En imperialismteori som inte leder någonstans
Kategori: 2005/2, Per-Åke Lindblom, Anti-globaliseringen, Internationell politik övrigt, Socialistisk idédebattAndreas Malm har skrivit en bok, ”När kapitalet tar till vapen”, som utger sig för att lansera en ny teori om imperialismen och som i mångt försöker utveckla en kritik av Lenins teori om imperialismen. Därför kan det vara lämpligt att återge Lenins teori om imperialismen, så som han själv sammanfattar den i ”Imperialismen, kapitalismens högsta stadium”:
”1) koncentration av produktion och kapital har utvecklats till en så hög nivå att det har skapats monopol, som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet; 2) sammansmältningen av bankkapitalet med industrikapitalet, och skapandet, på grundvalen av detta ”finanskapital”, av en finansoligarki; 3) kapitalexporten till skillnad från varuexporten erhåller en synnerlig betydelse; 4) bildandet av internationella monopolkapitalistiska sammanslutning, som delar upp världen mellan sig, och 5) den territoriella uppdelningen av hela världen mellan de största kapitalistmakterna är avslutad.” (”Imperialism, the highest stage of capitalism”, sid. 83, Progress Publishers 1968 – egen översättning)
Jag ska i fortsättningen behandla vissa aspekter i Malms analys, men utelämnar sådant som behandlats på ett tillfredsställande sätt i artiklar i Clarté (nr 3/2004, 4/2004 och 1/2005) och Proletären (nr 14/2005 och 16/2005).
Rivaliteten mellan olika imperialistmakter
Av den femte punkten i Lenins sammanfattning följer också att världen, territorier, tillgångar och resurser, endast kan omfördelas. Detta är grunden för rivaliteten mellan imperialistmakterna. Malm skriver att ”Andra världskriget var i själva verket sista gången avancerade kapitaliststater drabbade samman i en storbatalj. Den andhämtning som kom efteråt blev inte kortvarig, den sträcktes ut och förlängdes tills hela rytmen i systemets andning blivit lugnare (sid. 76) ” och lite senare (sid. 77): ”Den interimperialistiska rivaliteten var död och begraven i en bädd av rent inomekonomisk konkurrens.”
Den slutsatsen är bara möjlig om man bortser från rivaliteten mellan USA-imperialismen och den sovjetiska socialimperialismen, vilket Malm naturligtvis gör. Kinas Kommunistiska Parti lanserade 1973 den helt korrekta teorin att Sovjetunionen hade utvecklats till en socialimperialistisk stat som tävlade med USA om världsherraväldet. Frågan är bara när Sovjetunionen blev en socialimperialistisk stat. Faktum är att både utvecklingen i Sovjetunionen och Kina nu delvis ger oss facit.
För att uttrycka det enkelt: Redan i början av 1930-talet hade det utvecklats en ställföreträdande diktatur i Sovjet, eftersom det hade uppstått en oavsättlig nomenklatura inom parti och stat, som ensidigt kunde bestämma hur stor dess andel av den sociala merprodukten skulle vara. Nomenklaturan försvarade sin maktposition med alla medel, inklusive massmord på politiska motståndare utanför och innanför kommunistpartiet, liksom upprättande av slavarbetsläger. I och med Moskvarättegångarna stängdes alla möjligheter att reformera nomenklaturan inifrån, möjligheter som återuppstod först efter Stalins död. Denna successiva omvandling av den ursprungliga socialistiska staten hade inga viktigare utrikespolitiska politiska implikationer förrän efter andra världskriget. Sovjetunion anföll visserligen Finland, ockuperade baltstaterna och deltog tillsammans med Nazityskland i delningen av Polen för att flytta fram sina positioner inför ett stundande krig mot Hitlertyskland. I praktiken hade dock denna framflyttning föga betydelse för att minska Hitlers initiala framgångar i samband med hans anfall på Sovjetunionen. Efter andra världskriget kunde Sovjetunionen ha valt en annan väg, d.v.s. avstått från att bygga ut sin inflytelsesfär baserad på militär styrka. Sovjet kunde ha lämnat de baltiska republikerna, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien att bestämma över sig själva. Däremot var det nödvändigt att temporärt ockupera Tyskland och Österrike tillsammans med västmakterna. När Sovjet slog ner Ungern-revolten 1956 och invaderade Tjeckoslovakien 1968, var det ett bevis på att Sovjet till varje pris slog vakt om sitt imperium.
Sovjetunionens strategi under 60- och 70-talet bestod i att stödja andra s.k. socialistiska stater och befrielserörelser för att utnyttja dessa för att skapa brohuvuden i sin strävan efter världsherraväldet. Stödet till Kuba och Vietnam var ett led i denna strategi liksom Sovjets engagemang i Angola, Moçambique, Afrikas horn och Syd-Jemen. Fr.o.m. slutet av 60-talet började också Sovjet bygga upp en oceangående flotta med hangarfartyg och allt, ett viktigt indicium på en stats ambitioner. Finalen kom med angreppet på Afghanistan 1980, men utvecklingen av detta krig bidrog emellertid samtidigt till Sovjets sammanbrott.
Jag är naturligtvis medveten om att det fanns viktiga skillnader mellan den västliga kapitalismen och statskapitalismen i östblocket. Den viktigaste var att de statskapitalistiska staterna var planekonomier och i princip stod utanför den internationella marknadsekonomin, som bygger på privatkapitalism.
Det går inte fastslå något exakt datum, när Sovjet slog över till att bli socialimperialistiskt. Detsamma gäller frågan om när Kina blev statskapitalistiskt. I själva verket var det för Sovjets vidkommande fråga om en process, som inleddes i samband med andra världskriget. Men tiden från andra världskriget och fram till Sovjets uttåg ur Afghanistan präglades av en ökande rivalitet mellan USA och Sovjet. Visserligen utkämpades inget storkrig dem emellan, däremot en rad regionala eller lokala krig genom allierade, ombud eller klientstater. Det räcker med att nämna Koreakriget, Cubakrisen, Indokinakriget, kriget Etiopien-Somalia, Israels krig mot Egypten och Syrien, befrielsekriget och inbördeskriget i Angola och slutligen Afghanistankriget.
Efterkrigstiden präglades alltså av en växande rivalitet mellan de båda supermakterna, USA och Sovjet, vilken upphörde i samband med Sovjetunionens kollaps 1990. Det finns inget i Lenins teori, som säger att olika imperialistiska stormakter med jämna mellanrum måste utkämpa världskrig eller storkrig med varandra.
USA som hegemon
Malm skriver: ”USA är den första hegemonen i en formation av avancerade kapitalistsstater som inte krigar med varandra, utan växer ihop. En rimligare förutsägelse är än USA:s snara undergång som imperium är därför att USA:s makt kommer att växa, ju mer de andra avancerade kapitaliststaterna blandas in i den (sid. 230).”
Malm betraktar USA som en hegemon, en dirigent som kan dirigera de övriga avancerade kapitaliststaterna bäst den vill. Detta är en kortsiktig sanning med betydande modifikationer.
Sant är att USA, efter den sovjetiska socialimperialismens fall 1990, är den enda supermakten. USA:s BNP (8 708 870 miljoner US dollar – år 2004) är ungefär dubbelt så hög som Japans, fyra gånger så hög som Tysklands och sju gånger så hög som vardera Frankrikes, Storbritanniens, Italiens och Kinas. Rysslands BNP var bara på 375 345 miljoner US dollar, något mindre än Nederländernas. USA svarar dock för omkring hälften av världens militärutgifter. Detta illustrerar de nuvarande styrkeförhållanden mellan världens största och ledande kapitaliststater.
Detta betyder att USA ytterst sett inte behöver ta hänsyn vad andra kapitaliststater ”tänker och tycker”. USA kan samarbeta med dem, när det passar, som i fråga om Kuwaitkriget, Jugoslavien- och Kosovokriget och anfallet mot Afghanistan, eller som i Irakkriget ”köra över dem” tillsammans med Storbritannien. Bush-administrationen har till skillnad från Clinton-administrationen speciellt utmärkt sig för denna strategi. Dock kommer Bush-administrationens strategi att snabbare undergräva USA-imperialismens position än Clintons och Kerrys strategi, eftersom den provocerar konkurrenterna.
Men vad Malm inte inser är att Kina är en supermakt i vardande, vilket kommer att få stora geopolitiska konsekvenser i framtiden. Jag ska inte försöka göra en detaljerad analys av Kinas ekonomiska och teknologiska utveckling utan hänvisar till Tron Ögrims utmärkta artikel på annan plats i detta nummer. Det är inte längre fråga om, utan när Kina kommer i kapp USA. Prognoser är naturligtvis alltid inexakta, eftersom de aldrig kan ta med det oförutsedda i beräkningen. Men det är intressant att notera att CIA:s National Intelligence Council förutsäger att Kinas BNP kommer att vara densamma som Storbritanniens 2005, Tysklands 2009, Japans 2017 och som USA:s 2042. Shahid Javed Burki, tidigare vice ordförande för Världsbankens Kinaavdelning och tidigare pakistansk finansminister, förutspår att Kinas köpkraftsviktade BNP kommer att uppgå till 25 triljoner dollar 2025, med USA på andra plats med 20 triljoner och Indien på tredje med 13 triljoner. Japan kommer att falla tillbaka beroende på en drastisk negativ befolkningsutveckling efter 2010.
Kina är idag en statskapitalistisk stat, men ännu inte fullt ut en imperialistisk stat – exempelvis överstiger inte kapitalexporten kapitalimporten ännu (se punkt 3 hos Lenin, som i för sig jämför kapitalexporten med varuexporten). Som jämförelse kan nämnas att Sverige övergick från att vara ett kapitalimporterande land till ett kapitalexporterande 1914. Jag går inte in på varför Kina har utvecklats till denna statskapitalistiska stat, men i princip är orsakerna desamma som i fallet Sovjet, bortsett från vissa nationella och historiskt betingade säregenheter. Kina leds idag av ett nytt borgerskap, som har restaurerat privatkapitalismen, även om det fortfarande finns kvar en stor statlig sektor och framför allt intervenerar staten i ekonomin. Det enda partiet, Kinas Kommunistiska Parti, är bara kommunistiskt till namnet; dess främsta uppgift är att fungera som ett nationellt enhetsparti, eftersom den främsta faran för Kina, historiskt sett, alltid varit splittring och sönderfall med påföljande försvagning av Kina som stat. Kina är inte fascistiskt, men repressionen i Kina är betydligt starkare än i Putins Ryssland, vilket kommer till uttryck i fler politiska fångar, ett stort antal årliga avrättningar, en mer omfattande internetövervakning, och genom att arbetarklassen i praktiken saknar möjligheter att organisera sig själv.
Kinas utveckling till supermakt kommer att leda till stora omkastningar i världspolitiken. USA-imperialismens sötebrödsdagar, som startade 1990, kommer på sin höjd att vara några år till. Tron Ögrim visar i sin artikel hur Kina redan idag har tagit upp konkurrensen med USA om de strategiska råvarorna i världen. Men Kina bedriver också en medveten, långsiktig utrikespolitik, som syftar till att bygga upp en maktställning i global skala. Borta är stödet till revolutionära rörelser och befrielserörelser från Maos tid; borta är alla försök att bygga upp en tredje kraft, riktad mot USA och Sovjet och imperialismen. Detta kan illustreras med exemplet Filippinernas Kommunistiska Parti. Under Maos tid var detta ett broderparti till Kinas Kommunistiska Parti; idag ger Kina militärt stöd till den filippinska regeringen på 1,2 miljoner dollar för att bekämpa den kommunistledda gerillan (Reuter 3/5 2005)!
Redan i samband med Irak-kriget uppstod fröet till en allians mellan Kina, Ryssland, Frankrike och Tyskland, då de tre förra vägrade att sanktionera ett amerikanskt anfall i FN:s säkerhetsråd. Kina, Ryssland och Iran har inlett ett samarbete i vissa frågor; både Kina och Ryssland motsätter sig alla amerikanska framstötar mot Iran och förser Iran med avancerad teknologi; Kina och Iran stöder Rysslands politik i Tjetjenien. Kina har nyligen bekräftat att områden på 1,5 miljoner kvadratkilometer land (nästan 4 gånger Sveriges yta), som Tsarryssland erövrade på 1800-talet, tillhör Ryssland. Kina stödjer att Indien tar plats i säkerhetsrådet och motsätter sig Japans inträde, eventuellt också Tysklands. Brasilien och Kina har inlett omfattande handelsförbindelser och Kina har idag bättre förbindelser än någonsin med Kuba.
Kina kommer att göra allt för väga upp USA:s inflytande i världspolitiken genom att försöka alliera sig med länder som Ryssland, Indien, Iran, Brasilien o.s.v. och kommer självfallet att understödja alla ansträngningar från EU:s sida att fjärma sig från USA. Intressant är också att Australien har anslutit sig till EU:s strävan att upphäva vapenembargot mot Kina.
Kinas växande inflytande i världspolitiken kan leda till dramatiska förändringar i dagens formella och informella allianser. Vem år 1815 kunde tro, efter Napoleonkrigen, att Storbritannien och Frankrike skulle stå skuldra mot skuldra mot Tyskland hundra år senare?
Dagens situation med en enda supermakt är faktiskt den sämsta tänkbara. Den växande rivaliteten mellan USA och Kina kommer också att ha flera fördelar, nämligen att små och medelstora stater, och till och med befrielserörelser, i framtiden kommer att kunna utnyttja motsättningarna mellan dessa båda stater och utnyttja det tomrum som kommer att uppstå varstans i världen.
Globaliseringen
Malm menar att den s.k. globaliseringen har inneburit kvalitativa förändringar i den nuvarande internationella kapitalismen. Han skriver: ”Globaliseringen, har vi tidigare slagit fast, är den process där de gränsöverskridande ekonomiska aktiviteterna tilltar i en sådan omfattning att de nationella ekonomierna förlorar sin status som ackumulationens geografiska rumxMen det andra stadiet av internationell produktion representerar en kvalitativ förändring i kapitalackumulationen som inte känns igen från någon tidigare epok (sid. 192).”
I denna fråga intar Malm en ståndpunkt, som är förvillande lik nyliberalernas. Jag skulle vilja vända på hela frågeställningen genom att utgå från ett berömt Marx-citat: ”På ett viss stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller vad, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa förhållanden har rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.”(”Till kritiken av den politiska ekonomin”, sid. 9, Proletärkultur AB 1981)
Om nu verkligen globaliseringen har inneburit kvalitativa förändringar i produktivkrafternas utveckling, varför har de då inte kommit i någon kraftig motsättning till produktionsförhållandena, för att inte tala om överbyggnaden? Vilka är då de förändringar i produktionsförhållandena, som har inträffat i de avancerade kapitalistiska staterna de senaste trettio åren? Det har skett vissa förskjutningar i egendomsförhållandena genom att andelen institutionellt kapital har ökat på bekostnad av privatkapitalet; andelen inhemskt kapital har minskat i förhållande till utländskt. Men, om man granskar det senare fenomenet empiriskt, har det utländska kapitalet ingenstans tagit över. Saudierna är stora investerare i USA, men de nöjer sig med att placera kapitalet – de eftersträvar inte att ta över och leda företag i någon större omfattning. Andelen utlandsägda företag i Sverige liksom andelen utlänningar, som äger aktier i Sverige, har ökat, men det är fortfarande svenskägda företag och svenska aktieägare, som dominerar. Så är bilden i alla avancerade kapitalistiska länder. Det finns en gratissektor på internet, där ”ägarna” skänker bort – eller tvingas skänka bort – sin andliga produktion i form av program, musik och texter, men detta har en högst marginell betydelse sett ur ett globalt perspektiv. Det är nämligen fortfarande bara en sjätte- eller en femtedel av jordens befolkning, som kan utnyttja internet. Detta är allt.
Vad gäller den andra aspekten i fråga om produktionsförhållandena, distribution av det sociala överskottet, har det också skett förändringar. Sedan mitten av 1980-talet har de redan rika i de flesta avancerade kapitaliststater ökat sin andel av nationalinkomsten: i vissa länder, som Brasilien, Ryssland och Kina etc. har förmögenhets- och inkomstskillnaderna ökat ännu snabbare, men ingenstans har det uppstått någon revolutionär situation.
De stora transnationella företagen, som finns över hela världen, har alla en nationell bas. Jag kan inte komma på ett enda, som skulle sakna en nationell bas. Det finns inga storföretag, som kan agera i världsmåttstock utan någon form av nationell, statlig uppbackning. Det skulle förutsätta att storföretagen kunde stödja sig på sin egen våldsmakt, sina egna arméer. Hur betydelsefull den nationella basen är, illustreras av det senaste Irak-kriget. De företag, som den amerikanska regeringen har anlitat för den s.k. uppbyggnaden har självfallet i första hand varit amerikanska; därefter har utländska företag anlitats i enlighet med deras respektive nationella regeringars hållning till USA:s angrepp mot Irak. Företag från Frankrike och Tyskland har alltså knappt fått någon bit av kakan.
Malm påstår att ”x de nationella ekonomierna förlorar sin status som ackumulationens geografiska rum”. Var sker då ackumulationen? Uppe i det blå? Av det förhållandet att allt fler transnationella företag i USA, Europa, Japan etc. lägger ut delar av sin produktion, framför allt industriproduktion, till låglöneländer, kan man inte dra den slutsatsen att det inte längre skulle ske någon kapitalackumulation i geografiska rum. Mervärdesproduktionen, förutsättningen för kapitalackumulationen, sker i flera steg och i flera geografiska rum. Nikes underleverantörer i olika låglöneländer lägger naturligtvis beslag på det mervärde, som deras arbetare producerar. Men underleverantören avstår från att realisera hela mervärdet och avstår en del till transportören och resten till Nike, som mer fungerar som en handelskapitalist med egen design- och marknadsavdelning för att stärka varumärket. Det finns ingen principiell skillnad mellan detta förhållande och en tillverkare av sylt i Sverige, som säljer sin vara till en livsmedelskedja, som låter varumärka produkten. Alternativet för Nikes underleverantörer vore att kontrollera hela produktions- och försäljningskedjan själv i syfte att realisera hela mervärdet (minus eventuella transportkostnader). Sedan andra världskriget har till exempel företag i Japan, och senare Sydkorea, byggt upp sådana kompletta produktions- och försäljningskedjor, vilket idag upprepas av Kina.
”Globaliseringen” är ett teknologiskt fenomen, som fr.a. kommer till uttryck i form av allt snabbare transporter, exempelvis flyget, i allt snabbare kommunikation människor emellan genom utbredningen av teleförbindelser, kommunikationssatelliter, satellit-tv, datateknologin och Internet. Människor och varor kan förflytta sig, eller förflyttas, allt snabbare; vissa tjänster och meddelanden kan utföras sekundsnabbt. Men denna ”globalisering” har absolut inte lett till några avgörande förändringar i vare sig produktionsförhållanden, i olika överbyggnader eller olika samhällsformationer.
En platt definition
Malm accepterar inte Lenins definition av imperialismen – han ser inte att imperialismen är så att säga monopolkapitalismens yttre sida, den andra sidan av myntet. I stället skriver han: ”Inledningsvis är den viktigaste poängen att de militära aktiviteterna sätts i centrum: det krävs ett verksamt moment av ockupation, krig eller intervention för att man ska kunna tala om imperialism. Det krävs – bäst sammanfattat – utomekonomiskt våld, ett fysiskt våld som bedrivs utanför ekonomins vardagliga cirkulation av pengar, varor och arbetskraft. Utan utomekonomiskt våld, ingen imperialism (sid. 34).”
Detta påminner mig om en händelse 1976, då en SKP-partidelegation besökte Albanien och i samband därmed träffade representanter för Arbetets Partis centralkommitté. Undertecknad höll en föredragning om SKP:s politik, men när jag påstod att Sverige var ett imperialistiskt land, avbröt mig Ramiz Alia, sedermera president efter Enver Hoxha, och frågade: ”Är Schweiz också imperialistiskt?” Om jag inte missminner mig, svarade jag ja och fortsatte sedan föredragningen, som om ingenting hade hänt. Men efteråt var naturligtvis partidelegationen mycket förvånad.
Om man tillämpar Malms definition idag, så är det stort sett bara USA, Storbritannien, Ryssland (Tjetjenien) och Frankrike, som är imperialister. Övriga högutvecklade monopolkapitalistiska stater går fria. Detta är självklart absurt.
Redan Lenin tar upp att ”finanskapitalet och dess utrikespolitik, vilket är stormakternas kamp för den politiska och ekonomiska uppdelningen av världen, ger upphov till en rad övergångsformer av statligt beroende” (”Imperialism, the highest stage of capitalism”, sid. 80, Progress Publishers 1968 – egen översättning). Han nämner Argentina och Portugal som exempel på länder som var beroende av Storbritannien. Portugal var t.o.m. en suverän stat med egna kolonier, men fungerade som ett brittiskt protektorat, eftersom Storbritannien ville utnyttja Portugal och dess kolonier i kampen mot Spanien och Frankrike.
Även om Storbritannien under Thatcher förmodligen fick grönt ljus av USA för mottacken mot Argentina i samband med Falklandskriget, stod Storbritannien ensamt för krigföringen. Frankrike opererar fortfarande militärt i olika västafrikanska stater och Ryssland har aldrig bett USA om lov för att krossa befrielsekampen i Tjetjenien. Det är en annan sak att Storbritannien och Frankrike idag inte vågar trotsa USA, och att Ryssland inte vågar utmana USA militärt. Inte ens Kina tänker genomföra några militära äventyr med anledning av Taiwan de närmaste åren.
Visserligen genomförde USA och Storbritannien ensamma angreppet mot Irak och banade vägen för ockupationen, men en rad stater deltar i att upprätthålla ockupationen. Det gäller medelstora imperialistmakter som Japan och Italien, små imperialiststater som Sydkorea och Danmark och nyblivna kapitaliststater från Östeuropa som Polen, Ungern, Rumänien, Ukraina, Estland, Lettland och Litauen m.fl. stater. Till och med Sverige deltar på ett hörn genom att utbilda irakiska poliser i Jordanien. Sverige, Norge m.fl. länder har också mindre styrkor i Afghanistan, som ytterst sett är underställda amerikanskt befäl. I en famös artikel nyligen i Svenska Dagbladet undertecknad av de fem nordiska utrikesministrarna uppmanade de till stöd för uppbygget av Irak och påstod att det var allas ansvar utan med ett ord nämna USA:s anfall mot landet och att Irak är ett ockuperat land.
NATO, som leds av USA, har t.o.m. vuxit i antal medlemsländer, fr.a. i Östeuropa. Sverige, som ingår i WEU (den europeiska försvarsunionen), samarbetar också med NATO. Det senaste exemplet (juni 2005) är att Sverige har lånat ut en ubåt, som deltar i marina övningar vid den amerikanska västkusten. Gissa varför övningarna sker vid västkustenxUSA har sedan gammalt försvarssamarbete med en rad länder i både Latinamerika, Asien och Afrika. Dessutom har USA upprättat nya militära samarbetsavtal med ett antal centralasiatiska republiker för att inringa framförallt Kina, men även Ryssland.
De små imperialistiska staternas, för att inte tala om alla kapitalistiska klientstater i tredje världen, öden är sammantvinnade med USA-imperialismens. Inom detta block råder både enhet och kamp. Vissa stater står närmare USA än andra; vissa stater är beredda att frondera mot USA, och t.o.m. på sikt utmana USA. Samarbetet kan ske i både organiserad form, som till exempel WTO, Världsbanken och Internationella Valutafonden, eller informellt. USA fastställer fortfarande den imperialistiska dagordningen, fungerar som ”världspolis” för att försvara sin tillfälliga hegemoni och krafsar kastanjerna ur elden åt andra imperialiststater, som inte längre kan agera på egen hand. Varken Sverige eller Schweiz deltog i andra världskriget, men lyckades ändå profitera på kriget. Utan svensk järnmalm hade Nazityskland inte kunnat bedriva något krig.
Samtidigt råder det alltså kamp inom världskapitalismen; Kina seglar upp som USA:s främsta rival, vilket kommer att resultera i att gamla allianser bryts upp och att nya formeras. Enheten är bara tillfällig och övergående. Rivaliteten kommer säkerligen att leda till nya krig; i vilken form är omöjligt att förutsäga. Men de imperialistiska stormakterna kommer att ta till alla medel, ekonomiska, politiska och militära, för att hävda sina intressen.
Avslutningsvis
Det finns enskilda avsnitt i Malms bok, exempelvis ”Olja – blod för blod”, som är läsvärda. Men någon ny korrekt teori om imperialismen har han inte lyckats utarbeta – bara ett ytligt, hurtigt och eklektiskt sammelsurium.