Nya Arbetartidningen

En skitstövels kloka ord

Kategori: 2003/2, Internationell politik övrigt, Mahitmir Mohamed

Mahatmir Mohamed, Malaysias president, är en skitstövel, i varje fall i förhållande till den egna oppositionen. Men han höll ett tal med vissa poänger om läget i världen inför den icke-allierade rörelsen den 25 februari. Talet återges här i redigerad form.

Världen av idag lever i fruktan. Vi är rädda för allt. Vi är rädda för att flyga, rädda för vissa länder, rädda för skäggiga asiatiska män, rädda för flygpassagerares skor, för brev och paket, för vitt pulver.

Folken, oskyldiga eller ej, i de länder som påstås skydda terrorister, är också rädda. De är rädda för krig, för att bli dödade eller lemlästade. De är rädda för att indirekt dödas, om de kommer i vägen för förstörelsen av deras länder.

Förberedelser och åtgärder som avses skapa säkerhet fortsätter frenetiskt. Miljarder dollar spenderas av världen på nya vapen, ny teknologi, ny strategi; på utplacering av styrkor och inspektörer över hela världen.

Världen befinner sig i en röra, ett tillstånd värre än under kalla kriget. Alla storslagna förhoppningar som uppstod i slutet av kalla kriget har försvunnit.

Säkerligen måste vi på ett visst stadium fråga oss själva varför detta händer världen. Varför finns det terrorism? Är det sant att muslimer är födda terrorister på grund av en profets lära, som själv var terrorist? Det låter inte troligt.

De kristna har också terroriserats, inte av muslimer utan av andra kristna, som stämplade dem som kättare. Det tycks som om muslimer inte har monopol på terrorism, säkert inte på nivå med förintelsen, pogromerna och inkvisitionen.

Muslimerna kan inte vara den enda orsaken till alla dessa problem. Om de inte är det, är det då civilisationernas sammandrabbning, en sammandrabbning mellan den muslimska och den judisk-kristna, som är ansvarig? Uppriktigt sagt tror jag inte det. Jag tror att det är fråga om en pånyttfödelse av det gamla europeiska draget att vilja dominera världen. Och ett uttryck för detta är att det ofrånkomligen leder till orättvisa och förtryck av folk av annat etniskt ursprung och hudfärg.

Om vi besvärar oss att tänka tillbaka så fanns det ingen systematisk terrorkampanj utanför Europa förrän européerna och judarna skapade den judiska staten på palestinskt land. Det är palestiniernas kamp för att återvinna sitt land som har lett till först konventionella krig, sedan civila protester och våldsamma demonstrationer.

Israelerna krävde europeiskt stöd för att gottgöra europeiska brott mot dem i det förflutna. I desperation har palestinierna slutligen svarat med vad som beskrivs som terrorhandlingar. Med rätta fördöms detta av världen. Men världen fördömer inte israelernas hemska handlingar som terrorhandlingar: massakrerna i Sabra och Shatila, grävskopornas förstörelse av palestinska hem som ägarna fortfarande befinner sig i, eller attackhelikoptrarna.

Denna uppenbara dubbla måttstock gör muslimer rasande, gör dem så till den grad rasande att de genomför sina egna terrorattacker. Om de oskyldiga människor som dog under anfallet mot Afghanistan, och de som dött av brist på mat och medicinsk vård i Irak betraktas som ”oavsiktliga skador” (collaterals), är inte de 3000 som dog i New York och de 200 på Bali också bara oavsiktliga skador, vilkas död var nödvändig för att operationerna skulle lyckas. I själva verket är varje liv heligt, oberoende om personen är vän eller fiende. Det är därför krig inte löser någonting.

Sedan den 11 september har de rika och mäktiga blivit ursinniga på den fattiga halvan av världen. Och de extrema åtgärder de vidtagit för att öka sin egen säkerhet har bara ökat vreden hos de förtryckta fattiga. Båda sidor befinner sig nu i ett tillstånd av blind vrede och inställda på att döda varandra, på krig.

Medan självmordsbombarna dör i varje attack, ser de stora krigare som trycker på knapparna inget av lemlästade kroppar, av huvuden och lemmar som slits från de uppslitna kropparna.

Det är inte längre bara ett krig mot terrorismen. Det är ett krig för att dominera världen. Vi anklagas idag för att gömma terrorister, att vara Ondskans axel. Lyckligtvis är många av de rika ländernas egna medborgare trötta på krig. De har gått ut i miljontal för att protestera mot sina ledares krigspolitik.

Vi måste ansluta oss till dem. Krig måste olagligförklaras. Detta måste nu bli vår kamp. Vi måste kämpa för rättvisa och frihet från förtryck, från ekonomisk hegemoni. Men vi måste undanröja krigshotet först. Med detta damoklessvärd hängande över våra huvuden kan vi aldrig främja våra länders intressen.

Om vi inte nu intar en moraliskt förpliktande hållning får vi vänta förgäves på att det mäktiga Nord frivilligt slutar slakta folk i det nationella intressets namn.

Mahatmir Mohamed