Nya Arbetartidningen

En praktisk väg till kommunismen

Kategori: Trond Andresen, 1997/2, Socialistisk idédebatt

Begreppet kommunism har blivit ett skällsord. Jag ska inte här ta upp diskussionen om marxister bör återuppliva uttrycket (jag menar att det bör återupplivas). Men jag vill argumentera för att det "kommunistiska samhället", sådant det ursprungligen definierades i marxismen, fortfarande är det bästa (och faktiskt det enda logiska) långsiktiga mål, som kan ställas upp för vilket som helst samhälle.

Låt oss tänka oss att en eller annan form av demokratisk (inte av Östeuropatypen) socialism etableras. Detta samhälle kommer fortfarande i betydande grad att präglas av köp och försäljning, konkurrens, marknadsekonomi. Frågan är: Kan man – med en sådan utgångspunkt – finna en trovärdig strategi för att tränga marknadsekonomin mer och mer tillbaka till fördel för gemensamma ekonomiska lösningar, utan att detta resulterar i äventyrspolitik, byråkrati, ineffektivitet.

Invändningar kan på god grund resas efter det som hände i de så kallade socialistiska länderna. Men de som fördömer "kommunism" därför att de felaktigt tror att detta begrepp betyder tyranni och enpartistat, bör notera att kombinationen kommunism och stat är en självmotsägelse. Ordet "kommunism" kan direkt översättas med "gemenskap". Kommunismen definierades av Marx och Engels som en samhällsform utan stat, byråkrati, militärapparat, samhällsklasser, pengar, lönearbete.

Ekonomiskt karakteriseras kommunismen med mottot: "Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov." Världen har hittills inte upplevt ett enda kommunistiskt samhälle, och kommer heller inte att få uppleva det förrän tidigast om hundra eller trehundra år. Kommunismen förutsätter nämligen en mycket högt utvecklad civilisation, teknologi och ekonomi.

Ändå är det så redan idag, i det kapitalistiska Norge, att vi har betydande sektorer i ekonomin som är kommunistiska, i varje fall i ekonomisk mening. Skolor och sjukhus finansieras gemensamt av alla, och de som behöver skola och sjukhusvistelse får det efter behov, inte efter betalningsförmåga (så är det i stort sett fortfarande, även om makthavarna har börjat förstöra detta system). Denna typ av gemensam ekonomi, där folk får efter behov oberoende av insats, är alltså en väsentlig del av det som Marx och Engels menade med begreppet "kommunism". Flera sektorer kan tänkas undandras marknadsekonomin och föras över till den gemensamma ekonomin. Ett exempel är kollektivtransport. En större och större del av biljetten kan betalas som subsidier från samhällets gemensamma kassa, och motsvarande mindre av resenären. En dag har man nått målet. Alla kan resa med buss eller spårvagn efter behov, oberoende av plånbok. Biljettförsäljning och kontrollörer är en saga blott. Det är ingen teknisk eller ekonomisk omöjlighet att genomföra detta här och nu, i det kapitalistiska Norge. Att makthavarna knappast vill gå med på det är en annan sak.

Låt oss därför vända tillbaka till ett tänkt socialistiskt system, där de som förvaltar socialismen förutsätts ha folks bästa i tankarna. De har som mål att utveckla sitt socialistiska system gradvis mot kommunismen. Men de kan lätt göra misstag när de genomför åtgärder för att reducera inslagen av marknadsekonomi i samhället. De bör hålla huvudet kallt och inte gå för fort fram. De bör fråga sig om minst ett av följande tre villkor är uppfyllda, innan en verksamhet överförs till den gemensamma ekonomin:

1. Produkten (eller tjänsten) måste vara sådan att människor inte överförbrukar, även om den är gratis för användaren. Detta villkor är redan idag uppfyllt för skola och sjukhus. Kollektivtransporter i stadscentra uppfyller nästan detta villkor. Längre resor (till exempel flygresor) gör det inte.
2. Produkten blir efterhand så enkel att massproducera (på grund av den tekniska utvecklingen) att det spelar mycket liten roll om någon konsumerar mer än nödvändigt av den, om den är gratis. Nu kommer detta villkor sällan att uppfyllas, eftersom miljöhänsyn kommer att sätta ramar för produktionen (se punkt 3) Men för vissa produkter, som inte belastar miljön, kan det gälla. Vi kan till exempel tänka oss att kapaciteten i telenätet blir så stor att folk kan ringa så mycket de vill utan att betala för det.
3. Miljö- och samhällsmedvetenheten i befolkningen måste vara sådan att folk inte överkonsumerar, även om produkten/tjänsten är gratis. Detta villkor är det viktigaste. Men det är i mycket liten grad uppfyllt idag. Detta villkor är nytt i förhållande till den klassiska föreställningen om ekonomin under kommunismen, varvid man har förutsatt att produktiviteten kommer att bli så hög att alla kan förse sig ohämmat, så att det blir onödigt att lägga band på den enskildes rätt till att ta ut nyttigheter efter egen önskan.

Stark utveckling mot gemensam ekonomi och mindre marknadsekonomi kommer man att kunna få först när det tredje villkoret är på väg att uppfyllas. Då är det stora flertalet så lojalt mot gemenskapen att det frivilligt och medvetet avstår från att fylla famnen med till exempel skor, även om detta är gratis. Och de hagalna, som bär lass efter lass ut från butiken bara för att de inte behöver betala för varorna, kommer att utsättas för en så stark press från omgivningen att detta problem allteftersom kommer att bli obetydligt i samhällsmåttstock.

Efterhand som fler och fler varor och tjänster avlägsnas från penningekonomin, blir behovet av lön till den enskilde i motsvarande grad mindre. Ständigt flera produkter och tjänster blir ju gratis. Man närmar sig ett samhälle utan köp och försäljning. Pengar och lön bortfaller till slut helt. Folk producerar därför att de finner det meningsfullt att göra nytta för sig, inte därför att de är tvungna till det för att tjäna till livets uppehälle. "Lön" är nu att andra sätter pris på den insats du gör. Det att majoriteten av folket känner lojalitet inför samhällets bästa kommer också att leda till att det inte behövs konkurrerande företag för att tvinga fram rimliga varor och tjänster av god kvalitet. Samhället blir allteftersom "ett enda stort företag". Insatsen upprätthålls, men inte som idag genom den eviga rädslan för att duka under i kampen för tillvaron. I stället får man en välskött och miljövänlig ekonomi genom skaparkraft, entusiasm och ökad kunskapsnivå. När trygghet och samarbete ersätter fruktan och konkurrens kommer också de medmänskliga förhållandena att kraftigt förbättras. Samhällsproblem som alkoholism, drogmissbruk, våld, kriminalitet, självmord kommer att reduceras starkt.

Ett litet steg kan tas mot detta långsiktiga mål genom att gradvis överföra delar av ekonomin till gemenskapen så som beskrivits ovan (detta är raka motsatsen till den nedrivande privatisering som vi ser idag). Genom att gå steg för steg i rätt riktning, men bara när tiden är mogen, blir detta inte bara en dröm, utan också ett realistiskt mål. Den så kallade sanningen om "den egoistiska människonaturen som gör att vi aldrig kan skapa något annat än kapitalism", kommer då slutligen att komma på skam.

Det är inga andra än marxisterna som har försökt utarbeta ett långsiktigt mål för samhället. Men det finns gott om människor som kallar detta långsiktiga mål "orealistiskt". De bör i samma andetag fråga sig själva varför inga andra politiska strömningar ställer upp någon långsiktig vision om vart de vill hän. Man kan ju spekulera över möjliga alternativa "mål". Superstaten EU i ekonomiskt krig med Ostasien och USA? Den totala marknadsliberalismen? Eller att alla blir kristna? Eller kanske bara att "det är bra som det är"?

Trond Andresen