EU-valet – ett nederlag för det EU-vänliga etablissemanget
Kategori: Rickard B. Turesson, EURedan valdeltagandet vittnar om att det EU-vänliga etablissemanget inte lyckades med att övertyga väljarna om att valet till EU-parlamentet är viktigt. Valdeltagandet ökade med en ynka promille till 43,1 procent i EU. Det lägsta valdeltagandet hade Slovakien med 13 procent; det högsta hade Malta med 74,8 procent, i och för sig en minskning med 4 procent. I Sverige ökade valdeltagandet med 5,1 procent till 48,9 procent. Det är alltså fortfarande en majoritet av svenskarna som inte röstar i ett val till EU-parlamentet. Detta trots en massiv kampanj från de etablerade partierna och medierna. Skälen till att man inte röstar i EU-parlamentsvalet är naturligtvis flerfaldiga; alltifrån rent ointresse till en medveten protest, d.v.s. att man inte vill legitimera EU genom att delta i valet
Det styrande blocket förlorade
Det styrande blocket i EU, d.v.s. konservativa, liberaler och socialdemokrater, förlorade parlamentsvalet, medan högerextremister och –populister liksom vänstern på vissa ställen gick framåt. Men bilden är splittrad. 1I parlamentet gick EPP-gruppen (diverse konservativa och kristdemokratiska partier), till vilken Moderaterna och Kristdemokraterna hör, tillbaka från 274 till 221 mandat; den socialdemokratiska S & D-gruppen (till vilken också FI anslutit sig) minskade från 196 till 191 mandat; ALDE, den liberala gruppen, dit Folkpartiet och Centerpartiet hör, minskade från 83 mandat till 67; och ECR-gruppen, till viken bl.a. Tories i Storbritannien hör, ökade från 57 till 70 mandat (bl.a. på grund av Dansk Folkeparti och Sannfinländarna gick över till denna grupp). Den gröna gruppen, till vilken Miljöpartiet och Piratpartiet hörde, minskade från 57 till 50. Flera av de gröna partierna i Europa är federalistiska. GUE/NGL-gruppen, Europeiska förenade vänstern, ökade från 35 mandat till 52. EFD-gruppen, i vilken UKIP (och Sverigedemokraterna) ingår, ökade från 31 till 48 mandat, medan NI-gruppen, i vilken Nationella Fronten ingår, ökade från 33 till 43 mandat. Antalet övriga vann 9 mandat. De högerextremistiska och högerpopulistiska partierna har notoriskt svårt att samarbeta, och det har skett en del rockader i samband med att förhandlingarna om grupptillhörighet slutförts.
I Storbritannien blev UKIP (33,6 procent) större än både Labour (28 procent)och Tories (22 procent). I Frankrike blev Front National det största partiet med 25 procent, medan det regerande socialistpartiet bara fick 14 procent. I Danmark blev Danskt Folkeparti det största partiet med 26,4 procent. I Ungern fick det regerande högerpartiet Fidesz 53 procent av rösterna; näst största parti blev det högerextrema Jobbik med 15,1 procent. Men vissa högerextrema partier, som Gert Wilders parti, PVV, i Nederländerna, gick tillbaka och blev bara tredje största parti med drygt 13,2 procent.
I några länder gick konservativa, liberala och socialdemokratiska partier framåt eller höll i princip ställningarna. I Italien fick Matteos Renzis Partito Democratico, ett mittenparti, 40,8 procent av rösterna i ett val, där 60 procent av de röstberättigade italienarna röstade. Beppe Grillos protestparti fick 21,1 procent av rösterna och Silvio Berlusconis Forza Italia 16,8 procent. I Portugal segrade Socialistpartiet, som snarast är ett socialdemokratiskt parti, med 31, 5 procent. I Rumänien fick en koalition av konservativa och centrum-vänsterpartier 36,7 procent av rösterna. I Polen blev regeringspartiet Medborgarplattformen största parti med 32,8 procent trots en kraftig röstminskning, tätt följt av det konservativa Lag och rättvisa med 31,8 procent. Ett högerextremistiskt parti, Nya högern, fick 7,2 procent av rösterna. I Tyskland förblev CDU det största partiet med 35,5 procent, en minskning i fråga om röstetal, medan Socialdemokraterna kom tvåa med 27 procent. Alternativ för Tyskland, ett EU-kritiskt parti, som förmodligen kan jämställas med Junilistan, fick 7 procent av rösterna. Sex nya småpartier tog mandat i EU-parlamentet beroende på att treprocentspärren hade tagits bort i Tyskland. I Österrike blev det konservativa ÖVP och det socialdemokratiska SPÖ största partier med 27 respektive 24,1 procent, medan det högerpopulistiska FPÖ fick 19,4 procent. Samlingspartiet , ett konservativt parti, blev störst i Finland med 22,6 procent, medan Sannfinländarna fick 12,9 och Socialdemokraterna 12,3 procent. I Spanien blev visserligen regeringspartiet Partido Popular störst med 26 procent, följt av det socialdemokratiska PSOE/PSC med 23 procent, men många partier kom in i EU-parlamentet, bland annat vänsterkoalitionen IP och Podemos (Vi kan) med 10 respektive 8 procent.
I Grekland blev det vänstersocialistiska Syriza det största partiet med 26,6 procent av rösterna, medan det tidigare statsbärande, socialdemokratiska partiet PASOK bara fick 8 procent av rösterna. Till och med det nazistiska Gyllene gryning blev större än PASOK med 9,4 procent. Sinn Fein, ett vänsterparti, på Irland blev fjärde största parti med 17 procent av rösterna.
I Sverige blev de mest EU-vänliga partierna, Moderaterna och Folkpartiet, de stora förlorarna. Moderaterna minskade från 18,83 procent till 13,6, medan Folkpartiet minskade från 13,58 procent till 10. Moderaterna förlorade ett mandat, samtidigt som enfrågepartiet Piratpartiet förlorade sitt enda. Socialdemokraterna lyckades inte öka sin rösteandel utan stod kvar på 24,4 procent trots en målsättning på 25 procent. Vinnarna blev i stället Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. Miljöpartiet ökade till 15,3 procent från 11 procent, vann två nya mandat och blev större än Moderaterna. I Stockholm blev Miljöpartiet större än socialdemokraterna. Vänsterpartiet gick framåt till 6,3 procent, en ökning med 0,64 procent. Feministiskt Initiativ gjorde ett skrällval och fick 5,3 procent, en ökning från 2,2 procent, och fick därmed ett mandat. Men partiet står till höger om Vänsterpartiet, vilket bekräftas av dess val av partigrupp i EU-parlamentet. Sverigedemokraterna ökade från 3,27 procent till 9,7 procent, vilket gav två mandat. Sverigedemokraterna fick mer än 20 procent av rösterna i nio kommuner i Skåne och Blekinge.
Om man ser till röstfördelningen mellan kvinnor och män, sticker vissa partier ut. Mer än två tredjedelar, eller 76 procent, av FI:s väljare var kvinnor. Även Miljöpartiet sticker ut med en andel kvinnor på 58 procent. Den mest mansdominerade väljarkåren hade Piratpartiet med 82 procent följt av Sverigedemokraterna med 65 procent och Moderaterna med 58. Övriga partier hade en tämligen jämn könsfördelning; Socialdemokraterna och Kristdemokraterna hade till och med en lika stor röstandel bland män som kvinnor. Närmare 50 procent av de under 30 år röstade enligt Valu på Miljöpartiet (23 procent), FI (17 procent) eller Vänsterpartiet (9 procent). Högst andel högutbildade återfanns bland dem som röstat på FP, MP, FI och S.
Varför förlorade det EU-vänliga etablissemanget?
På bloggen ”Anthropocene” 2 den 27/5 skriver Nils Lundgren, Junilistan:
” Men det är ju det politiska etablissemanget som har ställt till det. Ty vad har egentligen hänt? Tror någon att folk har suttit och resonerat vid köksborden runt om i EU under de senaste åren och kommit till att lite fascism eller högerpopulism nog skulle sitta fint nu? Dags för lite omväxling?
Självklart inte. Det är en växande opposition mot EU:s politiska och ekonomiska utveckling som ligger bakom. Somliga har drabbats hårt ekonomiskt av det katastrofala europrojektet, andra är alltmer ursinniga över att den politiska makten obönhörligt glider över från det egna landet till Bryssel och urholkar det demokratiska självstyre, som vi är uppväxta med. De vill inte centralstyras av anonyma institutioner i Bryssel med dess 50 000 tjänstemän och 15 000 lobbyister.”
I Dagens Arbete den 23/5 går Ann-Charlott Altstadt ännu längre och skjuter in sig på Socialdemokraternas roll:
”När vi blev inbluffade i EU-projektet så innebar det inte bara att marknaden tilläts exploatera alla livsområden. Socialdemokratin förvandlades från en folkrörelse till ett elitparti vars uppgift är att administrera marknadsexpansionen”…
”Jag anklagar därför socialdemokratin för att främlingsfientliga och nazistiska krafter växt i styrka, helt enkelt därför att partiet haft all makt i världen att göra allting annorlunda.
Socialdemokrater/socialister har suttit vid makten i länder som Sverige, England, Tyskland, Frankrike, Italien, Grekland och Spanien. Men då de aldrig fört fram något ekonomiskt socialt alternativ till EU:s marknadsliberalism har stora delar av väljarkåren satt sitt hopp till extremhögern för förändring.”
Den som är motståndare till EU-projektet, EU:s ökade makt och federaliseringen och EU:s ekonomiska politik kan helt enkelt inte rösta på de konservativa, liberalerna och socialdemokraterna och i många fall heller inte på de gröna. EPP- och S &D-gruppen röstar för övrigt lika i 90 procent av frågorna i EU-parlamentet. De enskilda medlemsstaterna har avstått från stora delar av sin suveränitet till EU. Sjuttio procent av alla lagar som beslutats i Sverige har redan beslutats i Bryssel.
Den nyliberala offensiven, som i Sverige förstärktes av krisen 1991 – 1992 och den senare EU-anslutningen, har tagit sig uttryck i att de europeiska länderna alla har minskat på de offentliga utgifternas andel av BNP, det vill säga skurit ner välfärdssystemen, privatiserat stora delar av den offentliga sektorn, och prioriterat låg inflation framför låg arbetslöshet. Idag är arbetslösheten högre än någonsin i EU:s medlemsstater, särskilt bland ungdomen. Konsekvensen är också att klass- och inkomstskillnaderna har ökat i den industrialiserade världen, inte minst i Europa och i Sverige. Detta bekräftades senast i Thomas Pikettys mastodontverk ”Capital in the Twenty-first Century”.
Det finns inga ekonomiska fördelar med valutaunionen; det är politiskt projekt från första stund, som syftar till att leda till en federal EU-stat. Valutaunionen har sammanfört länder på helt olika ekonomiska utvecklingsnivå, med helt olika ekonomisk struktur och inriktning, vilket resulterat i stora handelsöverskott i den norra delen av EU, främst Tyskland, och motsvarande handelsunderskott och budgetunderskott i Sydeuropa. Dessutom har EU-kommissionen tillsammans med Europeiska Centralbanken (ECB) och Internationella Valutafonden (IMF) tillämpat en åtstramningspolitik, som slagit hårt mot länder som Grekland, Spanien, Portugal och Irland. EU-kommissionen har också tvingat fram regeringsskiften i Grekland och Italien, varvid Grekland i praktiken är satt under förmyndarskap.
Man kan alltså rösta mot EU som institution, mot EU som en federal överstat och mot dess ekonomiska politik utifrån två vitt skilda utgångspunkter – vänster eller höger. De högerextremistiska och –populistiska partierna accepterar kapitalismen som det grundläggande ekonomiska systemet och genom att i varierande utsträckning fokusera på invandrare och minoriteter - som romerna - blandar de bort korten vad gäller EU:s problem. EU:s etablissemang behöver extremhögern, så att de EU-vänliga partierna kan framstå som demokratiska, liberala och humanistiska.
Hur ska vänstern bekämpa högerextremistiska och högerpopulistiska partier?
Denna uppgift kan inte överlåtas till de EU-vänliga partierna, i Sverige alltifrån de borgerliga partierna, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Feministiskt Initiativ. I fortsättningen kommer jag inte att föreskriva något recept för vänstern inom EU utan enbart ta upp svenska förhållanden.
Huvudmotsättningen i Sverige går fortfarande mellan proletariat och borgerskap; den går inte mellan svenskar och invandrare och inte heller mellan svenska män och kvinnor. På 1960- och 1970-talet i Sverige bestod de högerextrema organisationerna av några tynande, övervintrande nazistiska och fascistiska organisationer som Nordiska rikspartiet, Nysvenska rörelsen och Demokratisk allians, som framför allt hade udden riktad mot den framväxande revolutionära vänstern. Först 1979 bildades Bevara Sverige Svenskt (BSS), föregångare till Sverigedemokraterna. Detta sammanföll i tiden med att flera organisationer inom den utomparlamentariska vänstern hade nått eller höll på att nå vägs ände.
Varför var högerextremismen så tillbakapressad under denna tid? Givetvis spelade det roll att nazismen och fascismen hade diskrediterats genom sin framfart – och nederlag - under andra världskriget. Men det var också viktigt att den dåvarande utomparlamentariska vänstern (d.v.s. KFML/SKP, KFML®/KPML®, Revolutionära Marxister/Socialistiska Partiet, MLK, FK och SKP(m-l)/SKA) fokuserade på arbetarklassen och dess frågor, alldeles oavsett om dessa organisationer kunde ha ett stort inslag av studenter eller proletariserade studenter. Förmågan att förankra sig i arbetarklassen varierade självfallet högst betydlig mellan dessa organisationer, men alla behandlade i varje fall arbetarklassen som ett revolutionärt subjekt. Genom sin radikala politik tvingade den utomparlamentariska vänstern Vänsterpartiet Kommunisterna och det socialdemokratiska partiet att i viss utsträckning radikaliseras, exempelvis i Vietnamfrågan. Fr.o.m. slutet av 60-talet till mitten av 70-talet bestämde den utomparlamentariska vänstern i stor utsträckning den politiska dagordningen. För att kunna påverka arbetarklassen måste ett parti finnas på arbetsplatserna eller åtminstone bedriva en politik, som koncentrerar sig på arbetarklassen och dess frågor. Enligt uppgift från Novus röstade 55 procent av de LO-medlemmar, som deltog i EU-valet på Socialdemokraterna, medan Sverigedemokratern blev näst störst med 13 procent. När det gäller klassammansättningen av respektive partis väljare, angav en annan undersökning att Sverigedemokraternas väljarkår till drygt 50 procent bestod av LO-medlemmar, mer än både Socialdemokraternas och Vänsterpartiets. Det enda riksdagsparti, Vänsterpartiet, som skulle kunna mota Sverigedemokraterna inom arbetarklassen har alltså en svag ställning i LO-kollektivet.
Den utomparlamentariska vänstern fokuserade också på internationell solidaritet med befrielsekampen, fr.a. på det vietnamesiska folkets kamp mot USA-imperialismen, inte på invandringen. Det går inte att besegra en imperialistisk angripare eller störta en inhemsk förtryckare genom att lämna landet. Ytterst få vietnameser lämnade landet under befrielsekampen fram till 1975; först då utvandrade förlorarna, d.v.s. de som hade samarbetat med USA.
Från 1945 till 1975 upplevde Europa en i det närmaste oavbruten högkonjunktur; i Sverige låg arbetslösheten under denna tid på runt två procent. På sextiotalet uppstod det brist på arbetskraft och många europeiska länder, bland annat Sverige, uppmuntrade arbetskraftsinvandring, som också utgjorde huvuddelen av invandringen. Dessa arbetskraftsinvandrare kom också omedelbart in i samhället, och förutsattes klara sig själva från första början. I många länder hade de inte rätt till socialhjälp i början. Faktum var att rasistiska eller invandringskritiska tongångar var sällsynta under denna tid inom arbetarkollektivet. I mitten av sjuttiotalet ströps arbetskraftsinvandringen i många europeiska länder, bland annat i Sverige. Invandringen ändrade successivt karaktär: från arbetskraftsinvandring till flykting- och anknytningsinvandring.
Sedan slutet av 70-talet har det successivt utvecklats en skattefinansierad omhändertagandeindustri. Enligt en artikel i DN-Stockholm den 26/6, där kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, Boel Godner, intervjuas tar det i genomsnitt sju år innan invandrare kommer i arbete. Deras försörjning tryggas under tiden genom det allmänna. Detta sticker naturligtvis i ögonen på många lågavlönade svenskar och tidigareanlända invandrare. Därtill kommer att vissa arbetargrupper som byggnadsarbetare, som numera till 30 procent stöder SD, och transportarbetare, tvingas konkurrera med utländsk arbetskraft, som inte omfattas av svenska kollektivavtal.
Det är felaktigt och kontraproduktivt att bekämpa Sverigedemokraterna med organisatoriska medel, vilket enbart leder till att Sverigedemokraterna kan posera som martyrer. Tvärtom måste Sverigedemokraternas politik diskuteras i sak. Det handlar i första hand om Sverigedemokraternas väljare. Vem inbillar sig egentligen att Sverigedemokraternas väljare låter sig övertygas om det felaktiga i SD:s politik, om partiet bekämpas med organisatoriska medel?
Man ska inte inbilla sig att delar av borgerskapet förordar fri invandring eller att den nuvarande reglerade invandringen ska luckras upp av humanitära skäl. Vad har borgerskapet för intresse av invandring? Först och främst vill kapitalisterna täcka behovet av arbetskraft, både av kvalificerad och okvalificerad, eftersom det är arbetskraften som skapar mervärdet och därmed vinsten. Rekryteringen av arbetskraft kan ske med vilka medel som helst. För det andra är det en fördel ur kapitalistklassen synvinkel om arbetarklassen är splittrat i politiskt, religiöst eller etniskt hänseende, speciellt om de olika grupperna inom arbetarklassen fokuserar alltmer på de inbördes motsättningarna framför huvudmotsättningen gentemot borgerskapet. Detta är huvudförklaringen till varför den amerikanska arbetarklassen aldrig lyckats en stark fackföreningsrörelse eller ett starkt arbetarparti. En fördel med invandring av okvalificerad arbetskraft är att den skapar en nedåtgående press på lönenivån för den lågutbildade arbetskraften i ett land. Det är ingen tillfällighet att en stor del av frukt- och grönsaksindustrin i USA och i Sydeuropa är beroende av tillfällighetsarbetare och papperslösa. I Sverige är bärplockningen beroende av billig arbetskraft, som importeras från t.o.m. Sydostasien eller Afrika.
Ur det europeiska och svenska borgerskapets synvinkel är det bara bra om det uppstår högerextrema partier, som fokuserar på invandringen i stället för på den härskande klassens politik. Borgerskapet kan sedan välja om det ska satsa på sina egen skapelser eller inte. Nazistpartiet i Tyskland och de olika fascistiska partierna i Europa skulle aldrig ha kommit till makten före andra världskriget utan borgerskapets stöd. Även om nazistpartiet i Tyskland upprättade en stark statsmakt efter maktövertagandet, frodades kapitalet.
Den verkliga vänstern måste bestämma sin egen politiska dagordning och inte låta sig ryckas med av borgarklassens och de småborgerliga mellanskiktens politiska prioriteringar.
Rickard B. Turesson
1) Samtliga valresultat återfinns på denna webbplats: www.resultat-val2014.eu/sv/country-results-pt-2014.html
2) antropocene.se/2014/may/eu-valet-visar-inte-att-medborgarna-lockas-av-fascismen.html
Ursprungligen publicerad i Nya Arbetartidningens blogg 26/6 2014