Förändringens vind fortsätter att dra genom arabvärlden
Kategori: Geir Sjuberg, Internationell politik övrigt, 2011
En upprorsrörelse har svept genom arabvärlden. Den vann initiala framgångar i Tunisien och Egypten, där respektive envåldshärskare störtats. Det är fråga om en borgerligt-demokratisk revolution, som fr.a. handlar om att införa och säkerställa demokratiska fri- och rättigheter, bekämpa korruption och rättsröta i de olika länder. Men det finns också en social dimension, eftersom klassklyftorna och den sociala misären är i stor i de flesta av arabstaterna. Arbetarklassens krav är fr.a. synliga i Egypten. Upprorsrörelsen i övrigt har rönt skiftande öden: i Bahrein har den slagits ner, i Jemen står läget och väger och i Syrien har den nyligen blossat upp. I Marocko, Algeriet, Saudi-Arabien, Oman, andra gulfstater förutom Bahrein och Jordanien har det bara varit fråga om smärre protester och revoltungar.
Mest komplicerat är läget i Libyen. Efter inledande framgångar har upprorsrörelsen pressats tillbaka av Khadaffis styrkor. Den främsta orsaken är att upprorsrörelsen aldrig bröt igenom i huvudstaden Tripolis. Därefter har NATO inrättat en flygförbudszon och angriper Khadaffis miltära styrkor och mål från luften. Jag anser att man givetvis måste vara emot NATO:s intervention och speciellt Sveriges deltagande i denna. USA, Storbritannien och Frankrike, eller NATO, har inte Libyens bästa för ögonen. I så fall skulle dessa västmakten aldrig stött diktaturerna i Tunisien och Egypten eller tagit Khaddafi till nåder. Som bekant vacklade de länge innan de stödde upprorsrörelsen i Tunisien och Egypten. Det finns de som menar att det var Saudi-Arabien som drev igenom förslaget om ett flygförbud i Arabförbundet, ett ställningstagande, som i sin tur ledde fram Barack Obamas beslut att intervenera. Varför detta initiativ från Saudi-Arabiens sida? Det resulterade i händelseutvecklingen i Libyen överskuggade Saudi-Arabiens ingripande i Bahrein. Däremot finns det ingen anledning att kritisera upprorsrörelsen i Libyen för att den krävt en flygförbudszon och en intervention. Den var ställd mot väggen och riskerade att massakreras. Om den kunde ha gjort annorlunda, är omöjligt att säga, och eventuella misstag är i så fall deras.
Man måste komma ihåg att den borgerligt-demokratiska revolution i Tunisien och Egypten inte är genomförd ännu. Vi har inte facit, men en sak är säker: oavsett hur det slutar, är detta det bästa som har hänt arabvärlden på år och dag.
Geir Sjuberg