Den missriktade terrorn
Kategori: Per-Åke Lindblom, 1997/3, Strategi och taktikSöndagen den 10 juli dog den 29-årige spanske lokalpolitikern Miquel Angel Blanco av skottskador i huvudet på ett sjukhus i San Sebastian. ETA: hade kidnappat Blanco på torsdagen och krävt att den spanska centralregeringen skulle flytta 500 fängslade ETA-medlemmar till fängelser i Baskien. När regeringen vägrade att gå med på ETA:s krav, sköts han vid en vägkant på lördagen och lämnades där för att dö. Mordet väckte en enorm uppmärksamhet och ledde till omfattande protester i hela Spanien. I den baskiska staden Bilbao deltog till exempel en halv miljon människor i en demonstration.
Alla vet att aggressiva stater, typ Nazityskland, och förtryckarregimer använder terror, ett urskiljningslöst våld, som drabbar såväl "skyldiga" (dvs för motstånd) som oskyldiga. Detta våld syftar till att skrämma motståndaren som ett led i att besegra denne eller tvinga den till underkastelse.
Men finns det överhuvudtaget revolutionär terror? Ja, den finns, men enligt min mening måste den var en motterror till sin natur. Den kan bara legitimeras av den terror som en ockupationsmakt (det är givetvis revolutionärt att bekämpa en ockupant), en fascistisk, en socialfascistisk eller reaktionär regim redan utövar. Denna motterror är ett rent försvar. Den riktas mot dem, som faktiskt är skyldiga, det vill säga ansvariga för sina handlingar.
En soldat i en ockupationsarmé kan desertera; fångvaktarna i Nazitysklands koncentrationsläger kunde ha valt en annan sysselsättning; den hemliga polisen och torterarna i militärjuntornas Argentina valde att fortsätta sin smutsiga verksamhet av egen fri vilja. Den som av egen fri vilja utövar en orättfärdig terror, har också i princip förverkat rätten till sitt eget liv.
Självfallet måste man också vara medveten om att motterrorn kan verka förråande, men i krigstid, i tider av inbördeskrig eller av kamp mot en fascistisk förtryckarregim, finns det oftast inget annat val. Eller rättare sagt: Om man avstår från motterror, så permanentas i stället ockupationen eller den fascistiska våldsregimen.
Revolutionär terrror kan inte riktas mot oskyldiga – då upphäver den sig själv. Det finns inget ändamål så rättfärdigt att det berättigar till dödandet av oskyldiga. Stalins terror, som huvudsakligen riktades mot parti- och statsapparat, i Sovjetunionen under 30-talet åstadkom – förutom att hans personliga makt cementerades – en enhetlig och handlingskraftig elit som kunde leda Sovjetunionen till seger i drabbningen med Nazityskland. Detta var en kortsiktig konsekvens av Stalins terrror. Men det är lika möjligt att samma enhet skulle ha uppnåtts utan terror – ingen vet, eftersom det är omöjligt att starta historien på nytt.
Stalins terror mot oskyldiga skrämde till underkastelse och potentiell opposition inom partiet och statsapparat paralyserades. Medel, som inte står i överensstämmelse med ett rättfärdigt ändamål, korrumperar successivt själva detta ändamål. Ett nytt statsborgerskap, en nomenklatura, uppstod och utvecklades under Stalins ledning. Makten blev ett självändamål.
Om ändamålet helgar vilka medel som helst, vilken garanti finns det då för att inte samma medel skall användas då målet väl har uppnåtts? Naturligtvis inga. Spärren har redan passerats. Det finns alltså ingen anledning att lita på en motstånds- eller befrielserörelse, som inte gör skillnad på skyldiga och oskyldiga.
Den avgörande aspekten vad gäller den revolutionära terrorn är massornas inställning till densamma. Sympatiserar massorna med den revolutionära terrorn? Reser den revolutionära terrorn massorna? Åstadkommer den revolutionära terrorn en förändring i ockupanternas eller förtryckarnas maktstruktur?
I ett läge då huvudmotsättningen är en produkt av de inre klassförhållandena, kan motterror endast utövas, om den överväldigande majoriteten av de förtryckta anser att den är den enda och lämpligaste utvägen. Lenin skriver exempelvis:
"Terrorn kan aldrig bli en daglig krigsoperation: i bästa fall ägnar den sig bara till att vara en av metoderna för det avgörande stormangreppet." (Samlade Skrifter i urval, band 3, sid.26)
Om vi återvänder till Baskien, så är det enkelt att konstatera att ETA inte hade det baskiska folkets stöd för det politiska mordet på den obetydlige lokalpolitikern Blanco. Dess politiska gren, Herri Batsuna, som både är representerat i den regionala lagstiftande församlingen i Baskien och i det spanska parlamentet, stöds av endast 10 – 20 procent av baskerna. Inte ens alla Herri Batsunas väljare stödde aktionen och t.o.m. en del ETA-fångar tog avstånd från mordet. Majoriteten av baskerna anser att den nuvarande autonomin utgör en tillräcklig plattform för att med legala och fredliga medel kämpa för ett ökat oberoende för Baskien.
Om ETA kommer att fortsätta med den individuella terrorn, kommer ETA att isolera sig än mer från det baskiska folket. Vad värre är: ETA kommer heller aldrig att uppnå sitt mål, nämligen en självständig baskisk stat, utan kommer bara ha offrat oskyldiga människor i onödan. Detta står inte i motsättning till att ETA i det förgångna, under Francotiden, i mångt stod för en progressiv kamp.
Per-Åke Lindblom