Nya Arbetartidningen

Den kris som uppstod i samband med att 15 brittiska soldater tillfångatogs av Iran aktualiserade åter frågan om en möjlig attack av USA mot detta land. Mycket få anser att det är ett logiskt val för Washington. Men krig startar nästan aldrig utifrån en rationell analys. Missbedömningar och ondskefullhet är de vanligaste ingredienserna i motiven för konflikter.

För Vita huset framstår behovet av en attack mot Iran som alltmer brådskande för varje dag. Uppfattningen är den att allteftersom slutet för Bush-administrationen närmar sig, stängs möjligheten för en offensiv. Just detta, trots det ologiska i att en amerikansk president skulle lämna över ett nyligen startat krig till sin efterträdare, är precis vad som skulle kunna hända under det delirium som råder i Ovala rummet. Det råder inget tvivel om att alla regler har ändrats efter 11 september.

Säkerhetsrådet kommer inte att fungera som en broms för Washington. Denna organisation har förvandlats radikalt sedan kalla krigets slut. 11 september gav nådastöten till något som i ett visst läge var ett säkerhetsråd. Krigen i Afghanistan och Irak har nästan accepterats som normala trots att de inte stöds av detta organ.

Förevändningen för att starta en offensiv mot Iran, dess förmodade program för uran­anrikning, är absurd av många skäl. Inledningsvis finns det inga obestridliga bevis för att Iran har ett program för att skaffa sig kärnvapen. Debatten i denna fråga sker inte i slutna rum. Anläggningarna i Natanz (anrikning av uran) och Arak (tungt vatten) skulle kunna utgöra ett led i en ansträngning att skaffa sig inhemsk teknologisk kapacitet för den civila kärnkraftsindustrin, eller början på ett militärt äventyr. Även om det existerar ett militärt kärnvapenprogram i Iran, skulle det inte kunna bära frukt den närmaste månaden. Under ideala förhållanden skulle det behövas åtminstone fyra år för att slutföra produktion och installation av de 3000 centrifuger som är nödvändiga för att anrika uran för militära ändamål, starta fabriken och genomföra tester.

Det står klart att det finns hökar i Teheran, som är mycket intresserade av att skaffa sig detta vapenslag. De saknar inte incitament, och en titt på kartan ger en förklaring till deras motiv. I öster befinner sig Afghanistan i fullskalig konflikt, och lite längre österut finns Pakistan med sina kärnvapen (nu de facto legaliserade genom en överenskommelse mellan Washington och Islamabad). I väster råder fullt inbördeskrig i Irak och längre västerut Israel med sin kärnvapenarsenal. Mot norr, vid Kaspiska havets kust, Ryssland, den andra kärnvapensupermakten. Vidare mot nordöst, Kina. Framför allt, drivkrafterna bakom nutidens realpolitik: om någon har kärnvapen blir det förhandlingar (Nordkorea); i annat fall krig (Irak).

Många människor anser att en offensiv av Washington skulle vara dåraktig, eftersom USA knappast klarar av Irak. Hur ska de då kunna angripa ett land som är dubbelt så stort och har dubbelt så många invånare?

Men dessa resonemang i den internationella debatten missar poängen. Washingtons mål är inte att invadera och ockupera Iran. Det avgörande skälet är att eliminera Iran som ett hinder för kontrollen av Centralasiens resurser och Persiska viken. Och för att åstadkomma detta är det inte nödvändigt att invadera landet. Det räcker att förstöra dess militära kapacitet, dess flygvapen och flotta, något som USA och dess allierade kan åstadkomma på någon vecka av precisionsbombning. Vi ska inte glömma att Pentagon under decennier har förberett sig för att hålla Hormuzsundet öppet för flottrörelser (och européerna kommer i en nödsituation att vara tacksamma).

I gengäld kan Iran släppa loss en mardröm för amerikanarna i Irak. Men att offra ytterligare tiotals soldater i Bagdad är ingenting som stoppar Bush-Cheney-duons drömmar. Om en månad kommer de amerikanska förlustsiffrorna i Irak att överstiga 3300 döda. Den dagliga, genomsnittliga amerikanska förlustsiffran hittills i kriget är 2,3. Vita huset kommer inte att känna sig tvunget att dra tillbaka sina trupper från Irak, även om siffran stiger till fyra eller fem döda soldater varje dag. Det amerikanska folket kan reagera på andra sätt, men då kommer det att stå inför fullbordat faktum.

Enligt Cheneys och Bush förvridna logik är det kaos och ytterligare förluster som kommer att tvinga USA att stanna kvar i Irak. För dessa två figurer kommer européerna, motvilligt eller inte, att vara tvungna att acceptera att det är bättre att kontrollera tillgångarna av fossila bränslen i Centralasien och kring Kaspiska havet än att överge regionen mitt under ett kaos. Spelreglerna har förändrats, och Bush-Cheney är inte beredda att låta tillfället gå dem ur händerna.

Alejandro Nadal

Publicerad i La Jornada, Mexiko,
4/4 2007, översatt via engelskan.