Nya Arbetartidningen

Vilken skillnad ett år gör! Så sent som i somras sjöng ekonomiska orakel och globala investerare lovsånger till de asiatiska tigrarna. Världsbanken (WB) värmde sig i glöden från 1993 års rapport, Det asiatiska miraklet. Överallt inom de härskande kretsar basunerades ut att "den asiatiska modellen" var ett bevis på att den fria marknaden och det fria kapitalflödet skulle innebära mänsklighetens frälsning.

Idag, efter mer än ett år av förödande ekonomisk kris i regionen, förbereder Världsbanken en ny rapport. Omvärdering av det asiatiska miraklet (Rethinking Asia's Miracle) skall den kallas. Inte konstigt att lite omvärdering är gångbart. Varje dag sägs 10 000 sydkoreanska arbetare upp – 300 000 i månaden. Den indonesiska ekonomin befinner sig på randen av en fullständig kollaps, bara 22 av 282 företag på Jakartas aktiebörs är i stånd att klara sig på egen hand. Japan sitter fast i den djupaste recessionen på tjugofem år. Malaysia och Thailand befinner sig fortfarande i en finansiell chock. Totalt har över 600 miljarder dollar sopats bort från balansräkningarna på regionens börser. På grund av att de nationella budgetarna och den allmänna politiken i allt högre grad dikteras av Internationella Valutafonden (IMF), ser Ostasiens ökande integration i världsmarknaden ut som en väg till ett nytt slags beroende.

Det falska talet om "globalisering" som har dominerat de ekonomiska analyserna även inom mycket av vänstern har skakats om kraftigt. Det är sant att kapitalets oemotståndliga strävan till omställning – "downsizing" och trimmad produktion, "outsourcing", ökad andel deltidsarbete, skapandet av nya kapitalmarknader, upprättandet av nya handels- och investeringsallianser – har förvandlat kampens och motståndets arena. Men snarare än att ändra kapitalets grundläggande karaktär och motsättningar, avslöjar krisen i Asien hur explosiva dessa motsättningar kan bli. I själva verket säger den asiatiska krisen oss mycket om två grundläggande motsättningar i kapitalismen i "globaliseringens" tidsålder. För det första avslöjar den överackumulationens och överkapacitetens svåra problem, som plågar det globala kapitalet. Och för det andra illustrerar den hur en accelererad kapitalackumulation kan ge upphov till en kraftfull ny arbetarklass, som är i stånd att ta upp kampen mot kapitalets diktat.

Globaliseringen inför rätta

Om någon region skulle vara ett testfall för etablissemangets anspråk om globalisering, så är det Ostasien och dess nyligen industrialiserade länder – särskilt Sydkorea, Thailand, Indonesien, Malaysia och Taiwan. Se på en stor del av världen och anspråken om ekonomisk globalisering tycks skrattretande. När allt kommer omkring, trots bedrägeriet med det globalt mobila kapitalet, fortsätter det internationella kapitalet att koncentrera produktionen och handeln till de industriellt utvecklade länderna. Med några undantag har bara delar av Asien varit mer indragna i kapitalets globala strömmar. Mellan 1980 och 1991, till exempel, ökade den andel av världshandeln, som Asien (exklusive Japan) stod för, från 9 till 15 procent, medan i-ländernas andel minskade från 72 till 63 procent. Men resten av världen – de "mindre utvecklade länderna" i Afrika, Latinamerika och Karibien i synnerhet – erfor ett katastrofalt fall från 28 till 13 procent av världshandeln (FN, World Economic Survey). 1994 var Ostasien målet för mer än hälften av investeringsflödet till utvecklingsländerna.

Om man bortser från Asien, fanns det inte någon globaliseringstes; det fanns bara en framgångshistoria. Och nu ifrågasätts den av Ostasiens kris. Till yttermera visso utgör händelserna i Asien ett allvarligt mot världskapitalismens ekonomi i sin helhet, "det största hotet mot globalt välstånd" sedan 1970 som Business Week uttrycker det (26/1 1998).

I motsats till den ytliga beskrivningen i affärstidningarna handlar sammanbrottet i Ostasien i grunden inte om korruption, att man håller varandra om ryggen eller överdrivet reglerade marknader. Det handlar snarare om det klassiska problem, som kallas överackumulation (och en motsvarade reduktion av profiten). De enorma kapitalströmmarna till Sydostasien de senaste åren har bidragit till en kraftig uppbyggnad av produktionskapaciteten, varav en stor del inte kan utnyttjas lönsamt. Med andra ord stångar kapitalismens egen utveckling mot sina egna inneboende gränser. Trots detta har koncernerna svarat på den ökande marknadskonkurrensen med ytterligare ökning av kapaciteten – nya fabriker, gruvor, produktionsanläggningar och jättefarmer, ny infrastruktur och nya tjänsteindustrier.

Att öka kapaciteten under en period med överkapacitet verkar irrationellt – och för systemet som helhet är det det. Men för enskilda kapitalistiska företag, som är fångade i marknadskonkurrensens logik, är det den enda rationella vägen att gå. Målet är trots allt att försäkra sig om att någon annan dukar under i kampen om marknadsandelar. De som överlever, kommer förmodligen att vara de som har den rätta kombinationen av trimmad produktion, ny teknologi, arbetsdisciplin, förhållandevis lågt löneläge och god tillgång till marknaden. Så ny kapacitet tillförs för att åstadkomma detta, att bygga de mest effektiva kapitalistiska företagen, trots det överordnade problemet överackumulation.

På många sätt har Asien fungerat som ett testområde för den senaste vågen av kapitalackumulation. Produktionsanläggningar för bilar, stål, elektronik, chips och fiberoptik har byggts huller om buller i hopp om att billig arbetskraft, enkel finansiering och näringslivsvänliga regeringar som med hård hand reglerar fackföreningsverksamhet ska garantera en god profit. Så snart uppgången hade kulminerat, var resultaten förutsägbara: enorm överkapacitet och svåra lönsamhetsproblem.

Låt oss till exempel ta bilindustrin. Den globala överkapaciteten ligger idag på omkring 21-22 miljoner bilar. Detta utgör grovt räknat en 36-procentig överkapacitet i förhållande till världsmarknaden, vilket motsvarar 80 välskötta bilfabriker. Trots denna verklighet – men enligt kapitalistisk logik just därför – har bilföretagen med stor iver byggt ut kapaciteten i hela Asien. Faktiskt planerade de, innan krisen bröt ut, att investera i projekt, som skulle ha fördubblat produktionskapaciteten utanför Korea och Japan, länder, som redan vacklade på grund av överkapacitet.

Liknande överackumulationsproblem – skapandet av produktivkrafter som inte kan utnyttjas profitabelt – plågar industrier för datachips, halvledare, fiberoptik, kemiska och stålindustrier. Världsmarknaden för dynamiska RAM-chips (DRAMs) är ett annat bra exempel. Analytiker beräknar att produktionen av DRAMs kommer att överstiga efterfrågan med 18 procent i år, mot noll så sent som 1995. Resultatet har blivit ett katastrofalt prisfall (speciellt illa för Sydkorea, som kontrollerar 40 procent av världsmarknaden för DRAMs). Priset på 64 megabit DRAMs föll som en sten i början av 1997 till 20 dollar i slutet av året. I år har priset fallit ytterligare till 8 dollar (Wall Street Journal 4/6 1998). Den egentliga orsaken till den ekonomiska krisen i Asien står att finna i denna slags press nedåt på priser och profit, som en följd av överproduktion.

Några investerare fick kalla fötter, eftersom de räknade med att lönsamhet från fortsatta investeringar i dessa sektorer var osannolik. De började med att skydda sig genom att reducera sina placeringar i Asien. Sakta men säkert drog de sig ur just sådana områden som Östasien, där hektisk ackumulation, förvärrad av en kraftig ström av spekulationskapital, hörde till dagens ordning. Med andra ord: "Marknadskrafterna" reagerade på verkliga problem, som berodde på överackumulation av kapital. Den asiatiska krisen är alltså inte ett resultat av att samhället inte är tillräckligt marknadsorienterat utan handlar om de inbyggda motsättningarna på en kapitalistisk marknad.

Allt detta har ytterligare förvärrats av strömmar av kortsiktigt finanskapital. Medan latinamerikanska marknader vacklat och japanska aktie- och egendomsmarknaden fallit ihop, såg internationella banker och institutioner möjligheter att göra stora profiter i Ostasien. De såg fabriker växa upp, med ny teknologi i kölvattnet, explosiv utbyggnad av vägnätet, flygplatser, telekommunikationer och lyxhotell – och de ville vara med i uppgången. Allt eftersom finanskapitalet strömmade till regionen, vilket förbilligade lånen, lanserade tillverkningsföretag och konstruktionsföretag ständigt nya projekt. Ostasiens ekonomiska uppsving fick därmed alla de klassiska kännetecknen på en spekulativ högkonjunktur. Allt eftersom nya megaprojekt lanserades med ohämmad optimism, växte bubblan sig allt större.

Det var oundvikligt att några investerare valde att satsa sina pengar på att bubblan skulle spricka. De insåg att det byggdes alltför mycket livsmedelsindustri, för många fabriker, gruvor, hotell och vägar jämfört med överkapaciteten i världen. De drog sig ur, först stilla, från nya investeringsprojekt i Asien. De sålde ut sina aktieinnehav; de dumpade asiatiska valutor. När processen väl hade börjat, växte den som en snöboll. Det privata kapitalflödet till Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Sydkorea och Thailand fördubblades från 1990 till 1996, från 20 till 95 miljarder dollar om året. Men 1997 upplevde dessa länder en negativ nettokapitalström i storleksordningen 20 miljarder dollar. Kraschen hade inletts, först i form av spekulation mot den thailändska valutan bath förra sommaren (dvs 1997 – ö.a.).

Plötsligt uppdagade näringslivet att den ostasiatiska skulden – just den skuld som hade skapats av det globala kapitalets utlåning – var ett stinkande problem. Så sent som i fjol sommar, till och med efter att den thailändska bathen hade börjat falla som en sten, hävdade ekonomer i Världsbanken, IMF och en rad utländska banker att den indonesiska ekonomin i grunden var sund. De thailändska problemen skulle inte sprida sig till Indonesien. Några månader senare började kapitalflykten, och världsmarknaden fällde sin dom över landets utlandsskuld på 80 miljarder dollar. Så illa var kapitalflykten att devalveringen som påtvingades av det globala kapitalet, förde landet till avgrundens rand genom att förhållandet mellan skulder till utländska banken och bruttonationalprodukten steg från 35 procent till 140 procent (Economist, 7/3 1998).

Alla ögon vändes mot Sydkorea. Ostasiens starkaste industrimakt utanför Japan verkade nu mycket sårbar, speciellt sett i ljuset av den japanska yenens långvariga fall till följd av krisen i Japan. Eftersom Sydkorea konkurrerar direkt med Japan i bil-, stål- och elektronikindustrin med mera har landet mycket att frukta när japanska exportpriser sjunker på grund av en svagare yen. Sydkorea befann sig alltså i en underlig situation: trots kraftig exportökning stagnerade exportintäkterna på grund av fallande priser. Under perioden 1996 – 1997 steg Sydkorea export med 37 procent i volym, men exportintäkterna steg bara med 5 procent. Men en så svag ökning var inte tillräcklig för att finansiera de lån koreanskt näringsliv hade tagit för att bygga och modernisera fabriker.

Vid utgången av 1996 hade de 30 största "chaebol" – industrikonglomerat, som dominerar ekonomin – ett genomsnittligt skuld mot egenkapitalförhållande på 400 procent. Efterhand som krisen utvecklades och exporten och överskott krympte, blev utsikterna att betala av på dessa skulder allt mörkare. Mer än en fjärdedel av chaebolen har kollapsat, bland annat Kia och Halla-gruppen, som är engagerad i skeppsbyggnad, konstruktionsarbete och bildelar.

Och så slog krisen i Ostasien tillbaka på Japan, där den hade startat. Lågkonjunkturen i Japan började tidigt på 90-talet med stora fall i aktie- och egendomsmarknaden. Efter ett fall på 1 procent 1997 fortsatte fallet med formidabla 5,3 procent första kvartalet 1998. Koncernernas profit och kapitalinvesteringar ligger på en låg nivå, antalet konkurser har ökat drastiskt och den privata konsumtionen har minskat betydligt. Varuhusens omsättning minskar i storleksordningen 15 procent månatligen. Samtidigt överstiger osäkra lån i japanska banker 1000 miljarder dollar, och företagens skulder uppgår i genomsnitt till 4 gånger egenkapitalet mot i genomsnitt 1,5 gånger i USA (Business Week 18/5 1998).

Detta sker trots en injektion på 1000 miljarder dollar i form av statlig konsumtion de senaste sex åren för att få fart på ekonomin. Näringslivets syn på Japan har blivit så pessimistisk att chefsekonomen Paul Summerville i RBC Dominion Securities (dotterbolag till Royal Bank of Canada – övers. anm.) spår (vilket han har gjort alltsedan 1992) att Japans lågkonjunktur kommer att vara i femton år. Det behöver inte sägas att detta innebär ytterligare dåliga nyheter för de "asiatiska tigrarna" med sitt stora beroende av export till Japan och av japanska investeringar. Och det är en orsak till att det är osannolikt att krisen snabbt upphör. (1)

Hela regionen upplever en våg av kriser i aktiemarknaderna, nedläggning av fabriker, massuppsägningar, nedskärningar i offentlig konsumtion och valutaoro. Allt detta leder till nöd och elände för miljoner av människor. Massiva investeringar och kapitalackumalation kolliderar med tanken på att producera för profit. Resultatet är att Ostasien nu upplever "en farsot som tidigare alltid skulle ha uppfattats som en absurditet – överproduktionens farsot".(2) Denna farsot medför stora prövningar för folk – och föder motstånd och uppror.

Arbetsfolk och miljö: Krisens omfattning.

Mer än fem miljoner indonesiska arbetare har sagts upp sedan juli 1997. Antalet arbetslösa i landet kommer troligen att uppgå till 20 miljoner i slutet av 1998, och samtidigt uppskattas antalet arbetslösa i Thailand till tre miljoner, nästan två miljoner i Sydkorea, en miljon i Malaysia i tillägg till 1,5 miljoner gästarbetare, som förväntas bli utkastade.

Uppsägningarna åtföljs av en underminering av levnadsstandarden. Från augusti till december 1997 blev den genomsnittliga inkomsten halverad i Sydkorea. Detta bleknar i förhållande till vad som skedde i Indonesien, där den årliga genomsnittsinkomsten sjönk från 1200 dollar till 300 dollar. I Indonesiens största industristad Surabaya föll den genomsnittliga dagslönen i slutet av 1997 till under 0,3 dollar. Detta sker samtidigt som valutafonden IMF beordrar att mat- och bränslesubsidierna ska avskaffas, och priserna stiger i höjden. Före utgången av 1998 kommer antalet människor, som lever under fattigdomsgränsen att fördubblas till 58 miljoner. Men det är lika illa på andra ställen. I Thailand steg priserna på ris och mjöl med 40 procent i februari 1998, en katastrof för de fattiga. Den ekonomiska krisen är någonting långt mer än förändringar i handels- och investeringstal. I grund och botten handlar det om ökande fattigdom, arbetslöshet, undernäring och ökad sjuklighet.

Nödhjälpsarbetare i Indonesien rapporterar att många mödrar, som inte längre har råd med mjölk, ger sina nyfödda te. Antalet undernärda stiger, likaså antalet som slutar skolan i förtid. Unga kvinnor drabbas särskilt hårt, när fabriker och butiker stänger och flickor tas ur skolan. I Thailand leder krisen till att många familjer på landsbygden pressas till att sälja sina döttrar till prostitution i Bangkok, där – enligt vissa experter – så många som en miljon kvinnor arbetar inom sexindustrin. Många av dem blir offer för den AIDS-epidemi, som myndigheterna försöker förneka.

Miljöförstöringen bidrar också i betydande utsträckning till lidandet. Hektisk industrialisering och storslagna megaprojekt har tillsammans lett till stora skador på miljön. Den asiatiska utvecklingsbanken i Manila beskriver kontinenten som den "mest förorenade och miljömässigt degraderade" i världen. Asiens floder för med sig i genomsnitt 20 gånger mer bly än floderna i Väst. Det pris som människorna måste betala för detta, är enormt. Enligt Världshälsoorganisation (WHO) dör mer än 1,5 människor årligen på grund av luftföroreningar. Ytterligare 500 000 liv går till spillo på grund av förorenat vatten och dåliga sanitära förhållanden. Den ekonomiska krisen kommer att medföra en ytterligare försämring av miljön allt eftersom företagen för att överleva reducerar kostnaderna och ignorerar säkerhetsföreskrifter och utsläppsbestämmelser. Färska händelser i Indonesien ger en skrämmande förvarning om vad som kan ske.

I omfattning överstiger kommersiell skogsdrift all annan industriverksamhet i Indonesien, som har tio procent av världens regnskog. Omkring 60 miljoner människor bor och arbetar i dessa skogar. En tredjedel av dessa praktiserar svedjebruk i en form som har varit bärkraftig i tusentals år. Likväl tvångsförflyttas miljoner av dessa människor på grund av kommersiell timmerhuggning och gruvdrift och så vidare. En tredjedel av landarealen – i runda tal 64 miljoner hektar – har beslagtagits av virkesföretag, som rutinmässigt sätter eld på skogen som ett led i deras avverkning och nyplantering. Privatisering och förstörelse av land- och skogsområden har lett till massiv tvångsförflyttning. Till exempel blev 2,5 miljoner av urbefolkningen i Kalimantan (den indonesiska delen av Borneo – översättarens anmärkning) tvångsförflyttade på 1970-talet. Före mitten av 80-talet hade kanske 10 miljoner människor "omplacerats" från Java till andra öar. Sommaren 1997 stacks nästan två miljoner hektar av Sumatras och Kalimantans tropiska låglandsregnskogar i brand. Resultaten blev katastrofala: global uppvärmning, klimatförändringar och skadeverkningar på kaffe- och kakaoodlingar och fisket.

Så många som 70 miljoner människor i Indonesien, Singapore, södra Thailand, Brunei, Malaysia och södra Filippinerna har drabbats och tusentals har varit tvungna att få behandling för luftvägssjukdomar, astma och irritationer på hud och i ögon. (3) Lika ödesdigra har jättelika gruvprojekten varit. Värst på så sätt har de koppar- och guldgruvor, som drivs av New Orleans-företaget Freeport McMoRan. Företaget driver världens rikaste gruva i Irian (Väst-Papua – översättarens anmärkning), och har anklagats för bortföring av, tortyr av och dråp på urinvånarna. Detta företag utvinner stora mängder malm från Puncuk Jaya-berget, och slaggprodukterna har förgiftat floden Ajkwa och lett till fisk- och skogsdöd. Nu planerar företaget att fördubbla gruvproduktionen. Sådant kommer vi nog se mer av allt eftersom skuldtyngda regeringar säljer ut naturresurserna för att skaffa medel till att betala IMF och globala investerare.

Intensifierad miljöförstöring är en direkt följd av intensifieringen av marknadens oundvikliga krav i hela Ostasien. Industriell överackumulation parallellt med finanskapitalets konjunktursvängningar har lett till det klassiska angreppet på arbetarklassen och miljön, "på samma gång underminerar de ursprungliga källorna till all rikedom – jorden och arbetaren", som Marx uttrycker det.(5)

David McNally

Fotnoter:

1. Denna artikel syftar inte till att utforska den enastående dynamiken i Kinas utveckling. Färska nyheter om dramatiska fall i Kinas tillväxttakt och uppsägningar av miljontals offentliganställda samtidigt som tiotusentals statsföretag stänger portarna antyder att enorma problem är i antågande, problem som kommer att ge genljud över hela region och världsekonomin i helhet.
2. Karl Marx och Friedrich Engels: "Det kommunistiske manifest", sid. 54, utgivet av Röde Fane, 1998. Citatet är översatt från norska – översättarens anmärkning.
3. Dianne Freely, "Vem tände på?" i "Against the Current 72" (januari – februari 1998), sid. 17; och Curtis Runyan, "Indonesia`s Discontent", World Watch, maj – juni 1998, sid. 12 – 23.
4. Informationen om Freeport McMoRan stammar från Runyan – se ovan.
5. Karl Marx. "Kapitalet", band 1.