Nya Arbetartidningen

De sociala krigen

Kategori: Ignacio Ramonet, 2003/1, Social och ekonomisk politik

Sedan september 2001 och kriget i Afghanistan uppfattar folk att världen har dominerats av politiskt våld och terrorism. Under mer än ett år har pressen skapat en atmosfär av fruktan med hjälp av bilder av bombningar, massakrer och gisslantagningar. Knappt en vecka tycks gå utan blodsutgjutelse i världen – Israel, Bali, Karachi, Moskva, Jemen och Palestina.

Det känns som en orkan av konflikter av ett nytt slag som sveper över planeten, som om vi står inför ett krig mot terrorismen som är ännu grymmare än tidigare krig – ett krig där den amerikanska invasionen av Irak bara kommer att vara en episod.

Detta intryck är falskt.

I själva verket har det politiska våldet aldrig varit så föga utbrett som nu. Politiskt motiverade uppror, krig och konflikter har sällan varit så fåtaliga. Förvånande nog, och tvärtemot massmediabilden, är världen faktiskt en lugn och i stort sett pacificerad plats.

Se på det nuvarande geopolitiska landskapet och jämför med det som rådde för 25 eller 30 år sedan. Nästan alla radikala protestgrupper som då var engagerade i väpnad kamp har försvunnit. Och de flesta hög- och lågintensitetskonflikter, som varje år förorsakade tiotusentals döda över hela världen, har förpassats till historien.

Nästan alla oroshärdar, där man försökte genomföra det marxistiska projektet för en bättre värld, har antingen släckts eller är på väg att släckas. För närvarande finns det bara ett dussintal områden i världen där våldet är en realitet: hela Mellanöstern, Colombia, Baskien, Tjetjenien, Elfenbenskusten, Sudan, Zaire, Kashmir, Nepal, Sri Lanka och Filippinerna. Det måste medges att radikala islamister, som förordar väpnad kamp, har dykt upp mitt på scenen. Men inte ens den islamiska fundamentalismens spektakulära aktioner kan dölja att den väpnade politiska kampen är vida mindre utbredd.

Det är tydligen andra former av våld som är verksamma. Vi kan börja med det ekonomiska våld som riktas mot världen genom den fria marknadens globalisering: härskarnas våld mot de behärskade. Ojämlikheten uppvisar extraordinära förhållanden. Halva mänskligheten lever i fattigdom, och en tredjedel i misär. 800 miljoner människor lider av undernäring, nästan en miljard är analfabeter, en och en halv miljard saknar tillgång till rent vatten, två miljarder har ingen elektricitet.

Det kan tyckas otroligt, men dessa miljarder som lever i armod är politiskt tysta. Detta är vår tids stora paradox: det finns fler fattiga människor än tidigare, men färre människor som revolterar. Kan detta fortsätta? Förmodligen inte. Eftersom marxismen är uttömd som den sociala kampens internationella motor, befinner sig världen i en övergång. Vi befinner oss i en fas mellan två cykler av politisk revolution. Social orättvisa är mer fruktansvärd än någonsin, och delvis som ett resultat av detta är andra former av våld mer extrema. Särskilt den fattiges våld mot den fattige, och primitiva former av våld som kommer till uttryck i kriminalitet och otrygghet. Pö om pö antar dessa vålds- och revolthandlingar kännetecknen för det vi kan kalla det sociala kriget.

För trettio år sedan skulle en ung man med gevär i Latinamerika och andra delar av världen gått med i en politisk organisation som var beredd att använda den väpnade kampen för att förbättra mänsklighetens lott. Idag tänker en ung man med gevär i första hand på sig själv, och ser sig själv som ett offer för de härskande klassernas brott mot det sociala kontraktet, och kan därför besluta sig för att bryta samma kontrakt genom att råna en bank eller en affär. I Argentina har antalet brott fyrdubblats sedan den ekonomiska kris som utarmade medelklassen startade i december 2001.

I Brasilien, ett av världens mest ojämlika länder – där väljarkåren nyligen gav ett massivt stöd till de fattigas kandidat till presidentposten, Inacio ”Lula” Da Silva – är omfattningen av det sociala kriget sällsynt påtaglig. Bara i Rio de Janeiro dödades fler tonåringar under arton år av kulor mellan 1987 och 2000 än i alla konflikter i Colombia, Jugoslavien, Sierra Leone, Afghanistan, Israel och Palestina. Under de senaste tretton åren har 1000 unga människor dött i konfrontationer mellan israeler och palestinier. Under samma period mördades 3937 i Rio.

Inför denna annalkande våg av vad media kallar otrygghet spenderar nu flera länder – inklusive Mexiko, Colombia, Nigeria och Sydafrika – mer på detta sociala krig än på krigsmakten. Brasilien ger 2 procent av sin BNP på krigsmakten och mer än 10,6 procent på att skydda de rika mot de fattigas misströstan.

Den stora lärdomen av mänsklighetens historia är att folk i det långa loppet alltid kommer att göra uppror mot ökande klyftor. Den nuvarande tendensen i Nord och Syd av olagligheter och kriminalitet, ofta resultat av primitiva och arkaiska manifestationer av social agitation, är ett klart tecken på att världens fattiga har haft nog av social orättvisa. Det är ännu inte fråga om politiskt våld. Men vi misstänker alla att det är lugnet före stormen. Hur länge kommer det att vara?

Ignacio Ramonet