Nya Arbetartidningen

Det har gått sex år av den FN-stödda Nato-ockupationen av Afghanistan, ett gemensamt USA/EU-uppdrag. Den 26 februari genomfördes ett attentatsförsök mot Dick Cheney av talibanska självmordsbombare, medan han besökte den ”säkra” USA-flygbasen i Bagram (en gång en lika säker sovjetisk flygbas under en tidigare konflikt). Två amerikanska soldater och en legosoldat (”kontraktsanställd”) dog i attacken liksom tjugo andra människor som arbetade på basen. Enbart denna episod borde ha fått den amerikanske vicepresidenten att koncentrera sin uppmärksamhet på omfattningen av det amerikanska debaclet. Under 2006 steg förlustsiffrorna steg avsevärt och Nato-styrkorna förlorade fyrtiosex soldater i sammanstötningar med det islamiska motståndet eller i nedskjutna helikoptrar.

Situationen är utom kontroll

Upprorsmännen kontrollerar nu åtminstone tjugo distrikt Kandahar-, Helmand- och Uruzganprovinserna, där Nato-trupper har ersatt USA-soldater. Och det är knappast en hemlighet att många tjänstemän i dessa områden är closet supporters av gerillakrigarna. Situationen är utom kontroll. I början av detta krig framträdde Mrs Bush and Mrs Blair i åtskilliga tv- och radioshower och hävdade att syftet med kriget var att befria de afghanska kvinnorna. Försök upprepa detta i dag och kvinnorna kommer att spotta dig i ansiktet.

Vem är ansvarig för denna katastrof? Varför är landet fortfarande underkuvat? Vilka är Washingtons strategiska mål i denna region? Vilken är Nato:s funktion? Och hur länge kan ett land förbli ockuperat mot folkmajoritetens vilja?

Hur många hus har byggts?

Få tårar fälldes i Afghanistan och annorstädes då talibanerna föll, de förhoppningarna som Västs demagogi väckte varade inte länge. Det blev snart uppenbart att den nyinplanterade eliten skulle smörja kråset med den utländska hjälpen och skapa sina egna kriminella nätverk baserade på korruption och beskyddarverksamhet. Folket led. Ett lerhus med halmtak för att härbergera en hemlös flyktingfamilj kostar mindre än femtusen dollar. Hur många har byggts? Knappast något. Det rapporteras varje år att hundratals afghaner, som saknar tak över huvudet, fryser till döds varje vinter.

I stället fixades ett snabbval, som organiserades till hög kostnad av västerländska PR-firmor och som huvudsakligen syftade till att tillfredsställa den allmänna opinionen i Väst. Resultatet ledde inte till att stödet till Nato inom landet stärktes. Hamid Karzai, marionettpresidenten, bekräftade symboliskt sin egen isolering och självbevarelsedrift genom att vägra att låta sig beskyddas av säkerhetsenheter från sin egen etniska, pashtunska grupp. Han ville ha tuffa, terminatorliknande, amerikanska marinsoldater, vilket han också beviljades.

Skulle Afghanistan ha kunnat gjorts mer säkert genom en marshallplanliknande intervention? Det är naturligtvis möjligt att uppbyggnaden av fria skolor och sjukhus, subventionerade hem för de fattiga och återuppbyggnad av den sociala infrastruktur, som förstördes efter de sovjetiska styrkornas uttåg 1980, kunde ha stabiliserat landet. Landet skulle också ha behövt statligt stöd till jordbruk och byggnadsindustri för att reducera beroendet av vallmoodlingen. 90 procent av världens opiumproduktion sker i Afghanistan. FN-beräkningar anger att heroinet svarar för 52 procent av det utblottade landets BNP och att opiumets andel av jordbruket fortsätter att växa snabbt. Allt detta skulle kräva en stark stat och en annan världsordning. Bara en förvirrad utopist kunde ha förväntat sig att Nato-länder, ivrigt sysselsatta med att privatisera och avreglera på hemmaplan, att slå in på en bana av upplysta sociala experiment utomlands.

Och så växer elitens korruption som en obehandlad tumör. Västliga fonder avsedda att bistå viss rekonstruktion tappades för att bygga fantasifulla hem åt deras inhemska förvaltare. Under ockupationens andra år inträffade en gigantisk husskandal. Ministrar belönade sig själva och favoriserade kumpaner med bebyggbar mark i Kabul, där markpriserna steg kraftigt efter ockupationen, eftersom ockupanterna och deras följeslagare var tvungna att leva på det sätt som de var van vid. Karzais kollegor byggde sina stora villor, skyddade av Nato-trupper och fullt synliga för de fattiga.

Lägg därtill att Karzais yngre bror, Ahmad Wali Karzai, har blivit en av landets största narkotikahandlare. Vid ett möte nyligen med Pakistans president, när Karzai bölade om Pakistans oförmåga att stoppa gränssmugglingen, föreslog general Musharraf att Karzai kanske borde föregå med gott exempel genom att ta itu med sin släkting.

Samtidigt som de ekonomiska villkoren inte har förbättrats, har Nato:s militära anfall ofta riktats mot oskyldiga civila, vilket ledde till våldsamma anti-amerikanska protester i den afghanska huvudstaden förra året. Det som vissa inom lokalbefolkningen ursprungligen betraktade som en nödvändig upprensningsaktion gentemot al-Qaida på grund av 11-septemberattacken uppfattas nu av en växande majoritet som en fullskalig imperialistisk ockupation. Talibanerna växer och skapar nya allianser, inte på grund av deras sekteristiska religiösa praktik har blivit populär, utan på grund av att de utgör det enda tillgängliga paraplyet för nationell befrielse. Som britter och ryssar så kostsamt upptäckte under de två föregående århundradena, har afghanerna aldrig gillat att vara ockuperade.

Nato kan inte vinna kriget

Det finns inget sätt som Nato kan vinna det här kriget nu. Att skicka fler trupper kommer att leda till fler döda. Och regelrätta strider kommer att destabilisera grannlandet Afghanistan. Musharraf har redan tvingats bära hundhuvudet för en flygräd mot en muslimsk skola. Dussintals barn dödades och islamisterna i Pakistan organiserade massprotester på gatorna. Initierade personer låter förstå att den ”föregripande” räden i själva verket genomfördes av amerikanska krigsflygplan, som var ute efter att slå ut en terroristbas, men den pakistanska regeringen ansåg att det var bättre att den tog på sig ansvaret för undvika en explosion av anti-amerikansk vrede.

Nato:s misslyckande kan inte skyllas på den pakistanska regeringen. Om inte annat, har kriget i Afghanistan skapat en kritisk situation i två pakistanska provinser. Den pashtunska majoriteten i Afghanistan har alltid haft nära band med sina pashtunska landsmän i Pakistan. Gränsen var ett påbud från det brittiska imperiet och den har alltid varit ihålig. Iklädd pashtunska kläder korsade jag själv den 1973 utan några som helst hinder. Det är i praktiken omöjligt att bygga ett texanskt stängsel eller en israelisk mur längs med den bergiga och i stort sett omarkerade 2500 kilometer långa gräns, som skiljer de båda länderna åt. Lösningen är politisk, inte militär.

Strategiska mål

Washingtons strategiska mål i Afghanistan tycks vara icke-existerande, om inte USA behöver konflikten för att disciplinera europeiska allierade som svek I fråga om Irak. Det är sant att al-Qiada-ledare fortfarande går fria, men deras tillfångatagande kommer att vara ett resultat av effektivt polisarbete, inte av krig eller ockupation. Vad kommer resultatet att bli av ett tillbakadragande av Nato? Här kommer Iran, Pakistan och de centralasiatiska staterna att vara livsviktiga för att garantera en federal konstitution, som respekterar etnisk och religiös mångfald. Nato:s ockupation har inte gjort denna uppgift lättare. Dess misslyckande har återupplivat talibanerna och pashtunerna enar sig i allt större utsträckning bakom dem.

Läxan här, liksom i Irak, är en grundläggande sådan. Det är mycket bättre för regimändringar att komma underifrån, även om det innebär en lång väntan som i Sydafrika, Indonesien eller Chile. Ockupationer förstör möjligheterna för en organisk förändring och skapar en mycket större oreda än vad som fanns förut. Afghanistan är bara ett exempel.

Tariq Ali

Artikeln har tidigare publicerats i CounterPunch den 27/2 2007.
Tariq Alis nya bok, ”Pirates of the Caribbean” har publicerats av Verso.
Han kan nås via tariq.ali3@btinternet.com