Nya Arbetartidningen

Gör som vi säger - inte som vi gör

Kategori: George Monbiot, 2003/1, Internationell ekonomi

Den fria marknaden påtvingas den fattiga världen, men är frånvarande i den rika, skriver George Monbiot.

Demokratin i Brasilien både vann och förlorade söndagsnatten den 27 oktober. Den vann, därför att för första gången i dess historia valde nationen en man med enkelt ursprung och radikala idéer till president. Den förlorade, därför att mannen nu är förbjuden att vara radikal. De inskränkningar som genomförts av kapitalmarknaderna och den internationella valutafonden (IMF) hindrar honom från att intervenera i ekonomin eller genomföra ett socialt åtgärdspaket, något som de fattiga så desperat behöver. I stället måste han följa den ekonomiska modell som alla regeringar måste ansluta sig till: en modell där demokratin är underordnad den fria marknaden.

Detta är hur som helst den historia som världen berättar för sig själv, och den historia som vi som är missnöjda med utvecklingen i världen ständigt upprepar. De senaste månaderna har jag börjat inse att denna historia på ett sätt är helt felaktig. Det är inte en ekonomisk modell som tillämpas globalt. Det är två modeller. En av dem är den marknadsfundamentalistiska, som de fattiga länderna har tvingats underkasta sig. Den andra är det sätt på vilket den rika världen lever.

Skamlöst

För att få tillgång till andra nationers marknader har de rika länderna öppnat deras ekonomier, reducerat eller eliminerat bidrag och avlägsnat skyddsåtgärder som kunnat ge orättvisa fördelar till hemmaindustrierna. Detta är vad de rika ländernas regeringar hävdar att de har gjort. Vårt misstag är att vi har trott på dem.

De fortsatta bidragen till det europeiska jordbruket – vilka nyligen försvarats av Frankrike och Tyskland – och till USA:s jordbruk och stålindustri betraktas allmänt som udda interventioner på en marknad som annars i huvudsak är fri. Men medan både Europa och USA skränigt har valt ut förlorarna, har de i det tysta också valt ut vinnarna, med förödande konsekvenser för resten av världen.

Under åtskilliga år har kritiker av PFI (Private Finance Initiative) varit förbryllade av dess extraordinära överlevnadsförmåga. Studie på studie har visat att det ger sämre återbäring på pengarna än konventionella offentliga fonder. Systemet åtnjuter mindre stöd från allmänheten än Margret Thatchers ”poll tax”. Det hotar att förstöra regeringens rykte om ekonomisk försiktighet. Så varför har det inte övergivits än?

Koncernlobby

PFI ser säkert till att en mäktig koncernlobby håller tyst, medan det tillåter regeringen att skjuta över dagens utgifter till kommande generationer. Men det finns en tredje faktor som vi samtliga har missat. PFI har utvecklats till en av Storbritanniens största industrier. Om regeringen skulle avveckla det, skulle den på samma gång göra sig av med en stor och växande inkomstkälla. Både utvecklingen och den fortsatta existensen av PFI i Storbritannien, kan tolkas som ett program för massivt exportstöd.

I mars 1999 reste finansminister Kenneth Clarke till Sydafrika med en grupp bankmän och konsulter. Clarke förklarade för sina värdar att PFI i Storbritannien ”maximerade effektiviteten” och åstadkom ”den bästa balansen mellan kostnader, utformning och genomförande”. Detta påstående, som gjordes bara fem månader efter att det första PFI-projektet i Storbritannien – the Skye Bridge – hade avslutats och visat sig vara det största misslyckandet vad gäller regeringsupphandlingar sedan Poulsonskandalen på 60- och 70-talen, var häpnadsväckande struntprat. Men hans åhörarskara visste ingenting om denna eller liknande skandaler. Clarke förklarade att ”hela spektret av tekniker” hade ”prövats och testats i Storbritannien”. PFI var nu redo att exporteras till Sydafrika.

Selektivt

Strax efter Labourregeringens makttillträde kom en delegation statstjänstemän från Sydafrikas hälsomyndigheter och fick en högst selektiv genomgång av de brittiska PFI-projekten. Detta följdes av den största hälsovårdsdelegation som den brittiska delegationen någonsin organiserat. För två år sedan började Sydafrika skriva under de första kontrakten för PFI-organiserad sjukvård. Många av de företag som fick kontrakt har – inte förvånande – ”försökt och testat” modellen i Storbritannien.

Regeringen har noga sett till att Sydafrika inte ska upptäcka att det gått på en stor bluff. I slutet av förra året reste till exempel Stephen Timms, statssekreterare på finansdepartementet, till Kapstaden, där han citerade ”oberoende undersökningar” som visade att PFI i genomsnitt var 17 procent billigare än offentligt finansierad verksamhet. De ”oberoende undersökningarna” var i själva verket en utredning som regeringen hade beställt, och vars resultat, som förvrängdes av de konsulter som åberopade dem, hade förlöjligats på hemmaplan.

Brittisk export

Men med hjälp av sådana friserade redogörelser har åtminstone 13 andra regeringar övertygats om att överta den brittiska upphandlingsmodellen. När de väl har slukat betet har brittiska företag varit de första att erbjuda sina tjänster. De första projekten i Irlands omfattande PFI-program för skolorna, lade Jarvis and Barclays Bank rabarber på. Warszawas tunnelbaneprojekt för två miljarder pund, som av konsulter beskrivits som ”ett mönster för investeringar i infrastruktur i hela Polen”, utvecklas av ett brittiskt konsortium. Brittiska advokater, konsulter och finansiärer svärmar kring Hollands första stora PFI-projekt, snabbtågsjärnvägen som ska förbinda Amsterdam med Rotterdam och Belgien. I fjol uppskattade the Royal Bank of Scotland att den globala PFI-marknaden enbart för infrastrukturella projekt skulle vara värd 25 miljarder pund år 2006. Storbritanniens katastrof exporteras över hela världen.

Allt detta kan ses som en triumf för Storbritanniens metoder att understödja sin export. Det kan också ses som en osedvanligt ambitiös intervention på marknaden.

Massivt stöd

PFI-industrin i Storbritannien har helt och hållet utvecklats på det offentligas bekostnad. Åtskilliga modeller har prövats, ofta med katastrofala konsekvenser, men som har tillåtit företagen att lista ut vilka som är profitabla och politiskt livsdugliga. Det brittiska folket har varit försökskaniner. Samtidigt som systemet var redo att exporteras, var det uppenbart att det inte fungerade, men om regeringen hade övergett det hemmavid, så skulle det aldrig ha kunnat exporterats utomlands. Åtminstone en del av de 23 miljarder som hittills använts – och ytterligare 64 miljarder är att vänta – är ett omfattande men dolt stöd till en industri som håller på att utvecklas.

När man betraktar de nya intellektuella egendomsrättigheterna (intellectual property rights), som har skapats för att skydda företag i den rika världen, olje- och gassubventionerna, subventionerna till kärnkraftsindustrin, den biotekniska industrin och läkemedelsindustrin, statens stöd till försvarsindustrin, transporter och jordbruksnäringen, lokaliseringstöd och regionalt stöd, så undrar man om det finns en enda sektor i den rika världens ekonomier som inte får ett massivt stöd från staten.

Det finns goda argument för att staten ska intervenera i fattiga länder: alla länder som idag är välmående har understött sina industrier under uppbyggnadsskedet. Det finns inga hållbara argument för statsintervention i rika länder. Ändå är det just dessa länder, som minst av allt behöver statliga ingrepp, som tycks använda dem mest, medan de länder som kanske behöver dem, blir tillsagda att öppna sina marknader för konkurrens, annars kommer de att förlora sin kreditvärdighet och riskera ekonomisk ruin. Den fria marknaden är något som den rika världen påtvingar den fattiga.

George Monbiot