Nya Arbetartidningen

Datorn - redskap eller religion?

Kategori: 2000/2, Övrigt , Olav Randen

Det har skrivits sida upp och sida ner om datoriseringens och IT:s demokratiska drag. Och de finns. Men det finns sannerligen också avdemokratiserande och elitistiska drag.

Stora ord används. Data- och IT-revolution. Dataålder ungefär som stenålder och järnålder. De största förändringarna i mänsklighetens historia. Kommer att vända upp och ner på allt. Den som inte är med, trillar av. Från industriåldern till informationsåldern. Vänstersidan måste uppbåda alla krafter och befinna sig i spetsen. Liksom finland med Nokia – och arbetslösa, soppköer och nedskärningar.

I Klassekampen skrev till exempel Pål Steigan för en tid sedan en kommentar med utgångspunkt från Alvin Toffler om att datoriseringen och IT är den största förändringen i mänsklighetens historia. Alltså större än husdjurshållning och åkerbruk i inledningen av den yngre stenåldern, större än då järnet kom i bruk och större än den industriella revolutionen. I fjol skrev Tron Ögrim i artikel på artikel att framtiden består i att alla kommer ut på nätet, att alla kommuner måste satsa på datoriseringen och att norska skolungar får varsin portföljdator.

Drömmen om ny teknik är inte ny. Televisionen skulle vända upp och ner på allt på sextiotalet. Så måste den som ville vara på topp, skaffa sig kortvågsantenn och hålla kontakt med radioamatörer i andra länder, för det var framtiden. Så kom närradion, som skulle ändra på allt lokalt liv. Så blev mångfalden i etern det storslagna med TV2 och 3 och 4. Och parabolantenner som vi får in hela världens kultur med i våra stugor.

Ingen revolution

Visst har en ny teknik lett till förändringar. Folkradion var till exempel något av en förutsättning för att den brutale demagogen Hitler skulle väljas till rikskansler. Utan radion hade troligen Tyskland fått mer aristokratiska och mindre vulgära – men inte nödvändigtvis mindre krigiska ledare. I Marocko för några år sedan sköt nomader upp ökenvandringen en vecka för att få med sig en episod av Dallas eller Dynastin eller vad det var. På 1800-talet måste folk ha både egendom och penis för att vara politiskt aktuella – idag sorteras vi på andra sätt – rikspolitiker måste kunna svara på alla slags frågor utan att tänka sig för. Romanerna har jäst med flera hundra sidor.

Somt har också blivit enklare. På nätet kan vi hämta information från Tjetjenien och Chiapas och inte bara den auktoriserade från ryska och amerikanska officiella källor. Oavsett vad som sker med biblioteken, kan folk med modem hämta ner stortingsmeddelanden och läsa Bangkok Post och The Guardian. Nätet var viktigt för att mobilisera mot WTO-förhandlingarna i Seattle. Vi har alltså fått ett nytt redskap.

Men det ändrar inte på allt. Det är ingen revolution eller kvalitativt språng som sker ? det är en evolution. Först när planerna på att operera in datachips i människohjärnor förverkligas, kan vi prata om en revolution.

Men de stora orden från IBM och Ögrim och allt däremellan blir datoriseringen och IT satta i en särställning. Företag försöker skära ner på löner och alla slags driftskostnader, men några få sektorer, data, IT, direktörslöner och fallskärmar, är undantagna från alla besparingar. Därför kostar enkla datakurser gärna 2000-3000 kronor per deltagare och dag.

Enkel lag

I all kommers runt IT och data och nya medier finns det en enkel lag som jag aldrig har sett diskuteras: Ju färre dataexperter och ju mindre programvara och ju färre IT-konsulter ett företag har, desto större konkurrensförmåga kommer ett företag att ha. En motsvarande ekonomisk lag för ett land är denna: Ju färre media-, reklam- och IT-folk som ett land måste föda, desto större konkurrensförmåga har det.

Om vi ska få perspektiv på vad data gör med samhället, kan det vara väl så viktigt att titta på vad som inte ändrat sig de senaste tio-femton åren i vår del av världen under den tid vi har haft en omfattande användning av data.

Har samhället blivit mer effektivt, på så sätt att tungt arbete har försvunnit och arbetstiden har reducerats? Lite tyder på det. I dataåldern har det i nästan alla branscher blivit färre i produktionen och flera i administrationen. Efter minibankerna blev det till exempel flera och inte färre bankanställda.

För om det är tekniskt enklare än förr att decentralisera produktionen, har det skett i liten utsträckning. De här åren har i vår del av världen i stället varit en av de hårdaste centraliseringsperioderna. Centraliseringskrafterna är alltså långt starkare än det som måste finnas av motkrafter i en ny teknik.

Har en demokratisering ägt rum? Tvärtom flyttas hela tiden mer av makten från lokal och nationell nivå till de internationella storföretagen och de organisationer som de kontrollerar. Data och IT har alltså till dags dato förändrat produktionssättet relativt lite, i varje fall inte i någon positiv mening för vanligt folk. Den största förändringen är kanske att data och IT har medverkat till att flytta fokus bort från väsentliga frågor för mänskligheten. Från klimatförändringar till Pentium-processorer. Från tuberkulosbekämpning till bioteknik. Det teknologiskt utmanande mixtrandet med genkoden belönas med stipendier och priser, inte räddandet av människoliv.

Vardagsliv

Den andra förändringen gäller folks vardagsliv. Datorn är den nya underhållningsapparaten, en jukebox med minst lika standardiserad underhållning som den gamla. På samma sätt har datorn väsentligt förändrat vänstern. Medan radikaler förut var ute bland folk, på matställen och kaféer, på möten och studiecirklar, sitter nu ständigt flera framför PC:n eller Macen. Vissa kamouflerar det med att verksamheten är framtidsinriktad och revolutionärt politisk.

Detta påminner mig förresten om en bekant, som i sina ungdomsår lärde sig allt om alla nya bilar. Om modell och kompression och varvtal och utväxling och lacknummer med många siffror. ? Det använde jag tio ungdomsår på, sa han en gång. Nu har alla bilarna rostat sönder eller blivit till skrot, medan jag sitter med en ofattbar mängd onyttig kunskap. I stället kunde jag ha talat flytande kinesiska eller varit en habil harpospelare.

Månntro vad dagens datafreakar kommer att säga om tio år?

Den tredje ändringen är det vi kan kalla det fragmenterade levnadssättet. Artiklarna, programinslagen, mötestemana och allt anpassas det oavbrutna väntandet på nästa mobilsamtal eller e-post. Det långa, grundliga reflekterandet är borta. Det kan finnas orsak till att påminna om filosofen Arne Naess arbetsstil som kontrast. I hyttan i Hallingskarvet kunde han ha 16 timmars arbetsdag för det fanns inget som kunde störa.

Förfrämligande

Om vi bortser från det enkla, att lägga kabel och spela spel och kanske klicka sig vidare från startsidan på nätet, är det på så sätt att flertalet av världens invånare är och kommer att stötas bort från data. Det är och kommer att vara detsamma om apparaterna kommer att bli dyra eller billiga framöver, eftersom detta att utväxla tankar i skrift är en främmande kommunikationsform för de flesta människor. Skrivandet är ett långt mindre demokratiskt verktyg än talet och lyssnandet. Det är också så därför att nätet är en gigantisk sophög. Som i de flesta sophögar finns mycket av värde där, men det krävs tid och träning att hitta det. De som inte har tid och träning, måste nöja sig med avfallet.

Förfrämligandet gäller själfallet starkare i tredje världen än i i-länderna och starkare i små språksamfund utan starka skriftspråkstraditioner än i stora.

Men datateknologin knyter nya band mellan makthavare och dataanvändare, och då är mycket uppnått för världens överklass. Speciellt ifall till exempel den så kallade norska vänstern använder sin tid framför skärmen och i det egna arbetsrummet hellre än att vara ute bland folk eller inne bland böcker med väsentligt innehåll. Och speciellt ifall denna så kallade vänster ersätter konkret analys av samhällsförhållandena med naiva drömmar om teknologiska revolutioner.

Olav Randen

(Artikeln har tidigare varit publicerad i Klassekampen)