Nummer > 2000/2
2000-05-07 00:00

Från miljöfråga till samhällsfråga

Kategori: 2000/2, Social och ekonomisk politik, Lars Åke Karlgren

När vi som unga fältbiologer i mitten av 60-talet började engagera oss för miljöfrågor var det Rachel Carsons bok Tyst vår som stod i centrum. Kvicksilverbetningen av utsäde blev miljörörelsen första stora symbolfråga. Senare breddades debatten med Hans Palmstiernas Plundring svält förgiftning (1967). Boken tog inte bara upp föroreningen av vattnet, luften och jorden, utan också den orättvisa fördelningen av resurser mellan fattiga och rika i världen.

På den tiden var inte miljörörelsen någon kraft i samhället. Från och med 70-talet blev miljörörelsen starkare och den hamnade allt oftare i motsättning till den då självklara utvecklingsmodellen: fler arbetsplatser – högre tillväxt – mer välfärd. Då sågs miljöns förespråkare som ett hot mot "utvecklingen". De sågs som ett hot mot arbetsplatserna och förlöjligades av fackföreningsrörelsen och nonchalerades av arbetsgivarsidan. För politikerna var de mest till besvär. Vid ingången till 2000-talet talar alla politiker, industriledare och fackföreningsledare om att ta "miljöhänsyn". Alla politiska partier förespråkar en "hållbar utveckling", gärna också med tillägget "ekologisk". Men tyvärr är det inte så enkelt som att fästa ord på ett papper. Vi har ofta sett hur olika samhälleliga åtgärder motverkar varandra, hur olika beslut hamnar i konflikt.

Växthuseffekten

De senaste tio åren har en miljöfråga vuxit över de andra i betydelse. Växthuseffekten har blivit den stora frågan som både lokalt och internationellt dominerar debatten. Samtidigt är det en fråga av helt annan dignitet än kvicksilverbetningen på 60-talet. Den berör vårt levnadssätt, vår teknik, våra pengar, vår industris vinster. Naturligtvis är inte växthuseffekten – eller rättare sagt den del av växthuseffekten som beror på mänsklig aktivitet; människans påverkan på klimatet – något nytt, tidigare okänt. Hans Palmstierna skrev i sin bok "Ett påtagligt bevis för den skadliga luften i storstäderna får man vid obduktion av lik från storstadsbor. Deras lungor skiftar i gråsvarta schatteringar i stället för den friska röda färg som man finner i lungorna från en glesbygdsbo."

Men laboratorn vid Sjukvårdsstyrelsen stannade inte vid ett krasst medicinskt konstaterande, han fortsatte sin analys: "Ändå är det kanske inte effekten på hälsan och på växtlivet i städernas omgivning som är det största problemet. Sannolikt kommer de luftföroreningar som framkallar klimatförändringar att ge de värsta effekterna på längre sikt." Och hans slutsats om den ökande koldioxidhalten i luften är värd att tryckas igen efter trettiotre år: "Det är inte troligt att den ökningen kommer att ha någon direkt effekt på människans hälsa, men den kommer att förorsaka en störning i jordklotets värmebalans."

Nu står vi alltså där. Sedan många år är det klarlagt att fossila bränslen bl a leder till utsläpp av koldioxid, som är den största orsaken till växthuseffekten. Det gör att det är naturligt att så mycket som möjligt begränsa utsläppen. 1991 beslutade riksdagen efter en överenskommelse mellan s, c och fp att utsläppen av samtliga växthusgaser skall stabiliseras till år 2000. Det har inte lyckats. Orsaken är att riksdagens beslut motverkats av så många andra beslut.

Framför allt på transportsidan ökar utsläppen trots höga miljömål och internationella avtal. Bilindustrin fattar egna beslut och bygger bilar med större motorer och fortsätter med sina imbecilla "0-100-på-6-sekunder"-kampanjer. Godstransportörerna upprätthåller den gamla kända stenålderslogistiken "en oxe – en vagn" i stället för att flytta över från långtradare till järnväg och båt, dvs. "en oxe – femtio vagnar".

Så länge samhället premierar ålderstigen logistik och teknik ökar utsläppen. I storstäderna korkas vägarna igen med alla som skall till arbetet samtidigt och alla som skall hem igen samtidigt. Det sitter ofta en person i varje bil. Genom just-in-time-produktionen slipper industrin bygga lager för sina varor och låter i stället vägarna bli en enda stor lagerplats. Miljön försämras, det blir fler olyckor i trafiken, vägar måste förbättras, byggas om och breddas. Samhället får ökade kostnader, industrin minskar sina.

Debatten om växthuseffekten har lyft från att vara en miljöfråga till att bli en samhällsfråga. Det gäller inte bara utsläpp av olika gaser, utan hela vår samhällsplanering. Det gäller inte bara tekniska lösningar för renare utsläpp, utan genomgripande strukturlösningar för vårt boende, vår produktion och hela vårt transportsystem.

Tyvärr hade Hans Palmstierna fel på en viktig punkt. Han trodde inte att växthuseffekten skulle drabba människans hälsa. Men människans påverkan av klimatet har lett till död och förintelse på flera håll på jorden och vi kommer att få se flera Moçambique på våra TV-skärmar i framtiden.

Lars Åke Karlgren