Nya Arbetartidningen

Resultatet i riksdagsvalet var ingen överraskning , såtillvida att det var väntat att socialdemokraterna skulle gå tillbaka och att de inte längre skulle kunna regera tillsammans med bara centern. Däremot var det få, som hade trott att tillbakagången skulle bli så stor och att kristdemokraterna och vänsterpartiet skulle gå så starkt framåt. Det som ytterligare kännetecknade valet var det låga valdeltagandet, c:a 82 procent, att småpartierna utanför riksdagen fick 2,6 procent, att de ogiltiga rösterna uppgick till 317000 stycken och att personvalet fick ett visst utslag.

Socialdemokraterna förlorade framför allt till soffan och vänsterpartiet. Kristdemokraterna tog de flesta av sina nya röster från de båda mittenpartierna. Moderaterna vann två mandat.. Både centern och folkpartiet gick tillbaka liksom i mindre utsträckning miljöpartiet. Betraktas s+v som ett "socialistiskt" block, gick detta block något tillbaka.

Socialdemokraternas och centerns saneringspolitik har framförallt drabbat socialdemokraternas traditionella väljargrupper, framför allt lågavlönade kvinnor inom den offentliga sektorn. Dessutom har den socialdemokratiska regeringen misslyckats med att få ner arbetslösheten annat än marginellt. Det säger sig självt att samma väljargrupper inte har någon anledning att belöna socialdemokraterna för denna politik.

I centerns fall beror valförlusten också på att många av dess borgerliga väljare aldrig accepterade ett samarbete med socialdemokratin. Valresultatet visar också att de borgerliga partierna (moderater, kristdemokrater och folkpartiet) bedrivit en tämligen tandlös opposition. Deras propåer om skattesänkningar och "ökad valfrihet" har skjutit vid sidan av målet, eftersom majoriteten av det svenska folket i första hand bekymrar sig för arbetslösheten och nedskärningarna i den offentliga sektorn. Skulle det suttit en borgerlig regering vid makten 1994 – 1998, skulle naturligtvis saneringspolitiken drivits än längre.

Valrörelsen var ovanligt andefattig, inga stora partiskiljande frågor. Folk upplevde att det inte är några skillnader mellan de etablerade partierna. Detta var säkert också en orsak till det låga valdeltagandet – förutom att många socialdemokratiska väljare valde att inte rösta alls. Det höga antalet ogiltiga röster, som från och med detta val inkluderar blankrösterna, visar också på ett utbrett missnöje med partietablissemanget. Småpartierna fick alltså tillsammans 2,6 procent – rekord i modern svensk historia -jämfört med 1 procent 1994. Totalt fick de småpartier, som står till höger om moderaterna, 106002 röster av 137176.

Personvalet, som framför allt drivits fram av de borgerliga partierna, syftar till att vitalisera demokratin. Men länder som tillämpar personval, och mest extremt tillämpas det i länder som USA som har ett majoritetsvalsystem, har alla ett lägre valdeltagande än Sverige. Det leder bara till en fokusering på förmenta personliga kvalifikationer och bort från de politiska sakfrågorna, vilket bekräftades av årets val i Sverige.

Göran Perssons manöverutrymme har minskat i och med valresultatet, främst i fråga om svensk EMU-anslutning. Han kommer till att börja med att samarbeta med vänsterpartiet och miljöpartiet, men akta sig noga för att formalisera samarbetet. När det gäller EMU måste han samarbeta med moderaterna, kristdemokraterna och folkpartiet. Efter valet kommer vi att få uppleva en offensiv från den socialdemokratiska partiledningens sida i fråga om svensk EMU-anslutning.

Om konjunkturen går i fas med den socialdemokratiska regeringens maktinnehav till 2002, kommer den att sitta kvar. Annars blir det en borgerlig regeringskoalition nästa gång.

Per-Åke Lindblom