogg ”Helsinki – Stockholm – Malmö” den 3 maj 2007 att den borgerliga regeringens förhandlare, minister Ulf Dinkelspiel, inte hade kravet på att svenska skulle bli officiellt språk inom EG på sin lista, när han förhandlade om svenskt medlemskap. Hon menar att det var Finland som såg till att svenska språket blev officiellt språk inom EU, för man krävde att båda de inhemska finländska språken, finska och svenska, skulle bli officiella språk. Om denna uppgift skulle stämma, påminner det om förhållandet på vissa finlandsbåtar. Om man vill ha en stockholmskarta på svenska, och inte bara på engelska, måste man få den från en finsk utgåva …

Pia Jarvad, medlem i Dansk språknämnd, skrev 1995 i Dansk i EU: ”I Sverige överväger man seriöst att inte kräva svenskan likställd vid inträdet i EU.” På en direkt fråga svarar emellertid Ulf Dinkelspiel att dessa uppgifter är grundlösa – ”nys” helt enkelt.

Stå upp för sitt språk

Thomas Davis, en irländsk frihetskämpe, skrev en gång att ”ett folk utan ett språk är bara en halv nation. En nation borde försvara sitt språk mer än sina territorier – det är en säkrare barriär, och en viktigare gräns, än en befästning eller en flod.”

Det bästa sättet att försvara sitt språk är att använda det. Ulf Dinkelspiel har bekräftat att den svenska EG-delegationens förhandlingar 1991–1994 normalt skedde på engelska. Enligt en vanligtvis initierad källa i EU är Sverige det enda ansökarland, som inte har bedrivit förhandlingarna på sitt eget huvudspråk.

I samma artikel tar Sture Allén upp distinktionen mellan formella arbetsspråk (läs de officiella språken) och reella arbetsspråk (de språk som utkasten till de viktigaste dokumenten skrivs på). 1970 var franska (60 %) och tyska (40 %) de reella arbetsspråken; år 2000 skrevs 55 % av dessa dokument på engelska, 33 % på franska, 4 % på tyska och 8 % på åtta andra språk. När det gäller översatta dokument till olika språk svarade t.ex. franskan och tyskan för 13 % vardera, engelskan för 11 %, medan danska, svenska och finska placerade sig i botten med 7 % vardera.

Sverige har också varit drivande i att försöka reducera kostnaderna för tolkning inom EU. Redan Christian Andersson 1991 menade att gränsen för tolkning måste sättas någon gång. Enligt UD-tjänstemannen Axel Moberg i en artikel i Språkvård nr 2/2003 har Sverige verkat för ett betalsystem, som innebär att varje land anger i vilka fall man önskar tolkning till sitt språk, eller bara från det, och i så fall ska också landet betala för det. I maj 2004 infördes detta system för tolkning i Europeiska rådets arbetsgrupper. Tidigare betalades all tolkning direkt ur EU:s budget – nu tilldelades varje land i stället en pott för tolkning. Under perioden fram till maj 2005 använde Sverige bara 10 procent av denna pott – en del av de pengar som Sverige ”sparade” kunde i stället användas till resor, men resten gick tillbaka till EU. I en artikel i Göteborgs-Posten den 6/12 2005 skriver ett antal konferenstolkar och borgerliga riksdagsmän från kulturutskottet att ”inget annat medlemsland begär tillnärmelsevis så lite tolkning som Sverige … Finland beställer 35 procent mer tolkning än Sverige, Danmark tre gånger så mycket, och Grekland och Portugal nästan fem gånger så mycket.”

Det finns alltså en språklig hierarki inom EU och Sverige befinner sig nederst i denna hierarki, en position, som i huvudsak är självvald. Sture Alléns farhågor har verkligen besannats.

Det är självklart att man uttrycker sig och argumenterar bäst på sitt modersmål. De svenska företrädare i EU som använder engelska på möten, där tolkning förekommer, kommer ändå att tolkas till de flesta andra språk De företrädare som väljer att avstå från tolkning från engelska till svenska, när viktiga direktiv och förordningar diskuteras, måste vara hundraprocentigt säkra på att deras hörförståelse är densamma som på svenska. Det finns inget annat land inom EU som har sålt ut sitt språk på samma sätt som Sverige har gjort. Detta har skett trots att Sverige har lagt ner både mycket pengar och energi på att utbilda konferenstolkar, till och med långt efter det att man visste att det inte skulle finnas någon marknad för dessa tolkar.

På ett ställe i den socialdemokratiska regeringens proposition ”Bästa språket” från 2005 heter det ”att utgångspunkterna för svensk språkpolitik bör (märk väl! – vår anm.) vara att svenska språket bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige och att det förblir ett officiellt språk i EU”. Varför påpekas egentligen att svenskan bör ”förbli” ett officiellt språk i EU? Denna skrivning är lika tvetydig som Sveriges praktiska språkpolitik i EU.

Ledande representanter för det officiella Sverige måste naturligtvis föregå med gott exempel i fråga om användningen av svenska i EU-sammanhang. Annars ”smittar” beteendet av sig på de svenska EU-tjänstemännen och EU-parlamentarikerna och det uppstår en särskild svensk subkultur i EU. Det finns tyvärr gott om exempel på dåliga föredömen. Hösten 2004 besökte Göran Persson president Chirac i Elysée-palatset och föreslog att samtalen skulle ske på engelska. Chirac satte dock p för detta genom att bestämma att samtalen skulle föras på svenska respektive franska. 2006 var Anders Borg den ende finansminister som på sitt första möte för EU:s finansministrar inte talade sitt modersmål, utan engelska. Margot Wallström talar t.ex. ofta engelska i plenum. En f.d. EU-parlamentariker skriver om Wallström: ”Jag kan inte minnas någon annan kommissionär (utom kanske de danska och finska) som inte talar sitt eget språk i plenum.”

Med denna inställning från många av landets tunga makthavare, där svenskan ofta väljs bort till förmån för engelskan i EU-sammanhang, är det inte konstigt att synen på svenskans ställning i Sverige också är högst vacklande. Visserligen ändrade sig den förre kulturministern Leif Pagrotsky i fråga om en språklag och den nuvarande regeringen tillsatte en utredare med uppgift att utarbeta ett lagförslag för svenskan som officiellt språk i Sverige. Samtidigt tillsatte emellertid samma regering en chef för Högskoleverket, som anser att det är en naturnödvändighet att engelskan tränger ut svenskan helt från högskolan, och som inte ens beklagar det.

Det är dags att göra upp med den bristande tilltron till svenska språkets förmåga att hävda sig i längden, både på hemmaplan och i EU. Slå vakt om det svenska språket, upprätthåll den mellannordiska språkförståelsen, tillämpa mångspråkighet och öka kompetensen i flera främmande språk än engelska! Att satsa på ett enda främmande språk som engelskan är en kortsiktig och oklok strategi för Sveriges del. Då lägger man alla ägg i samma korg!

Olle KÄll/Per-Åke Lindblom

Medlemmar i nätverket Språkförsvaret