EU:s rättighetsstadga är ett hot mot löntagarna
Kategori: 2005/1, Jan-Erik Gustafsson, EUEuropeiska Unionens stadga om de mänskliga rättigheterna omfattar artiklarna 61–114 i del II av konstitutionsförslaget. Stadgan antogs ursprungligen genom en deklaration av EU:s regeringschefer vid toppmötet i Nice 2000. Den lyftes helt sonika utan diskussion i EU-konventet in som del II i EU-konstitutionen. Godkänns konstitutionen blir stadgan juridiskt bindande för medlemsstaterna och överordnad nationell lagstiftning. I sista hand kommer EU-domstolen att tolka vad som är mänskliga rättigheter.
Stadgans rättigheter är mycket allmänt formulerade och består av en blandning av rättigheter, friheter och principer. Detta bl.a. för att undvika ekonomiska åtaganden och konflikter med andra delar av konstitutionen. Det är t.ex. skillnad på rätt att arbeta (princip) som det står i artikel 75 och rätten till arbete (rättighet) som det inte står i stadgan. En juridiskt bindande rättighet kan nämligen bli dyr.
Dessutom framställs det i propagandan för konstitutionen som att stadgan garanterar löntagarna alla väsentliga rättigheter: strejkrätt, mötesfrihet, rätt till begränsad arbetstid etc.
Men redan artikel 4 i konstitutionen slår fast det fundamentala att ”fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital samt etableringsfrihet ska garanteras inom och av unionen”. Denna artikel medger angrepp på strejkrätten. EU-kommissionen försökte redan sommaren 1997 kväsa en omfattande transportstrejk med lastbilsblockader över hela Frankrike. Kommissionen hotade till och med franska regeringen med EG-domstolen om den inte kunde garantera den fria cirkulationen av varor.
Man hör ibland i propagandan för stadgan att den inte är ”tvingande”. Men detta är inte sant. Stadgan arbetades fram under år 2000 i ett slags ”konvent” som tre år senare blev modell för det EU-konvent under Giscards d’Estaing som fick i uppdrag att ta fram en ”konstitution”. När presidiet för stadgekonventet presenterade sitt förslag så fann det även nödvändigt att tillfoga en förklaring och tolkning till alla de 54 artiklarna. Del II i EU-konstitutionen inleds med ett förord. Det står att när stadgan ska användas ska den ”tolkas av unionens och medlemsstaternas domstolar med vederbörlig hänsyn till de förklaringar vilka fastställdes under ledning av presidiet för det konvent som utarbetade stadgan och vilka upparbetades av Europeiska konventets presidium”. För att understryka vikten av förklaringarna, har EU:s regeringschefer upprepat det här citerade stycket från förordet genom ett tillägg till artikel 112 (punkt 7).
Ytterligare ett exempel är artikel 91, 2 stycket: ”Varje arbetstagare har rätt till begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester.” Men går man till förklaringen så begränsas denna allmänt formulerad rättighet omgående. ”Andra stycket baseras på direktiv 93/104/CE som behandlar vissa aspekter på arbetstidens förläggning.” Det är detta EU:s arbetstidsdirektiv som slår fast en minimitid för daglig vila till 11 timmar, dvs. ger möjlighet för arbetsgivarna att ta ut 13 timmars arbetsdag. I EU:s medlemsstater används detta arbetstidsdirektiv för att försämra nationella regleringar av arbetstiden. Dessutom har EU-kommissionen nyligen lagt ett förslag till revidering av arbetstidsdirektivet som ensidigt ger arbetsgivarna möjlighet att beordra arbete upp till 65 timmar per vecka.
EU-konstitutionen är internationellt unik på så sätt att i dess del III grundlagsfäst den nyliberala ekonomiska politiken. Andra delar av konstitutionen ger makthavarna möjlighet att införa ny repressiv lagstiftning och regler, så att medborgarna inte ska ifrågasätta det nyliberala bygget.
Bara problemen med tillämpningen av rättighetsstadgan visar att det är en självklarhet för alla demokrater och den samlade fackföreningsrörelsen att kräva att svenska folket ska få rösta om EU-konstitutionen.