Nya Arbetartidningen

Den sionistiska ideologin, icke-judarna och staten Israel

Kategori: Ur Shlonsky, 2002/2, Israel

Israel Shahak anmärkte en gång att under åtminstone de senaste tvåhundra åren har judarna krävt lika rättigheter i alla länder de levat i – med ett märkligt undantag för Israel, den judiska staten. (1) Israel har alltid grundat sina institutioner på förnekandet av lika rättigheter för icke-judar. Från början, mer än ett halvt århundrade före 1948 då staten Israel grundades, har den sionistiska ideologin starkt motsatt sig jämlikhet för icke-judar som en grundläggande princip.

Principen om icke-jämlikhet för icke-judar kräver framför allt att de relevanta befolkningsgrupperna definieras. Det är därför inte förvånande att motsatsparet judar/icke-judar skär igenom alla sociala, demografiska, juridiska och kulturella institutioner i israeliskt liv. Ett talande exempel är hur detta motsatspar påverkar uppläggningen av statistik i den israeliska statistiska årsboken. (2) Den avgörande statistiken inkluderar demografisk information om befolkningstillväxt, regional fördelning av befolkningen, immigration, hushållsstorlek etcetera. Siffrorna samkörs i regel med vanliga parametrar som kön och ålder. Samkörningen med religiösa kategorier i nästan varje tabell är emellertid slående. (3)

Varje modernt land intresserar sig naturligtvis för demografiska data och varje land har en statistisk centralbyrå som samlar in uppgifter om födslar, dödsfall, invandring och så vidare. Vad som är unikt i fallet Israel är emellertid dominansen av religiösa kriterier. (4)

1995 introducerade den israeliska statistiska centralbyrån parametern ”befolkningsgrupp”, en kategori med två värden: ”judar och andra” och ”araber”. Den förra kategorin inbegriper judar, icke-arabiska kristna  (många invandrare från före detta Sovjetunionen sorteras in i denna underkategori) och de som inte har någon religiös tillhörighet, vilket inkluderar muslimer, kristna araber och druser.  Noggrann läsning av definitionerna av dessa kategorier avslöjar för första gången i israelisk historia en etnisk definition av judar (araber har alltid definierats etniskt). (5)

Vi finner en besvärande parallell mellan den israeliska besattheten av demografiska data om etnicitet och religion och Ruandas före den etniska rensningen 1994, som den har beskrivits av Alison Des Forges. Des Forges argumenterar för att existensen av relativt precisa uppgifter om den demografiska distributionen av tutsis underlättade ”det snabbaste folkmordet i modern historia”. (6)

Man kommer också att tänka på Wannsee-protokollen, som nyligen har studerats av William Selzer. Dessa ökända anteckningar från den nazikonferens som hölls i Berlin i januari 1942 och som kom i dagen under Nürnbergrättegångarna, innehöll en detaljerad förteckning över antalet judar i 35 europeiska länder. Förteckningen hade kompletterats med detaljerade genomgångar av vilken betydelse skiljaktigheter i de olika ländernas definitioner av ”jude” skulle kunna ha på sammanställningen.

Vad är syftet med motsatsparet jude/icke-jude? För det första tjänar det som utgångspunkt för en bred diskriminerande lagstiftning. Den israeliska landmyndigheten, som är Jewish National Funds exekutiva organ, förbjuder försäljning av land under dess kontroll  (92 procent av den israeliska marken tillhör Jewish National Fund) till icke-judar. Liknande inskränkningar finns för icke-judars tillgång till vatten för jordbruk eller finansiellt stöd från regeringen. I själva verket ges finansiellt stöd endast till medborgare som har gjort sin militärtjänst, eller till dem som skulle ha gjort den om de inte hade varit undantagna som ortodoxa judar. (8)

Vad gäller medborgarskap tillämpar Israel ”jus sanguinus”, varvid blodet eller etniciteten är det bärande elementet. På så sätt ges israeliskt medborgarskap till ”judar och andra kristna” (se not 5), men inte till icke-judar.

Det var just denna icke-territoriella uppfattning som möjliggjorde utstötningen av judar i det förmoderna Europa. ”Genom sin blotta natur”, skrev kommentatorn Aharon Barnea i Ha´aretz den 11/4 1991, ”framkallar en sådan version av nationalitetsbegreppet intolerans gentemot utlänningar, och ger upphov till idén att religiösa och etniska grupper som lever i ett sådant land inte kan bli integrerade i landets medborgaranda, även om deras förfäder levat där i århundraden.”

Barnea avslutar sin exposé med att slå fast att ”statens Israel, som å ena sidan vill vara demokratisk och å andra sidan det judiska folkets stat … skapar en motsättning som bara kan sluta med katastrof”. (9)

Det principiella och uttryckliga syftet med sionismens program och praktik är att öka antalet judar i Eretz Israel (Stor-Israel) och minska antalet icke-judar, det vill säga araber, som bor där. Idén om att köra iväg palestinierna, ”transferering” på israeliskt politikerspråk, är invävd i sionismen från allra första början. Emellertid har nyligen denna fråga blivit föremål för offentlig debatt. Det finns en hård kärna eller aggressiv variant av ”transfer”-förespråkare, till exempel den förre ministern Avigdor Lieberman. I den ortodoxe rabbinen Meir Kahanes efterföljd har Lieberman föreslagit ett fysiskt fördrivande av palestinierna bortom Stor-Israels gränser, vilka sträcker sig från Jordanfloden till Medelhavet, om de vägrar att svära en lojalitetsed till Israel som en judisk stat. Sedan finns det en mjukare version av ”frivillig” transferering, som föreslogs av den nyligen mördade Rehavam Zeevi. Slutligen stöter man på minister Efi Eitams transferering ”vid behov”.

Tillfrågad om den ”frivilliga” transfereringen av palestinierna jämförde turistministern rabbi Benny Eylon den med en judisk äkta make som vägrar gå med på skilsmässa med sin fru. Eftersom rabbinernas råd inte har myndighet att upplösa ett äktenskap utan makens samtycke, måste den religiösa auktoriteten använda våld: bannlysa den envise maken, slå honom, fängsla honom tills han ”frivilligt” förkastar sin maka. På det här sättet ska palestinierna förmås att ”frivilligt” ge sig iväg, förklarade han.

Den nuvarande Likud-Arbetarparti-regeringens program är att slutföra det sionistiska projektet genom att omvandla hela Eretz Israel till en judisk stat med ett minimum av icke-judiska invånare. Den offentliga debatten kretsar kring vad ett ”mimimum” innebär; i ”vänster”-arbetarpartidominerade forskningsinstitutioner råder det enighet om att proportionen 8/2 till judarnas fördel är ”någonting vi kan leva med”.

Den enstämmiga uppfattningen hos den politiska majoriteten i Israel och Sharon-regeringen har koncist sammanfattats av den israeliske fredsaktivisten Uri Avneri: ”1948 års krig är inte över: bara 78 procent av Palestina har blivit befriat”. Shahak påpekar att den använda israeliska termen inte är befria (”mechuxrar”), utan ”förlossa, frälsa”. Det hebreiska ordet för förlossning, frälsning är ge´ula. Det är lånat från judisk teologi och refererar till den individuella själens och det judiska folkets frälsning genom Messias ankomst, när judarna väl regerar världen. Enligt den sionistiska doktrinen betyder ”befrielse av landet” helt enkelt att om ett stycke land ägs kollektivt eller individuellt av judar så är det befriat.

1948 års krig lämnade 22 procent av landet i icke-judiska händer, och nationens viktigaste uppgift är att befria denna del av Eretz Israel. Ett gyllene tillfälle har nyligen skapats. Ryssland och Europa har effektivt eliminerats som världsmakter, och den enda återstående makten, USA, förser Israel med praktiskt taget obegränsat politiskt, ekonomiskt och militärt stöd. Det kan enligt israeliska analytiker med säkerhet antas att detta stöd kommer att fortsätta, även om vissa extrema åtgärder vidtas. Dessutom visar erfarenheten att även om vissa amerikanska regeringskretsar ibland besväras av israeliska aktioner, så tystnar de alltid till slut. Detta tycks vara en ganska korrekt värdering av amerikansk politik.

Tre villkor måste vara uppfyllda för att garantera det israeliska programmets framgång.

1. Det palestinska motståndet måste brytas.
2. Man måste försäkra sig om allmänhetens stöd och kunna räkna med att åtminstone en del av det israeliska samhället ställer upp i handling.
3. Internationell kritik måste tystas.

Vad gäller det första villkoret identifierar Avneri fyra medel:

1. Fortsatta militära operationer. Hela armén måste engagera sig i operationer som har hela det palestinska samhället som mål. Ingen åtskillnad ska göras mellan rörelser och partier. Hamas, Fatah etcetera ska alla angripas lika hårt. Civilbefolkningen måste terroriseras så att maximal förstörelse av egendom och kulturella skatter åstadkoms.
2. Massiva fördrivningar liksom under 1948 kan bara genomföras under exceptionella omständigheter, det vill säga krig. Aktioner ska därför genomföras för att destabilisera regeringar och samhällen i hela regionen för att skapa förutsättningar för ett större krig. Samtidigt måste palestiniernas dagliga liv förpestas. De ska stängas inne i städer och byar, förhindras från att utöva normal ekonomisk verksamhet, stängas ute från arbetsplatser, skolor och sjukhus. Detta kommer att uppmuntra utvandring och försvaga motståndet mot framtida fördrivningar.
3. Den palestinska politiska klassen måste elimineras genom direkta mord, fängslanden eller landsförvisning.
4. Slutligen är det nödvändigt att fortsätta och utöka bosättningarna och ”befrielsen” av landet. Var det inte, när allt kommer omkring, Nobelprisvinnaren Yitzhak Rabin som förklarade att ”varje jude har den okränkbara rätten att leva varsomhelst i Eretz Israel”? (Intervju i Ma´ariv inför påskhögtiden 1995)

Det är helt klart att ett sådant ”samhällsmord” bara kan öka terroristernas vilja att fortsätta med sina självmordsattacker. Detta ska uppmuntras. Terrorismen utgör inget hot mot staten, dess armé eller institutioner, utan en investering med hög utdelning: Godtyckligt våld mot ett civilt samhälle sår enorm panik, alstrar fruktan och hat till araberna. Det utgör en central ingrediens i utmålandet av israelerna och judarna som förföljda offer. ”Vi är belägrade. Vi kämpar en strid på liv och död igen”, utropar Avi Shavit i en artikel i Ha´aretz . (10) De mänskliga bomberna i kaféer och på bussar understödjer effektivt en framtida etnisk rensning. Det israeliska civila samhället uppmuntras och auktoriseras att använda våld som medel för självförsvar. Alla pusselbitar ligger på plats för vad Des Forges i ett annat sammanhang kallat ”folkmordskampanjen”. Dessutom ger fortsatta kamikazeaktioner och deras täckning i media bränsle i kampen för att vinna världsopinionen för den sionistiska saken.

Låt oss slutligen behandla den israeliska strategin för att stå emot all den indignation som dess agerande framkallar i väst. Ett av den sionistiska rörelsens viktigaste vapen för att tysta den växande kritiken är att mobilisera de judiska församlingarna. För detta ändamål är det nödvändigt att utnyttja och i det långa loppet uppmuntra hatet mot judarna i Europa och på andra håll för att skapa en judisk solidaritet med det sionistiska projektet. Därför har det självutnämnda ledarskapet för dessa samfund en viktig uppgift: att överföra och vidmakthålla en judisk identitet, uppbyggd kring total identifikation med Israel, samt att svärta ner och marginalisera alla andra former av judisk identitet. I detta sammanhang kan man se ett färskt uttalande från Alfred Donath, ordförande i det judiska församlingsförbundet i Schweiz: ”Israels enda verkliga allierade är det judiska folket. Vi måste bistå Israel och dess valda ledare, vilka de än må vara, med deras förtjänster och brister, deras beslutsamhet och deras fel, deras mod och deras felsteg. Oavsett om vi är överens med deras politik eller förstår regeringens alla beslut. Idag är det oanständigt att blanda våra röster med belackarnas.”

Det officiella judiska samhället marginaliserar och förkastar en europeisk minoritets hela tradition, en minoritet som i hög grad deltagit i skapandet av det moderna, sekulära Europas kultur alltsedan 1700-talets upplysning, en universalistisk arbetarklass, en socialistisk tradition men också ett språk, en litteratur och ett socialt nätverk som samtidigt var både europeiskt och judiskt. Som den sedan tio år bortgångne rabbi Leibele Weisfisch, ledare för Neturei Karta-samfundet, ultraortodoxt men anti-sionistiskt, en gång sade till mig: ”Nazismen förstörde judendomen fysiskt, sionismen förstörde den andligt.” Genom att uppmana ”alla judar” att bilda ett block bakom Israel, genom att identifiera hela diasporan med den judiska staten och alla judar med sionismen, lägger sionisterna en ny anti-semitism, omsorgsfullt konstruerad och underblåst av den judiskt-sionistiska föreningen, till den ’klassiska’ anti-semitism som aldrig helt besegrats. Som Daniel Bensaid säger så bra: Efter att anti-semitismen har fungerat som ”dumbommarnas socialism”, kan den bli ”dumbommarnas anti-imperialism”.

Fotnoter:

1. Israel Shahak, Jewish History, Jewish Religion: The weight of Three Thousand Years. Pluto Press, 1994.
2. Statistical Abstracts of Israel, 2000. www.cbs.gov.il/shnaton51/st_eng02.pdf
3. Religiös tillhörighet är ett påtvingat kännemärke i Israel och aldrig en fråga om personligt val. Alla identitetskort som utfärdas till medborgarna inkluderar religiös tillhörighet (som kallas ”nationalitet”), vilket är mycket svårt att bestrida på laglig väg. Judendomen skiljer sig dock från islam eller kristendomen genom att den alltså utgår från en rasmässig kategori, som hudfärg, fastän den olikt hudfärg inte överförs genetiskt utan metafysiskt.
4. Jämför med de kategorier som används i Storbritanniens (inklusive Nordirland) folkräkning: Population and Vital Statistics by area of Usual Residence in the United Kingdom 2000.
5. ”Från och med 1995 års folkräkning ändrades – på grund av att många nya invandrare anlände och inte förtecknades som judar av inrikesministeriet –definitionerna av religiös tillhörighet och folkgrupp i befolkningsräkningens tabeller. Den kristna gruppen delades i två: kristna araber och andra kristna, enligt flera kriterier, som bostadsort, nationalitet och födelseland. En kristen arab definieras som var och en som lever i ett arabiskt bostadsområde eller var och en som bor i ett annat bostadsområde, men som har registrerats som arab av inrikesministeriet. Om dessa detaljer inte stämmer in, så inkluderas envar som är född i ett arabland eller i Israel, men med en far som är född i ett arabland, i gruppen kristna araber. Övriga kristna definieras som ’andra kristna’ (inte araber). En annan grupp som redovisas separat sedan 1995 är den vars religionstillhörighet inte kan fastslås av inrikesministeriet. Dessa personer är vanligtvis familjemedlemmar till judiska immigranter, vilket vanligen är fallet med andra kristna …” www.cbs.gov.il/shnaton/st_eng02.pdf
6. Des Forges, Allison. No Witness shall survive: The Genocide in Rwanda. Human Rights Watch, International Federation of Leagues of Rights of Man, Karthala, 1999. Se www.hrw.org/reports/199/rwanda/
7. Seltzer, William. Population statistics, the holocaust and the Nuremberg trials. Population and Development Review, 24:3. 1998
8. Ett aktuellt exempel på apartheidliknande diskriminering kan hittas i det sionistiska rådets (the Zionist Council) förslag att begränsa barnbidragen från den nationella försäkringskassan, från och med det femte barnet, i syfte att minska födelsetalet. Lili Galili kommenterar: ”Eftersom det är uppenbart för alla att de ultraortodoxa, som har stora familjer, kommer att hitta något arrangemang, särskilt i denna tid av demografisk kamp, så är detta tydligen ett försök att begränsa födelsetalet i den arabiska sektorn.” (A Jewish demographic state. Ha´aretz 28/6 2002)
9. Galilir skriver: ”Det nya intresset för demografi berör statens innersta kärna – dess definition som judisk stat. För första gången i det offentliga samtalets historia avkrävs även de mest ståndaktige vänsterradikalerna en konfrontation med sin inre sanning. Det är inte längre möjligt att ta sin tillflykt till banala påståenden som ’att det inte finns någon motsättning mellan en judisk och en demokratisk stat’, eller tomma slagord om samexistens. Ingen som håller fast vid uppfattningen om en judisk stat kan ignorera de demografiska siffror som står i svart på vitt i dussintals publikationer i ämnet. Statens karaktär, dess identitetskort, är nu avhängiga de definitioner som bygger på dessa siffror. Det faktum att den stora majoriteten av judiska medborgare håller fast vid definitionen av Israel som en ’judisk stat’ innebär att det inte finns någon väg ut.”
10. Put an end to the Oslo ecstacy!, omtryckt I Le Courir International, nr 520, 19/10 2000.
11. www.commentaries.com/documents/Pages /discdonath.htm